Media är en del av problemet

Expressen ska spara. 62,5 tjänster ryker. Det är självklart att Expressen blir en sämre tidning. Självklart att bli upprörd. Självklart att varje journalist som får lämna jobbet är en personlig tragedi. Men den verkliga tragedin skymtar bakom rubrikerna: Vi har inte ens sett slutet på början av den svenska journalistikens kris

skriver Journalistklubbens ordförande på Aftonbladet Niclas Vent.

Vent menar att det är politikernas ansvar att lösa journalistikens kris och att medias ekonomiska problem. Att de problemen är ett samhällsintresse där skattemedel skall avsättas för att hålla liv i en föråldrad struktur. Sällan har jag läst någon som samtidigt som han kan argumentera för det självklara att samhället hålls ihop av en granskande och rapporterande journalistkår så har han inte förstått att dagens mediastruktur inte är lösningen. Dagens struktur och inte minst kultur och arbetssätt blev föråldrat redan för 20 år sedan. Det vi ser är en dödskamp och sannolikt ett under att såväl Schibstedt som Bonnierkoncernen håller främst sina tabloider med stora centralredaktioner och irrelevanta ledarredaktioner under armarna. Journalistskrået är av tradition ett skrå som tror sig själva förmer än andra och är därför, enligt dem själva, svåra eller omöjliga att ersätta.

Klockan klämtar för det öppna samhället. Det är dags för politikerna att vakna

menar Niclas Vent men visar genom hela artikeln och hans resonemang att dessvärre är han själv, hans kollegor och dagens mediahus en del av problemet, inte lösningen. Och allvarligast av allt: De vill inte erkänna det.

Huffington Post kan tjäna som ett exempel på att det går att prestera god journalistik med ett minimum av anställda och skaffa sig global räckvidd. The Huffington Post är en amerikansk nättidning som började som en blogg. Huffington Post startade som en reaktion på att grundarna upplevde att de amerikanska tidningarna blivit en del av Bush-administrationens valmaskin. Sedan starten 9 maj 2005 har sajten växt från att vara en kommenterande politisk blogg till att bli en nyhetssajt med välkända och inflytelserika namn som bloggar för tidningen. Trots att America Online, AOL, köpt upp tidningen så arbetar den vidare med i huvudsak fristående kolumnister och ett stort nätverk av ”citizen journalists”. Vanliga medborgare som råkar ha ett specialintresse eller helt enkelt kan fånga vardagshändelser lokalt. Som skriver mer för glädjen eller den genuina viljan att berätta sin historia.

Omsatt i svenska termer har vi faktiskt sett motsvarande försök. När jag och några med mig startade Öppna Kriskommissionen efter valförlusten 2010 var det för att skapa en motvikt, och kanske framför allt ett deltagande i eftervalsdebatten, mot den av partistyrelsen utsedda kriskommissionen. Den officiella kommissionen var en koloss på larvfötter som utvecklades mer till att ta tillvara särintressen än en seriös genomlysning av var socialdemokratin stod efter två valförluster i rad. Jag tror vi dammsög och engagerade hela den socialdemokratiska bloggosfären på erfarenheter och gensvaret blev enormt. Tusentals inlägg från hundratals skribenter senare slutade det med att Tomas Eneroth, idag vår gruppledare i riksdagen, tog med sig rapporterna upp i talarstolen på Mona Sahlins sista förtroenderåd. Vår slutrapport kom att utgöra en tredjedel av den officiella kommissionens slutrapport. Detta var en av alla de effekter som den medvetna satsningen på Netroots ledde till, en oberoende kraft som inte alltid sade det makten ville höra men som alltid sade det som makten behövde höra. Netroots är idag officiellt nedlagt då det ”hade spelat ut sin roll” enligt ansvariga tjänstemän på staben. En av dessa ytterst ansvariga strateger för nedläggningsbeslutet har för sitt arbete idag belönats med en tjänst i regeringskansliet under den nya regeringen. Exakt samma person som så sent som för ett par veckor sedan på ett Twitterseminarium konstaterade att SD hade börjat märkas av på nätet på senare tid. Jag fick inte tillfälle att fråga vilken sten den personen bott under sedan 2002. Det har visat sig att den del av undervegetationen som utvecklats mest på nätet i alla kanaler utom kanske just Twitter är SD. De har haft en medveten strategi och dominerar nu stora delar av olika arenor. De som inte tror mig kan slå ett öga på till exempel Avpixlats besökssiffror och hur det ser ut på Youtube. Siffror som gör både Thomas Mattsson och Jan Helin sömnlösa om nätterna och då inte bara för innehållets skull. SD, och dess allierade, började sin resa mot riksdagen 2001 när Jimmie Åkesson, Björn Söder, bröderna Ekeroth och Mattias Karlsson tog över partiet. Utan pengar var de tvungna att använda sig av det som är gratis – nätet. Och de är idag hästlängder före alla andra partiers ”experter” vilket min partikamrat med finfina titeln på Regeringskansliet borde vara medveten om. Den insikten är som sagt ingenting som den personen skyltar med i publika sammanhang så vi får hoppas att den finns ändå, som en hemlighet. Annars är regeringens presstjänst riktigt illa ute.

När media, eller annat, inte upplevs relevant växer något i undervegetationen. Tittar ni noga kan ni hitta tillräckligt många intressanta bloggar, twittrare och andra som agerar på olika sätt i sociala medier för att kunna knåpa ihop er egen nyhetsrapportering genom olika RSS-flöden och följa de som ni känner är relevanta. Allt från politik, utrikesnyheter, kultursidor och heminredning samt matlagning. Inte sällan håller många av dessa en avsevärt högre kvalitet än de mest välavlönade journalist eller kolumnister. Se bara på en av mina absoluta favoriterm Lars Wilderäng, AKA Cornucopia, sannolikt en av Sveriges skickligaste ekonomisk-politiska experter som har kommit så långt att han citeras i såväl eter som pappersmedia. Inte utan visst avund från den samlade förstå-sig-på-kåren av journalister. Det som skiljer Wilderäng från dem är att Wilderäng är autodidakt journalist och analytiker samt att han har en begåvning som går utanpå de flestas. Avundsjukan finns där och det är i sådana som Wilderäng med flera som lösningen finns. Niclas Vent, hans kollegors prestigbundenhet samt tidningar som Aftonbladet och Expressen är alla en del av problemet, inte lösningen.

Lösningen? Den ligger i undervegetationen. Hos bloggar som Cornucopia och kanske hos Ledarsidorna.se som har relativt tydliga publicistiska idéer. Oavsett ämne. Och den dag Schibstedt, eller Bonnier, inser detta och kan finna en modell – kanske liknande det vi gjorde med ÖKK och Netroots som i grunden var ett Huffington men i en svensk politisk kontext – så kan media fortsätta vara med och bära samhället framåt. Men det kräver mod och kvastar eftersom Vent och hans likasinnade inte kan sägas vara en del av lösningen. De är för fast i det gamla tankemodellerna om journalistik och media att de mer är att betrakta som en del av problemet.

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.