Vägvalet

Masterstudenten Martin Walian skrev på Brännpunkt (11/10) om hur han och hans kurskamrat gjorde en jämförelse mellan Sverige och Kanada när det gäller integration, och deras slutsats är att den sämre integrationen i Sverige beror på

  1. Kulturell barriär,
  2.  Sverige bedriver assimilation medan Kanada bedriver riktig integration.

Walian bemöts den 12 oktober av Zhengyang Wu som pekar på en av de grundläggande skillnaderna mellan svensk och kanadensisk invandring. Han pekar på, korrekt, att Sverige driver en så kallad ”humanitär” invandring där huvuddelen är asylrelaterad till skillnad från Kanada som har en annan grundsyn. Kanada ställer höga krav på invandrares möjlighet till integration, och de som får invandra måste besitta behövande kompetens som saknas på den kanadensiska arbetsmarknaden. Dessutom får den som vill invandra inte ha begått brott i sina hemländer, och utvisning är obligatorisk vid brott som begås i Kanada.

Wu ligger väsentligt närmare en korrekt beskrivning av verkligheten än Masterstudenten Walian. Men även Wu missar något av de grundläggande skillnaderna, och därmed den samhällsanalys som krävs, för att komma vidare i diskussion och debatt. Skillnaden i vilken grundläggande ideologi som ligger som bas för samhällsbygget. Den marknadsliberala nordamerikanska visavi den svenska, mer svenska solidariskt finansierade välfärdsstaten. I detta finns en intressant betraktelse.

Det kanadensiska, och generellt sett det nordamerikanska, samhället präglas mer av nattväktarstat med väsentligt svagare socialt skyddsnät. Synen på medborgaren är i allt väsentligt präglad av nybyggarlandets förutsättningar. Ensam är stark och att du i grunden bygger din egen trygghet. Kanada har, i likhet med USA, system som lagreglerade minimlöner och en arbetsmarknadslagstiftning som i allt väsentligt är en kopia på grannlandets med svagare ställning för löntagarna än i till exempel Skandinavien. Sverige å sin sida har valt en mer kollektivistisk samhällsmodell med solidariskt finansierade välfärdssystem och progressiva skatter samt en aktiv fördelningspolitik. Väl så. Men går systemen då att kombinera?

Det går att kombinera en liberal samhällsmodell med hårt reglerad invandring som i Kanadas, och även Australien och USA:s fall. Dessa länder tar primärt emot de som snabbt kan komma ut i produktionen och lastar inte deras välfärd nämnvärt. Ett välfärdssystem som dessutom i grunden är svagare än Sveriges. Men går det att kombinera tvärtom?

Kan Sveriges modell på samhällsbygge, som förutsätter en hög sysselsättningsgrad ha en oreglerad invandring av flyktingar med en högre andel av personer som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och fortfarande vidmakthålla den välfärd vi tror oss ha haft sedan 40 år tillbaka? Sveriges välfärdsmodell förutsätter de facto i praktiken de effekter som Kanadas invandringspolitik ger förutsättningar då vår process för att få nyanlända i sysselsättning är allt annat än lyckosam. Med en etableringstid på arbetsmarknaden för nyanlända, där endast femtio procent är i sysselsättning efter sju år, så utmanas vår solidariskt finansierade välfärdsmodell om vi inte kommer till rätta med systembristerna.

Wu är som sagt i grunden väsentligt mer rätt ute än studenten Walian. Men bägge missar de något. Sverige står inför ett vägval. Den solidariskt finansierade välfärdsmodellen eller den marknadsliberala formen av nattväktarstat. Däri ligger vägvalet om vi inte snabbt kan få upp sysselsättningsgraden bland de som söker skydd i Sverige.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.