Den sista utposten

Nu återstår bara timmar av valrörelse som sannolikt kommer bädda för den absolut märkligaste parlamentariska situation som vi skådat i svensk inrikespolitik. Det närmaste vi kan komma är den tyska Weimar-republiken med senare rätt känt resultat. Det finns goda skäl till att jag, som chefredaktör för Ledarsidorna.se, redogör för min ståndpunkt.

Utöver att jag är medlem, och fortfarande upprätthåller ett uppdrag som del av Campus Roslagens styrelse på ett S-mandat, så ligger mina sympatier i en vad jag skulle beteckna som klassisk, systemförsvarande, socialdemokrati. Kanske jag inte alltid marscherat i takt med den ibland alltför liberalt influerade socialdemokratin, bäst representerad av Mikael Damberg, och inte heller motpolen, den av gap-vänstern inspirerade som Veronica Palm och hennes anhang. En partikamrat fällde följande omdöme om mig:

”Westerholm, du tillhör ingen falang inom socialdemokraterna. Du utgör din egen”.

Systemförsvar. Försvaret av ett solidariskt finansierat gemensamt välfärdssystem är min ledstjärna och vän. Försvaret av basnäringarna och en aktiv industripolitik. Där alla, oavsett födsel, härkomst eller finansiella möjligheter eller begränsningar, är garanterade en viss lägstanivå av vård, skola och omsorg. För att ett sådant system skall fungera så kräver det en tydlighet i ledarskapet och en konsekvent hållning till en ideologi. En klar idé om hur allt hänger samman. Detta kräver ett visst mod att även det som för dagen kan verka opportunistiskt eller politiskt korrekt i opinionen väljs bort. För mig handlar rätt mycket dessa dagar om flykting- och invandringspolitik där dagens politik, enligt Statsministern själv, Sverige utgör bland världens mest liberala. Väl så. Men vad kräver en sådan politik för att kunna vara lyckosam? Det kräver, för att samhällsekonomin skall kunna hålla ihop, en rad med andra mindre populära reformer längre fram i kedjan. Låt oss jämföra Sverige med Minnesota.

Minnesota är till sin befolkningsmängd något mindre än Sverige och är den delstat i USA som tagit emot flest nyanlända. Där startas flest företag av nya amerikaner än i någon annan delstat och det finns skäl till det. Du har som enskild, oavsett om du är amerikansk medborgare eller inte, bara möjlighet till försörjningsstöd i fem år och då på en nivå av 2 200 kronor per månad varav en tredjedel utgör matkuponger. Sedan är pengarna som reserverats för din introduktion i samhället slut. Enda vägen till försörjning ligger i det egna företagandet om du inte lyckats få en anställning. Detta är i grunden en neoliberal eller neokonservativ inställning till världen som i den svenska kontexten bäst sammanfattas av SvD politiske chefredaktör Tove Lifvendahl som i sitt förord till den svenska upplagan av Philippe Legrains ”Invandrare – vi behöver dem” menar att

“Somliga slog rot och skapade sig en fungerande tillvaro i det nya. Vissa dukade under för prövningar och oförmåga”.

när hon resonerat kring den migration som byggde USA. Inte mer än så. Människan som subjekt och på sin höjd en nationalekonomisk term. Ett i grunden extremt liberalt anslag som bygger på att varje individ slår sig fram på bekostnad av någon annan. Den starkes rätt.

Jag delar inte den synen och anser att jag har stöd i internationell forskning för min syn. Den säkerhetspolitiske experten Emanuel Todd, mest känd för sin bok ”After the Empire” på vikten av ett gemensamt, och stabilt, välfärdssystem. Det skapar stabila samhällen. När Alliansen, under åtta år, nu positionerat Sverige som ett värdens mest liberala länder när det kommer till invandring så kommer det leda till stora förändringar i våra välfärdssystem för att samhällsekonomin skall hänga ihop. Utförsäkringar och bortre paranteser samt skapandet av nya trasproletariat kommer bli logiska för att fortfarande hålla kontroll över statens finanser. Systemen, som vi känner dem – vi som arbetar, kommer annars inte kunna försvaras. Alls. Och vi skall vara medvetna om att Sverigedemokraterna öppet är det enda parti som från andra hållet, genom att ställa sig bakom Alliansens arbetsmarknadspolitik och ”sänkta trösklar” utarmar detta system. Det skall vi ha klart för oss och det blir tydligt genom att se hur de röstat de senaste åren och möjliggjort Alliansens regeringsmakt och nedmonteringen av såväl LAS som den gemensamma välfärdens finansiering.

Även om Stefan Löfven, sannolikt på inrådan av ängsliga rådgivare, inte varit helt tydlig så har LO-kollektivet varit något mer så. Och jag vet att vi är en grupp socialdemokrater som internt driver en linje att börja försöka se konsekvenserna av olika beslut och börja se till vad vi egentligen är. Försvarare av den svenska modellen för välfärd och framtidstro. Att även den svage har en plats. Baksidan på det myntet är att kanske behöva höja skatter och höja trösklarna för de som vill in i detta system. Och med detta tvingas att ta obehagliga beslut. Det är detta som normalt kallas ett modigt och rakryggat ledarskap.

Det här är i värsta fall det sista valet jag är aktiv som socialdemokrat i det parti jag gick med i. Vart Stefan Löfven och Carin Jämtin väljer att styra detta part vet inte ens jag något om. Men kanske ändå inte ändå, i mig finns ändå något där jag anar en rörelse. Det finns en kraft, det finns en styrka, det finns ett mod och det finns både hopp och det jag kallar för systemkompetens i detta parti. Att det finns något som gör socialdemokratin som det enda logiska valet för sådana som mig, som vill balansera humanism och systemförsvar utan att behöva bli kallade för rasist.

Jag har gjort mitt val på dessa grunder. Ni gör sannolikt era val på era grunder. Det är det som kallas demokrati. Fantastiskt, eller hur? Men denna gång är det faktiskt på allvar. Långt allvarligare än ni anar. För mig är Stefan Löfven systemförsvararen, den sista utposten. Efter honom finns det faktiskt ingen annan. Inte i svensk politik och inte inom socialdemokratin heller. Stefan Löfven är den sista utposten för mitt hopp och mina ideal. Därför får han min röst genom att jag kryssar Leif Nysmed, Byggnads. En av Löfvens lärjungar och LO-kamrater.

Den sista utposten.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.