Max Potta

Igår kom nyheten att i nyutgåvan av tv-serien “Här kommer Pippi Långstrump”, som sändes i Sveriges Television för första gången 1969, har Sveriges Television klippt bort sådant som kan anses stötande och rasistiskt. Tidigare har stereotypa och stötande skildringar av afrikaner i bland annat Tintin och Robinson Kruse debatterats. För ett par år sedan valde biblioteket i Botkyrka kommun att plocka bort Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat från sina hyllor därför att man ansåg att tre- och fyraåringar inte kan förhålla sig till karikatyrer eller rasstereotypa bilder. Senast i raden har nu stadsbiblioteket i Malmö också valt att ta bort Lilla Hjärtat från hyllorna efter ett nystartat mångfaldsarbete. SR har haft en debatt med detta, var gränserna går, som tema under dagen och uppenbarligen är detta samtalsämne inte bara en svensk företeelse. I Storbritannien är tongångarna minst lika höga från alla håll.

Vi har däremot sannolikt levt längre med denna kulturrevisionistiska och samtidigt rasifierade debatt, den har tagit sig sådana former att det snart inte går att hålla en vettig dialog med någon om någonting och alla kan läsa ut det implicit rasistiska i snart sagt varje tidning, bok eller maträtt som serveras. Till detta kan vi lägga sådant som förringar inte bara etnicitet utan även kulturer, religioner, inkomster, kön, handikapp, ålder och bildning. När Expo levererade sin valanalys, som pekade på att SD vann stöd i kommuner med lägre inkomster och som samtidigt hade lägre grad än länssnitten så kan vi faktiskt konstatera att de pekade ut SD-väljaren som fattig och dum i huvudet. En form av förakt som sannolikt är kontraproduktiv. Samma klassförakt som jag själv, när jag extraknäckte som väktare under IT-kraschen (det fanns inga jobb att få) fick frågan av en dam i Djursholm som frågade mig när jag installerade ett larm om vad en arbetare egentligen röstade på nu för tiden och hur mycket de eventuellt tjänade.

Vi kan se på all kultur och alla skrivna verk på två sätt. Som tidlösa dokument – vars bokstav och tolkning är evig. Där tjänar såväl Bibeln, Toran som Koranen som exempel för de mest reaktionära krafterna. De bokstavstrogna ser i regel sina referenser som tidlösa.

Eller.

Vi kan se en bok eller annan yttring som tidsbunden. Bunden av sin tid. De mer liberala uttolkarna av såväl Kristendom, Judendom som Islam ser sina respektive verk som bundna av sin tid och de traditioner som rådde då och att inget skall tolkas till sin bokstav. Vare sig flygplan, bilar, internet eller skjutvapen fanns när dessa verk nedtecknades första gången, inte heller insikten om att världen var rund och tolkarna måste därmed skala bort det som är tidsbundet för att finna en rimlig vägledning. På samma sätt förhåller det sig med kultur. Kultur är bundet av sin tid och skall granskas och bedömas utifrån detta. För Astrid Lindgren var det naturligt att använda det språk hon valde vid den tiden – samhället såg ut så. Likt den av Behrang Miri den så avskydde Hergé val i att skildra sina gestalter som Tintin i Kongo. Eller Tintin i Amerika. För att inte nämna Blå Lotus där japaner utmålas till det mest ondskefulla folket på jorden. Ett annat exempel är socialdemokraten Susanne Eberstein som, i egenskap av talman, kände sig kränkt av 1700-talskonst med kvinnor med brösten blottade.

Det kulturpolitiska klimatet rör sig nu i en farlig, revisionistisk, riktning som bara spelar Sverigedemokraterna och extremerna i svensk politik i händerna. För varje revision så får dessa ytterligare följare som tycker debatten är trams. Och just det som bränns, göms eller grävs ner har en tendens, precis likt zombien, att komma tillbaka i ett något otrevligare format. Ett rimligare anslag vore att låta dessa leva vidare i ett orört skick och fokusera mer på barnets förmåga till kritisk granskning. Att föräldrarna faktiskt tar sitt ansvar och förmedlar värdegrunden. Dagens debatt, initierad av vuxenvärlden, kan tolkas som den frånvarande förälderns dåliga samvete.

Detta leder mig till tanken om vad som skulle hända om vi inte skulle känna oss kränkta allihop av pekboken ”Max Potta” där den lille blonde gossen Max i sin västerländska koloniala och överklasspositoion ska lära sig gå på pottan. Potta, eller nattkärl, är i grunden en västerländsk överklassföreteelse. De fattiga barnen i Pakistan, Afghanistan, Indien, Kina – ja hela Afrika och inte heller de gamla torparna i Sverige – känner inte till begreppet potta. För dessa är en grop i marken allt som erbjuds varför ”Max Potta” kan, för vissa, symbolisera ett kolonialt europeiskt överklassförtryck. Som slår hårt över hela linjen. Där klass och etnicitet blir som tydligast. En annan tolkning är det tvång som Max utsätter sin hund för. En hund som råkar ha färgen brun. Det koloniala mönstret går igen. Eller?

Vad tycker ni? Ska vi inte göra slag i saken och antingen skriva om ”Max Potta” till något som alla barn, i alla världsdelar och i alla inkomstskikt kan acceptera? Eller ska vi förbjuda den? Gräva ner den, glömma den, gömma den, bränna den och skriva om den? Och vad tror ni egentligen kommer komma upp ur marken en vacker dag på samma ställe vi en gång trott oss gräva ner den och alla andra barnböcker när vi gömde dem för världen? Tror ni det göder trevliga eller otrevliga krafter?

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.