Tjugo sekunder

Först när vi inser att vår egen självbild är en lögn kommer vi att kunna börja lyssna på riktigt. Negar Naseh vaknar upp dagen efter valet och känner en upprördhet över rasismen som har bubblat under ytan i 20 år och skriver om detta på SvD Kulturdebatt i en artikel som andas en del bitterhet. Desto bättre är Jonas Thente på DN Kulturdebatt som menar att medan vi på kultursidorna och i seminarierummen diskuterade Tintin, ”Lilla hjärtat” och fördomsfulla godispapper, växte Sverigedemokraterna till 13 procent. Medan vi över en ekokaffe försökte hitta tecken på strukturell rasism hos varandra, växte en folkrörelse fram. Thente naglar fast, med en sällsynt skärpa, något som torde mana till eftertanke:

Vi försökte häckla ihjäl dem, prata över huvudet på dem, skuldbelägga dem, jämföra dem med slavägare och rabbla akademiska lånord. Det fungerade bevisligen inte. Kanske borde man börja prata med dem som i tystnad och hemlighet smög ner sin röst för SD i urnan. Med dem, i stället för om dem.

Nätsatsningar som ”Inte Rasist Men….” och ”Slutpixlat” är sannolikt inte valets stora segerherrar. Om en seger är parlamentariskt kaos så vill nog rätt få veta vad en förlust är. För det har växt fram ett parti som även det politiska ledarskapet haft svårt att hantera. Vår politiska ledning i de övriga partierna har inte kunnat separera begreppen invandring från rasism och Sverigedemokraterna. Valrörelsens debatter var slående, jag tror rekordet var 20 sekunder. Det var den kortaste tid som förlöpte från det att debattledaren ställde en fråga om invandring och migration tills alla parter började prata om Sverigedemokraterna istället. Utan att Jimmie Åkesson eller någon annan sverigedemokrat ens var närvarande. Jimmie Åkesson, mannen som äger just den debatten och kan fösa nästan varje ledarredaktion, varje politisk analytiker och varje partiledarkamrat framför sig. Tjugo sekunder, det är den tid det tar för honom att, trots att han inte ens är närvarande, får ett politiskt område att istället handla om honom. Tacka f-n för att valet gick som det gick.

Socialdemokraterna har, bredvid moderaterna och centerpartiet, ett ansvar för att ta tillbaka debatten utan rasistiska förtecken och börja separera begreppen invandringskritisk debatt från Sverigedemokraterna. Socialdemokrater och centerpartister för att de är folkrörelsepartier, moderaterna för att de idag är ett av de två statsbärande partierna – i varje fall i teorin. Vad som blir kvar av moderaterna efter Reinfeldts rätt fega sorti genom bakdörren är i dagsläget oklart.

Tar vi inte tillbaka den sakliga, och samtidigt tillåtande systemkritiska debatten om invandring, kommer vi i nästa valrörelse tycka att tjugo sekunder var ovanligt lång tid att stå emot Jimmie Åkessons dominans på området även när han inte är fysiskt närvarande. Med sannolikt samma utveckling då som nu och samma utveckling som vi sett det partiet ha sedan 2002. Inom en snar framtid så kommer annars det partiet nå en volym som kan börja attrahera en helt annan, och högutbildad, krets som ser detta parti som en plattform för personlig makt. Och då – om inte förr – så börjar det bli rätt obehagligt.

Tjugo sekunder. Det var så lång tid som våra företrädare och debattledare klarade av att separera invandring från Jimmie Åkesson. Det kan inte vara godkänt från någon. Om de sedan heter Löfven, Reinfeldt, Lööw, Björklund, Schyman, Fridolin, Sjöstedt, Romson eller Hägglund är egalt. De fick inte godkänt någonstans för den prestation de visat upp under valrörelsen.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.