Maranatapolitik

Calle Fridén, kolumnist på Dagens Samhälle, skriver idag en kolumn som både förtjänar att uppmärksammas som vidareutvecklas. Titeln, att ibland måste man ta en kallsup för att inte drunkna, tilltalar mig och Fridén pekar på att vi nu går i något vi inte sett på ett tag i svensk politik så tydligt. Att kanske främst socialdemokratin måste anpassa sig, och ibland ge upp tidigare åsikter, för att få igenom sin politik. Och det sunda i detta i grunden. Varför vi inte sett så mycket av det är för att vi har nu fyra år av Alliansstyre bakom oss och deras åsiktskillnader, vilket var naturligt, skedde bakom lyckta dörrar samt att de gick till val med en gemensam plattform. Det har inte vi eller Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjort. Förhandlingarna kommer i efterhand i stor mån och leder då ofrånkomligen till olika former av svekdebatter, inte sällan uppmärksammade av media och ledartyckare.

Men. Dessa, inte sällan rätt populistiska och grunda, proffstyckare är till stor del en effekt av hur vi själva väljer att hantera en förhandlingseftergift eller ett positionsbyte. Vårt politiska klimat, och kultur, har tyvärr utvecklats till att vi har företrädare som är lite väl lätta på foten till åsiktsbyten när de med emfas agiterar för en viss politik som förändrats över natt istället för att så pedagogiskt som möjligt förklara för medlemmar och sympatisörer att politikförändringen inom ett område behövdes för att få igenom något annat. Att det är priset på makt och priset för att kunna driva igenom en prioriterad fråga eller lösning inom ett annat område.

Vi kommer se rätt mycket av detta under regeringen Löfven, vi kommer vara tvungna att anpassa oss vilket inte socialdemokratin är vana vid. Jag träffar fortfarande partikamrater som har svårt att acceptera att vi inte har 40-45 procents väljarstöd och att det inte räcker längre med småjusteringar, allmosor eller småsmulor till våra samarbetspartners. Och vi kommer även se något annat, något som jag varje gång jag ser det blir lika förvånad som jag blir ledsen över. När maranata-tendenserna blir tydliga.

Maranatatendenserna är när våra medlemmar gungar och klappar i takt över en viss politisk inriktning för att sedan efter en förhandling, där vi kanske tvingats till stora eftergifter, gungar lika mycket och kanske klappar händerna ännu ihärdigare över den nya politiken, en politik som inte är ett resultat av medlemsengagemang och förankring med kongressbeslut utan där vår ledning tvingats till eftergifter av olika slag. En annan bild jag brukar få i mitt inre är en hoper babblande idioter som alla springer åt ett håll ena dagen med händerna ni luften för att ett dygn senare springa åt andra hållet. Lika babblande och fortfarande med händerna viftande i luften i segeryra. Helt oförmögna att erkänna att vi faktiskt tyckte kanske tvärtom för bara ett dygn eller några timmar sedan. Det ger inte ett så begåvat eller eftertänksamt intryck alla gånger och är kanske inte så attraktivt. Definitivt inte alls om vi någon gång har ambitionen att åter bli ett 40-procentsparti.

Vi kommer, vilket är säkert, tvingas till många eftergifter. Vissa mer kännbara än andra och vi prioriterar alltid olika. Vad som är viktigt för mig kanske inte är viktigt för dig och det måste vi båda ha respekt för. Vi kommer få mer eller mindre relevanta svekdebatter men vad jag fasar för är att vi kommer se lite för mycket av kapp- och klackvändare som tämligen oreflekterat under klapp och klang springer åt ett håll ena dagen, fulla av entusiasm för en viss politik, för att lika engagerat springa åt det andra hållet dagen efter babblande euforiskt och mekaniskt om dess raka motsats.

Det är detta som är klapp-klapp-gunga-i-takt eller det som annars kännetecknar en programmerad sektmedlem. Det är lika frånstötande varje gång, oavsett avsändare, jag ser det. Oavsett om det är en socialdemokrat, moderat, centerpartist eller maranatapredikant. Det är detta som kallas maranatapolitik och våra ledare har ett stort ansvar i sitt eget agerande för att kunna undvika dels denna form av fånerier som att förebygga svekdebatter genom att så pedagogiskt det någonsin går förklara att vi aldrig kommer ge upp vår politik men för att komma framåt måste vi ibland ge upp något för att vinna något annat.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.