Daniel Suhonens sanning

Jag har nu läst ut Daniel Suhonens ”Partiledaren som klev in i kylan” och det är med blandade känslor jag lägger den till handlingarna. En del var nytt för mig men långt ifrån allt samtidigt som en del utelämnades. Och jag vet inte riktigt om jag, som Suhonen och Leopard förlag velat göra gällande, skulle kalla den en reportagebok. Enligt de pressetiska reglerna som såväl Journalistförbundet som Unionen – de två organisationer som har rätt att utfärda presslegitimation – så uppfyller inte boken de kriterier som ställs för att kunna kalla den en journalistisk reportagebok. Det är lite för många som blivit citerade men inte fått möjlighet att ge sin bild, än mindre reagera på texten innan. Jonas Morian är nog den som markerat sitt missnöje högst av alla. Med viss rätt om inte Suhonen och Leopard förlag ändrar sig. Boken uppfyller inte de pressetiska reglerna – oavsett om det Suhonen anför är sant eller inte.

Och. Något har Daniel Suhonen gemensamt med Mikael Romero, Mona Sahlins pressekreterare och författare till boken ”Tobleroneaffären – Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister” (min recension finner du här). De stod sina respektive huvudpersoner nära, de var på tröskeln in i maktens finrum men då huvudpersonen snubblade rasade deras respektive världar som korthus. Suhonen och Romeros böcker är båda två en form av terapeutisk uppgörelse med den besvikelsen deras rasade drömmar kom att innebära men där Romeros bok är att betrakta som ren och explicit avgudadyrkan av Mona Sahlin och i övrigt mest en självömkande dynga så har Suhonen, i sin frustration och sorg, presterat bättre. Suhonen har faktiskt lyckats dölja sin stora besvikelse bättre men den finns där som en dov underton av ilska. Mot partiet. Mot Juholt. Mot “vårdkomplexet”. Mot Prime. Hela vägen. För nutidshistoria är ett svårt ämne, den bör dessutom aldrig nedtecknas i besvikelse, segerrus eller annan affekt av något slag, framför allt bör den inte tecknas av dig själv om du är inblandad som en av aktörerna eller har ett visst intresse.

Oavsett detta så kan jag konstatera att skriva kan han onekligen, den gode Suhonen. Boken är bitvis som en lite billigare agentroman från 1960-talets kalla krig med sina återgivna konversationer och beskrivningar av tappade hakor, trötta ögon, uppgivna axlar, förstulna blickar, illvilliga leenden, spelade förvåningar och falska ryggdunkningar. Vi rör oss framåt i ett rafflande tempo, rikt på detaljer. I mina ögon för rikt på detaljer. 544 sidor text är i mastigaste laget och efter ett tag så undrar jag om jag inte läst om ett möte som återges i boken i ett tidigare kapitel, det blir lite rundgång. Detaljrikedomen och tidshoppen gör boken rörig och bara för att det är en tegelsten till bok gör det den inte till en absolut sanning. Mängden tecken, meningar och ord är inte i något fall tidigare i direkt proportion till sanningshalten inom någon litteratur. Källkritiskt klarar den sig inte alls med godkänt men detta är Suhonens sanning, inte en sakligt journalistiskt framställd sanning eller en akademisk sanning. Detta har kritiken mot boken nu börjat visa på. Men Suhonen har rätt till sin sanning och sin terapeutiska process och han lyckas även beskriva några delar av den socialdemokratiska partikulturen som jag känner den. Och. Han ger sannolikt en rättvisande bild över vilken frenetisk värld och bitvis helvetisk inferno som  tillvaro en partiledare lever i.

Suhonen slår vilt åt alla håll och jag har svårt att förstå hans tanke med slagen. En av de mest ifrågasatta källorna, Verkställande Utskottets protokoll, är enligt partistadgarna hemligstämplade under lång tid och den enda rimliga källan som tillskansat sig dessa under den tid boken berör är huvudpersonen själv. Håkan Juholt. Att Suhonen under produktionen av boken haft en nära relation med Juholt måste ses som uppenbart eftersom en hel del rent privata interiörbilder av Håkan Juholts liv med kulbon Åsa tas med. Interiörbilder som bara kunnat återges med Juholt som källa eller om Suhonen själv stått gömd i en garderob i Juholts hem i Stockholm. Hur Håkan Juholt har det numera, efter bokens publicering, på sin arbetskraft kan inte vara något vidare. Bara misstanken från hans tidigare partistyrelsekamrater om att han skulle kopierat protokoll för vidarebefordran till Suhonen gör nog att Juholt känner av en viss kyla när han rör sig i korridorerna på Cephalus. Och de källor som blir röjda eller som nekats att ta del av boken innan den gick i tryck? Det finns nog fler som kommer tänka sig för både en och två gånger innan de ens hälsar på Suhonen i framtiden. Och ännu aktsammare om vad de säger till honom och andra som kanske vill skriva en bok eller två om socialdemokratin.

Boken kommer ändock fylla min bokhylla. Det finns passager som jag bedömer som är viktiga för att förstå socialdemokratin men den har även skadat det interna arbetet i framför allt Verkställande Utskottet. Genom att publicera delar av protokollen så kan det spridas en tveksamhet att ens vilja ha breda diskussioner i VU och risken finns att avgörande diskussioner flyttar in i andra rum eller till platser där ingen kan lyssna. Att centrala diskussioner begränsas till en ännu mindre krets och aldrig dokumenteras propert.

Läsvärd? Ja, men bara om du har tid samt är noga med att ha ett ständigt källkritiskt öga. Ta inte boken som en sakframställan. Det är Daniel Suhonens sanning. En sanning han har rätt till. Precis lika stor rätt som alla andra har till sin sanning. Och den absoluta sanningen? Den får vi nog inte någonsin reda på vilket jag konstaterade efter Fredrik Lobergs bok ”Juholt – Utmanaren” (Recensionen hittar du här). Loberg och Suhonen har dock bägge en plats i min bokhylla. Romeros bok, om Mona Sahlin men som är i samma genre, en bok av terapeutiskt slag, fick gå till andra öden till mötes.

Vissa saker får vi förlika oss med att vi aldrig får reda på hur det förhåller sig. Detta är en av de episoderna i den svenska historien och då kanske det är bättre investerad tid att bara gå vidare.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.