Förordet

Denna bok började sin resa sommaren 2012. Jag hade, som konsekvens av en längre tids hård belastning på jobbet, beslutat mig för med kort varsel att ställa in det årets Almedalsvecka och tillbringa sommarens få lediga dagar med min hustru i hennes hus i Kopparberg.

Kopparberg. Orten i Bergslagen som fångat mitt hjärta. Brukssamhället. Skogen, stålet , hoppet om framtiden och allt vad det innebar. Rikedomen och den svenska urkraften. Kopparberg, med tätorter som bland annat Bångbro med den historia det innebär för den svenska arbetarrörelsen. Kata Dalströms ursprung, den förste feministen, som i tron på ett jämlikt feministiskt samhälle byggt på arbete och arbetarklassmoral till slut vände sitt ursprung ryggen. Hon har idag en gata uppkallad efter sig bara några hundra meter från vårt hus och ses som en lokal hjältinna och föredöme.

Vi kom att tillbringa den första kvällen, av många, av min ledighet hos våra grannar och kära vänner. Jag satt på deras veranda mot huvudvägen som skär genom samhället och reagerade på det stora antalet bilar med lastflak som samlades runt den enda bensinstationen i samhället. Och frågade till slut varför, som en bisatts till vårt samtal som annars handlade om vad som hänt sedan sist. Som hur det var med barnen, hur det var på jobbet och om den nya bilen fungerade som den skulle och varthän semesterns skulle firas. Sådant som grannar pratar om. Men

”Har du inte hört”? sade värdinnan.

”Har du inte sett”? sade min värd.

Jag tog en tur med hunden upp i det närliggande naturreservatet för att se och höra själv. Och kunde konstatera att minst 30 bulgariska bär- och svampplockare slagit läger och börjat avverka träd för eldarna för sin matlagning i en skog som var fredad annars. En skog som var ortens stolthet med björn, lo och ibland varg. Rik på en frodig fauna. Och det jag tidigare såg under välkomstdrinken var bildandet av Sveriges första mer eller mindre officiella medborgargarde. I varje fall det mest kända skulle det visa sig. Jag ringde i det läget Örebro-polisen, där jag stod, för att be dem skicka en patrull. Inte i omsorg av invånarna, inte heller i omsorg av bär- och svampplockarna utan hur jag såg hur en situation kom att närma sig en punkt där en vält soptunna skulle komma att resultera i missförstånd och ond bråd död. Polisen, och det yttre befälet, kom att återkoppla till mig och vi levde sedan under två veckor med fyra patruller på plats under dygnets 24 timmar. Tre i Kopparberg, en i Ställdalen med sin flyktingförläggning.

Hela situationen tog två veckor att reda ut – med internationella konvulsioner – samtidigt som reportrar som Niklas Orrenius, DN, grötmyndigt från distans rapporterade utan att själv vara på plats om det dramatiska som skedde. Han var dock inte ensam, Aftonbladets samlade ledarredaktion kom att följa efter men i en bredare kontext. Lantisarna var och förblev rasister. Punkt. Och detta var så bara början på en längre debatt som än idag bär stigmatiseringens signum. Mitt värdpar den kvällen är nog det minst rasistiska jag träffat på, djupt engagerade i ensamkommande flyktingbarns situation. Men de orkar snart inte mer. Samtidigt sitter lattetalibanerna med sin ekologiska pilsner vid Hornstull eller Nytorget och kräver att de ska öppna sina hjärtan ännu mer. Utan att ta emot en enda själva.

En annan upplevelse, några månader senare, var en kväll i Ställdalen, även det en ort i Ljusnarsbergs (Kopparberg) kommun. Goda vänner boende i Ställdalen, som bägge är att betrakta som traditionella socialdemokrater med stort personligt patos – den ene kriminalvårdare och den andre socialsekreterare – bjöd oss på middag innan den årliga bluesfestivalen i Löa. De beskrev för mig hur omdaningen av det gamla brukshotellet påverkat dem och orten. Det var under ord och inga visor som vi satt medans vi lyssnade på gamla favoriter som ”John Mayall and the Blues Band” och gammal proggrock som ”Kebnekaise” samt ”Archimedes Badkar”. Studentrevolten, ur ett kulturellt perspektiv, från kårhusockupationen 1968 var i allra högsta grad närvarande. Men även något annat. Något som bottnade i det ansvar de blivit pådyvlade utan att blivit tillfrågade. Tjugofem meter från deras tomt såg vi ett utbränt bilvrak och nyanlända flyktingar pratandes i sina mobiltelefoner på ett okänt språk. Kvällens taxichaufför var dessutom sällsynt tystlåten. Men han behövde inte prata med mig. Hans tatueringar sade det mesta om var han landat i politiskt sedan en tid tillbaka. Under en tid där centralmakten negligerat varningssignalerna från de som tvingats göra grovjobbet utan att tillfrågas först och dessutom utan resurser så landar folk i andra övertygelser. Övertygelser som använder sig av enkla locktoner.

