Valdagen – mot en orolig höst

Peter Wolodarskis ledartext idag är en text han borde levererat redan i maj. Varför han inte gjort det och under sommaren valt att vara en Alliansmegafon är sannolikt för att han har haft sin roll att spela. Han konstaterar att 2014 inte saknat dramatik och att det urladdade mittfältet pressat väljarna mot kanterna och det är bara att hålla med. Det är vi rätt många som sagt under lång tid. Det borde inte finnas några skäl till att göra en analys redan nu men jag gör detta ändå då jag av alltför många fått en och samma reaktion under hela valrörelsen.

Folk gillar Stefan Löfven men räds den naturliga samarbetspartnern. Samma rädsla som nu internationella finansanalytiker börjar göra, de ser med stor oro vad Stefan Löfven kan behöva ge efter i förhandlingarna med främst miljöpartiet. För att vara en ”naturlig partner” så är det oroväckande många politiska sakfrågor där miljöpartiet och socialdemokraterna står längre från varandra än vad Alliansen och socialdemokraterna står varandra och själv har jag varit explicit. På minst två områden – basnäringarnas och försvarets behov av upprustning – gives inte en millimeter till Fridolin, Romson och deras anhang om jag skall kvarstå som medlem. Inte heller glesbygdens förutsättningar får försämras och Stefan Löfven har att leverera en invandringspolitik som tar oss bort från den hantering av nyanlända som vi ser idag. Floskler räknas inte längre på pluskontot utan nu krävs tydlighet och hårda nypor.

Migrationsverket har sakligt konstaterat att vi senast 2017 inte längre kan anses ha en reglerad invandring om dagens regelverk med Alliansen och Miljöpartiet som arkitekter inte justeras. Redan idag behandlas nyanlända sämre än inburade hundar och det stora flertalet nyanlända döms redan från början till att bli en del av ett trasproletariat i utanförskap eftersom inte heller Arbetsförmedlingen klarar sitt uppdrag. Mer resurser ropar då vänstern. Visst. Men varifrån skall dessa tas? Investeringsbehoven är titaniska nu i olika delar av statens åtagande. Märk väl att centerpartiet, som står för samma generösa hållning, inte ropar på mer resurser. De ser heller lägre trösklar och kortare tider på försörjningsstöd. En neoliberal modell för integration. Men. Vi ser löften på fler lärare, ökade satsningar på järnvägen, försvaret behöver tillskott och vården skall få mer av allt för att möta behoven så jag måste ställa frågan igen:

Varifrån skall resurserna till de nyanlända tas? Floskeln ”vi måste kunna göra både och” räknas som ett underkännande av den intellektuella nivån och jag kommer sluta lyssna direkt. Ser vi på hur vi bemöter de nyanlända, idag är det 12 200 som väntar på sin kommunplacering, så är det inte mycket som talar för att vi är en humanitär stormakt. De lever, tillsammans med de som utgör icke avgjorda ärenden, under betingelser som är sämre än vad djurskyddslagen reglerar för inburade hundar.

Jag är i varje fall oerhört missnöjd med hur mitt parti agerat i valrörelsen. Det som lät så bra från början, att vårt ledord skulle vara ”tydlighet” har bara landat i en floskel bland alla andra och min varning från i våras i vårt partiorgan AiP, att det förestående äktenskapet med Miljöpartiet skulle riskera en handlingskraftig socialdemokrati, ser nu ut att slå in med full kraft. Jag har under hela valrörelsen mött väljare som gillar oss och Stefan Löfven men väljare och finansanalytiker som inte ens orkar räkna längre på vad MP olika förslag innebär. Scenariorna som mina vänner, i olika roller på olika institut, tagit fram spänner från ”katastrof” för olika näringar till ”undergång” för hela branscher vilket gör att under ytan så bedrivs en annan valrörelse som vare sig Jan Larsson eller Odd Guteland har haft någon möjlighet att påverka. Banktjänstemännen och finansrådgivarna är explicita i sina råd till sina kunder. Som i sin tur påverkar sin omgivning eftersom ingen vill se sin investering eller sitt företag riskeras. De baserar sina slutsatser fakta och kommunicerar detta på kortfattad torr ekonomisk sakprosa på ett mycket bättre sätt än Anders Borg lyckas med och siffrorna är nattsvarta. Dessa analytiker drar dessutom samma slutsats som de flesta andra, att Miljöpartiets politik inte kan viftas bort av Magdalena Andersson i förhandlingarna och att vi går in i en turbulent tid. En tid då internationella investeringar letar efter stabilare regeringar och där våra egna svenska investorer väljer andra länder att investera i.

