Hur i helvete svårt ska det vara?

Förr eller senare måste även Åkessons ingångsvärden tas på allvar. Bäst att det blir förr. Stefan Löfven får släppa den ängsligt och politiskt korrekta beröringsskräcken med Sverigedemokraterna menar Widar Andersson, ledarskribent på Folkbladet. Inte oväntat fick han mothugg direkt av Anders Lindberg, Aftonbladet. I radiodebatten framgår ganska klart att vare sig Andersson eller Lindberg direkt anstränger sig för att lyssna på varandra samtidigt som Lindberg både briljerar och gör sig till mindre förstående.

Det är rätt att inte bjuda in Sverigedemokraterna till förhandlingar men det är helt fel, vilket jag tror Andersson är inne på, att förminska sverigedemokraternas väljare. Vi bör ha klart för oss att Sverigedemokraternas väljare inte skapats ur tom luft. De kom alla någonstans ifrån. De hade, innan de valde Sverigedemokraterna som sitt parti, alla andra partisympatier. Vissa var moderater och, vilket Lindberg bör fundera lite på, vissa var socialdemokrater. Att komma och skriva det på näsan, att de bytt värdegrund, är så kontraproduktivt det någonsin kan bli och jag tror inte på en exkludering av sverigedemokraternas väljare och deras oro från det demokratiska samtalet. De upplever en oro som måste tas på allvar men möts i dörren av sådana som Lindberg som i praktiken säger:

”Du får gärna vara en del av den socialdemokratiska gemenskapen men du skall ha klart för dig att den oro du känner kring invandringspolitik är ingenting vi accepterar eller diskuterar här. Någonsin”.

 

Detta leder till något jag funderat på en tid. Ordet inkludering. Och även på hur många, kanske lite för många, av mina partikamrater förhåller sig till SD väljare.

Om vi slutar prata med dem för att de valde att rösta på SD, hur ska de då välja något annat i framtiden? Vi tycks, återigen, glömma att SD:s väljare inte skapades ur tom luft, de kom alla någonstans ifrån. De hade alla något annat parti som preferens vilket Lindberg framför allt glömmer bort. Det är en sak att fördöma SD:s politik och rötter, men det är inte detsamma som att vi ska förminska och sluta prata med dess väljare. Om vi slutar prata med dem som röstat eller funderar att rösta på SD, hur tror ni SD kommer att utvecklas? Hur tror ni vi andra kommer att utvecklas?

Calle Fridén, timmermannen som skriver i Dagens Samhälle och på sin egen blogg, beskriver i ett inlägg ganska väl i sin ton hur han bemötte en förmodad Sverigedemokratisk sympatisör och väljare dagen efter valet. Med en vass ton som han vitsordar själv och samtalet som återges av Fridén själv lämnar inga inkluderande tendenser alls. Den väljare som Fridén beskriver kommer nog, efter det mötet, inte se sig själv som självklart välkommen tillbaka i något parti förutom ännu extremare efter den morgonsågningen om han inte har uttalat masochistiska drag.

Senast jag gick in i ett medvetet samtal med Sverigedemokrater var i onsdags. Jag har inga problem att sitta i ett systemkritiskt samtal med dem men markerar varje gång, redan från början, att jag kommer resa mig upp och gå om de börjar trycka på mig deras fobier mot muslimer, afrikaner, homosexuella och allt annat samt de är rädda för att jag vill att tonen skall vara saklig och systemkritisk. Det har fungerat ganska bra och jag har bara behövt be en person hålla tyst vid ett tillfälle, vid det tillfället fick jag dessutom stöd av hennes sverigedemokratiska partikamrater som ansåg att hon gjorde klokast i att hålla tand för tunga om hon ville ge ett begåvat intryck i min närvaro.

Att samtala, i belevad ton, med en Sverigedemokrat är inte att ge efter. Att ens sitta bredvid en Sverigedemokrat på en buss och uppträda som folk är inte att ge efter. Om du är trygg i var du står så kan du möta hin håle själv utan att ta skada och hade inte Raul Wallenberg eller Folke Bernadotte varit trygga nog i sin egen humanistiska övertygelse så hade de aldrig kunnat skapa de band och relationer med nazisterna som räddade 1 000 – tals judar undan en säker död. I min värld så ger alla de som vill förminska, och förminskar, sverigedemokraternas väljare och den oro dessa känner ett väldigt osäkert och skakigt intryck.

Jag har vid fler tillfällen hänvisat till min farfar, Bruno Westerholm. Han var under andra världskriget inledningsvis ställföreträdande chef för finska VALPO, eller säkerhetspolisen, och slutade sin finska karriär som andreadjutant hos fältmarsalken. Farfars historia är samtida med dagens Finland och delar av den finns dokumenterad i Dr Oula Silvenoinnens doktorsavhandling. Den ger en inte helt charmig bild av min farfar men vi skall veta att de åren som Silvennoinen beskriver var mörka. Silvennoinen är en kär vän numera till min familj, vi uppskattar hans lågmälda intellektuella personlighet och hans humanistiska värdgrund. Han hjälpte till att skingra dimmorna kring min farfar, och i viss mån min farmors svåger den finske krigsdomaren Rinne, och kom fram till samma sak som vi. Min farfar – och Rinne – var en övertygade humanister som tvingades leva under Europas mörkaste tid.

Bruno Westerholm slogs under Mannerheims befäl på den vita sidan under frihetskriget och kom under hela sitt liv avsky såväl kommunister som socialdemokrater (som i hans värld även de var kommunister men något mer belevade). Men likväl så hade han en värdegrund att stå på. När han, i sin roll på VALPO, insåg vad de tyska koncentrationslägren innebar så ordervägrade han för första och sista gången i sitt liv. Han var i den rollen ansvarig för dialogen med Reinhardt Heydrich för att hålla tyskarna på gott humor och fick en dag förelagd en order om deportation av Helsingfors judar på sitt bord. Han vägrade skriva under, trygg i sin övertygelse om allas lika värde trots sin avsky mot allt socialistiskt, och i marginalen på ordern – som än idag ligger i det finska krigsarkivet osignerad, står det med min farfars spretiga handstil

”Detta är mord”

Han slapp arkebusering men fick avsked. Dagen efter anställde marskalken honom som adjutant. Kanske inte för hans ordervägran. Mer för att han visade upp vilka grundvärden som var viktiga. Och förmågan att vara i dialog, och möta din motståndare med respekt som en jämlike utan att sälja din själ. Detta innebär inte alls att du säljer ut dina grundvärderingar. Den dialogen kan vara det som räddar liv vilket om inte annat vilket såväl Raoul Wallenberg som Folke Bernadotte genom sin gärning visade. Och du behöver inte alls sälja din själ, tvärtom kan många bland de som du tror är dina motståndare värdera den ryggraden högre än den som vänder kappan och ge efter så länge du visar respekt. Jag har svårt att tro att Lindbergs ansats, om vi nu en dag går in i ett lika mörkt Europa som åren 1932-1945 kommer rädda liv. Lika lite som jag tror på att sätta mig vid förhandlingsbordet med Sverigedemokraterna som Widar Andersson tycks tro.

Ryggrad, och att lyssna på väljarnas oro, det är vägen framåt. Inte idiotförklaring, von oben attityd, invektiv, exkludering eller lomhördhet. Lite åt det hållet som Stefan Löfven menade i sin riksdagsdebatt – Jag hör din oro, jag ser din oro. Men min lösning ser annorlunda ut.

Hur i helvete svårt kan det vara?

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.