Ställdalen, en gudsförgäten ort med 430 invånare, slåss för sin överlevnad. Den har inte ens en kiosk längre. På denna ort har en privat entreprenör valt att omdana det gamla brukshotellet ”Rita” till en flyktingmottagning. 2012 tog denna mottagning emot 231 nyanlända ensamkommande traumatiserade män från Nordafrika samtidigt som centralorten Kopparbergs primärvårdsresurser om en och en halv läkartjänst för kommunens invånare inte förstärktes. Den enda resurs som finns.

Samma period som Ställdalen och centralorten Kopparberg, med inga resurser att tala om, tog emot 231 nyanlända traumatiserade ensamma män tog Stockholms Stad – med miljonstadens resurser – emot 93 nyanlända flyktingar i motsvarande boende. En annan siffra som kan användas är hur öppna svenska kommuner är för nästa steg i placeringen, kommunplaceringen. Det som sker efter själva asylprocessen.

Efter själva asylprocessen väntar för de som drog vinstlotten med ett permanent uppehållstillstånd en kommunplacering. Ludvika kommun tar idag emot 51 kommunplacerade per 1 000 invånare, Täby kommun – med sin mer dynamiska arbetsmarknad i Stockholms län – tar emot maximalt fem (5) per tusen invånare. Surahammars kommun, med knappa 10 000 invånare har nu sagt upp avtalet med Migrationsverket. Från att tidigare tagit emot 80 kommunplacerade per år. 40 mer än avtalat, klarar de, och den lokala arbetsmarknaden, inte mer längre. Det finns inte fler jobb och för detta anklagas de för rasism. Under den tiden klagar dessutom Stockholm över bördan med flyktingbarn och nyanlända. Med miljonstadens samlade resurser. Och sitt i grunden rätt ljumma engagemang i praktiken för allt som händer utanför länets gränser.

Och detta är bara siffrorna för de som erhållit permanent uppehållstillstånd i Sverige. De som väntar på besked i olika anläggningsboenden, eller lever som papperslösa alternativt de som inom ramen för den fria rörligheten inom EU lever utanför denna statistik, är inte inbegripna.

Detta fick mig att börja gräva mer i detta. För något är fel. Något är fruktansvärt fel och sliter sönder Sverige, den humanitära stormakten, underifrån och inifrån. Något slår snett. Och vi står, inser jag mer och mer, mitt uppe i ett systemhaveri. Jag vill inte ge sken av att ge en samlad bild, det kommer krävas ett samlat regeringskansli för detta, men jag vill ge ett insteg till en insikt och en debatt om invandringens konsekvenser och politik och då utan rasistiska förtecken.

Den svenska välfärdsmodellen som vi tror att vi känner den – och bilden av oss själva som humanitär stormakt med vår invandringspolitik – står inför, eller mitt i, ett totalt systemhaveri. Och ett systemhaveri inom välfärden är de facto det farligaste som kan hända en stat vilket den franske filosofen Emanuel Todd pekat på. Todds profetior som med kirurgisk precision predestinerat såväl Warszawapaktens som murens fall men även utvecklingen i länder i Sydasien. Det var inte den militära sönderrustingen som i första hand rev muren – det var förtroendet för östs modell på demokrati- och välfärdsstat som rev det komunistiska systemet inifrån. Havererar statens åtaganden, och förlorar medborgarna förtroendet för staten – det som håller oss samman, så väcks andra krafter till liv. Krafter som Europa sett nog av längre bak i historien. Resultat som med viss tydlighet, i de tre senaste svenska nationella valen, visar vart vi är på väg. Något förloras i förtroende nu i Sverige och något annat, en dröm om ett annat samhälle som basera på ras och etnicitet, vinner mark. De drömmarna har vi sett tidigare och det är angeläget att vi motar dessa i grind tidigt med en ärlig och rättfram debatt. Utan xenofobiska eller rasistiska förtecken.

Av den anledningen skrev jag denna bok.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.