Pengar har, inklusive vårt pensionskapital, nämligen en benägenhet att landa där de känner sig välkomna. Där de kan träffa på andra pengar som tillsammans växer och frodas. I ett klimat där energitillgången blir dyrare så flyttar energikrävande industrier och Tyskland betalar idag priset för detta när stålverk efter stålverk flyttat sin produktion. Vissa flyttade den till Sverige och har redan börjat se sig om efter nästa anhalt då dessa noga räknat på vad Miljöpartiet vid makten kan innebära. Kapitalet lever på risk men hatar osäkerhet. Risk och osäkerhet är två separata begrepp. En risk kan du räkna på, aldrig en politiska osäkerhet.

Det andra området som kommit att dominera valrörelsen utan att socialdemokraterna eller Alliansen kunnat rå på det är Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Han har lyckats ur sin isolering fösa vilket parti han vill i vilken riktning han vill och till och med fått oss att anamma en i grunden neoliberal syn på invandring. Med dagens havererade invandring så ligger det faktiskt i Jimmie Åkessons långsiktiga intresse att Miljöpartiets och Centerns neoliberala syn får fortsätta ett par år till tills vi står inför en total systemkollaps. Då kommer han se sig som ledare för ett parti med minst 20 procent av rösterna och det är exakt dit han vill. Han manövrerar skickligt det politiska etablissemanget till att på åtta års sikt hamna i en norsk eller dansk lösning. Han kommer vilja pressa fram ett nyval senast 2016 då stressen på välfärdssystemen i glesbygden kommer kulminera med alla de nyanlända som pytsas ut i hundratals åt gången med bara dagars varsel. Så trots att de övriga partierna genom sin distansering från Sverigedemokraterna tror att de inte spelar på samma planhalva så är det faktiskt exakt detta de gör. Och spelfördelaren heter Jimmie Åkesson så länge som Mona Sahlins våta filt, Sahlinismen som innebär att en kritisk debatt utan rasistiska förtecken om reglering av invandring inte tillåts alls, ligger kvar över socialdemokratin och därmed andra partier.

Mitt val var, trots min kritik, aldrig svårt. Jag är socialdemokrat av ett lite klassiskt, träigt, snitt med starka inslag av betong och industri och även fast jag inte ser någon rimlig möjlighet att min vision av Sverige kommer bli verklighet med ett miljöparti i min statsministerkandidats regering så var alla alternativ sämre. Det blev socialdemokraterna men det kunde ha känts bättre. Och blir det ett extraval, som många nu börjar spekulera i, så är det inte självklart att sådana som jag ens är kvar i politiken. Oförmågan att kunna ta ansvar för ett så pass viktigt område som mottagningen av nyanlända är inte något som kan kopplas till ett statsbärande parti. Om Stefan Löfven väljer att sälja ut för mycket så kan många börja snegla åt soffan istället för att behöva försvara en politik som dikterats av utopister medan vi ser hur svenska och utländska investorer plockar ut sina tillgångar samtidigt som vi ser hur volymerna av nyanlända pressar välfärdssystemet till systemkollaps eftersom resurserna inte räcker till. Och drabbas välfärden av en systemkollaps så händer andra saker i samhällskroppen. En systemkollaps för oss mot ett säkerhetspolitiskt begrepp som kallas ”failed state”. Ett begrepp som innebär att medborgarna tappat förtroende för organisationen av samhället. De som kan sin Kaldor eller Todd vet vad det innebär och den utvecklingen är så mörk att inte ens jag, när jag sitter här idag, kommer vilja borra vidare i den.

Jag uppmanar dig i varje fall att gå och rösta. Röstar du på Stefan Löfven som statsminister blir jag extra glad för att jag vet att inom socialdemokratin så finns en kraft som vill ta ett bredare ansvar och som inte styrs av medial populism. Krafter som jag, av lite träigare och gråare snitt som vill tillbaka till en politik som vi förde innan 2006 men samtidigt ta ett kliv framåt i utvecklingen av Sverige som industrination. Då kanske Miljöpartiets krav kan pressas tillbaka i någon mån och göra en orolig höst till en något mer hanterbar process.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.