Flashback

Med någonting som är ganska likt panikångest följer jag rapporterna om ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Det är som att förflyttas till “Hårsfjärdenincidenten” (eller Horsfjärden). Det är som att förflyttas till min tid i flottan och då i synnerhet åren 1990-1994 då jag tjänstgjorde dels på ubåtsjaktstyrkan under kmd Göran Frisk som vakthavande stridsledningsofficer på ena vakten för första stridsgruppen, dels de sista två åren i ren underrättelsetjänst.

Antalet incidentdygn jag varit bortkopplad från omvärlden tappade jag till slut räkningen på. Det är som sagt något av en resa bakåt i tiden. Med allt vad det innebär. Minnena finns där, de taktiska övervägandena likaså. Det är som att sitta där igen.

“Hur tänker han”? Vad har han för alternativ? Hur ser hans uthållighet ut? Hur skulle jag tänka om jag vore han?”

Frågorna kommer igen, och nu senast vid nyhetssändningen klockan 19:30 så gick jag igång igen. En stridsgrupp med si och så kapacitet där, kraftsamla där. Vad är vår uthållighet nu? Förbandsorder ut senast si och så dags. Tid för bunkring av de olika enheterna då. Vilka omedelbara åtgärder måste jag besluta om? Har förbandschefen andra idéer? Hur mycket kan jag agera utanför regelverket? Samma frågor dyker upp. Som en flashback.

Vi skall ha klart för oss att ubåtsjakt är bland det svåraste som finns rent generellt och i Östersjön samt Stockholms skärgård i synnerhet. Göran Frisk brukade kategorisera det som att jaga rådjur i snårskog i dimma i kombination med skymningsljus. Orsaken är dels bottentopografin men kanske framför allt Östersjöns bräckvatten. Framför allt denna varma höst där vattnet, efter en lång varm sommar, fortfarande magasinerar gott om värme.

Östersjöns vatten, med sin varierande salthalt och där temperaturerna lägger sig i skikt, gör att det skapas ljudskikt. Om du sänker en mikrofon till ett visst djup kan du höra allt som pågår i just det skiktet men vara helt blind, rättare sagt döv, för det som sker bara fem meter under eller över dig beroende på hur salt- och temperaturskikt fördelar sig. Dessa skikt rör sig med påverkan av vind och strömmar. För ja, vi har strömmar i Stockholms skärgård, för närvarande pressas vatten från Bottenviken söderut och det vattnet har en lägre salthalt än det som, när det blåser sydliga vindar under en längre tid, pressas norrut. Hur vattenförhållandena ser ut under ett givet klockslag kan ha förändrats i grunden på bara några timmar. Du kan ha gått från seende till blind om du inte är observant och gör kontinuerliga mätningar.

Ljud är dessutom det du letar efter. Ljud annat än det egenproducerade. Tyst rutin ombord är ”basics” men även att de tystaste enheterna, med de bästa passiva sonarerna, får lyssna ostört. De bästa passiva sonarer vi har är hytrofonbojar, en form av flytande mikrofoner, och ubåtar. Men för att de ska höra något så måste de befinna sig på exakt rätt djup, i samma ljudkorridor som det de lyssnar efter. En jagad ubåt har med andra ord en rad med handlingsalternativ om den befarar upptäckt. Söka skydd i en ”lega” eller i havsbottentopografin eller helt enkelt byta djup och lägga sig i en annan ljudkorridor, en manöver som bara behöver ta någon minut. Där våra enheter kan behöva avsevärt mycket mer tid för att utröna vad det var som hände. Om motståndaren rörde sig uppåt, nedåt, hur många skikt och om den vek av i någon annan riktning. Skikten kan även vara som öar, även begränsade i sida beroende på bottentopografi och kringliggande öar. För att inte tala om hur en kall natt eller ovanligt varm höstsol kan påverka.

Vilka är då de bästa ”jägarna”? Som tidigare så måste en främmande ubåt positionsbestämmas och en vapeninsats för inte dröja mer än ett par minuter då motståndarens handlingsalternativ är flera och som kan ändra spelplanen med viss dramatik. Generellt är en ubåts värsta fiende en annan ubåt. Tyst och med omedelbar tillgång till vapen, näst bäst är passiva hydrofonbojar som läggs i vinkel för att krysspejla en motståndare. Detta förutsätter dock att bojens mikrofon (-er) ligger på rätt djup enligt tidigare, eller i rätt ”korridor”. Med denna teknik kan då annan, extern, vapenbärare ledas in via radio eller system som automatiskt matar in position och eldledningsdata. En tredje variant är att med aktiv sonar, som sänder ut ljudpulser som studsar tillbaka, leda in vapenbäraren. Nackdelen med detta är att du röjer din insats tidigt och att ubåten kan, om den är snabb i reaktionen, byta djup för att försvåra för den aktiva sonaren. En aktiv sonar är effektiv men pulsen störs när den går genom olika temperatur och salt-skikt enligt tidigare.

Detta är grunden i ubåtsjakt, grundförutsättningar för att överhuvudtaget börja jobba är att ha god kännedom om vattnets egenskaper. Sedan tillkommer en rad med andra faktorer som geografi, taktiska avvägningar, motståndarens taktiska uppträdande, sökoptimering – allt kretsande hela tiden kring just hur vattnet påverkar det egna uppträdandet. Jag själv har legat ute i veckor och jagat. Ett minst sagt tålamodsprövande jobb. Och inte blir det bättre av att en outbildad journalistkår flaxar runt i helikoptrar och spanar samt realtidsrapporterar på egen hand. Jag har varit där, varit med om vapeninsatser och får nu något som bäst kan liknas vid en föraning om PTS, Posttraumatiskt stressymptom. Pulsen har gått upp något samtidigt som uppgivenheten och tröttheten infunnit sig. Jag är åter där jag var för tjugo år sedan. Mentalt.

Hur detta utvecklar sig vet ingen. Men det är svårt, det är det. Och vi är inte ens i närheten av den kapacitet vi var under min tid så jag hyser inga större förhoppningar över utfallet. Denna gång.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.