Den ljudisolerade bunkern

Fler Ledarredaktioner tar idag upp gårdagens bomb, Migrationsverkets senaste prognos, som levererades två veckor senare än planerat. Såväl DN som Expressen skriver omfattande ledare om detta och det saknas egentligen bara en som försöker bidra positivt. Aftonbladets ledarredaktion väljer, precis som regeringen, att att stå utan konstruktiva förslag. Expressens ledarredaktion är nog den som klarar av att adressera det mest akuta problemet bäst, de pekar på

Det krävs en krisinsikt hos regeringen. Detta är sannolikt den största samhällsutmaning som Sverige står inför. Bostadsbristen måste få en akut lösning, politiken ställas om på viktiga områden och regeringen måste ligga på för att få till stånd en jämnare fördelning av bördorna inom EU. Att låtsas som någonting annat vore direkt ansvarslöst.

DN å sin sida försöker sig på en mer principiell diskussion men kör helt och hållet fel i sin grundanalys. DN pekar mycket riktigt på att dagens system om fördelning av nyanlända är en hybrid när de skriver

Dagens modell är en hybrid, där frivillighet paras med tvång och överraskningar, där somliga kommuner får ta ett väldigt stort ansvar, medan några knappt tar något alls. Den modellen behöver justeras.

 Men alla missar målet om vi nu ska ta upp en principiell diskussion. Vilken grundideologisk plattform som skall prägla vår asyl- och migrationspolitik. Varför denna fråga är viktig att adressera är för att de övriga politikområdena och samhällsekonomin kommer att påverkas beroende på val av väg. Den svenska asyl- och migrationspolitiken har stora inslag av humanitära avvägningar till skillnad från Canada, USA och Australien som sätter höga trösklar i form av kompetenskrav på de som beviljas uppehållstillstånd. Australien har gått så långt att de upprättat flyktingläger på grannstaternas territorium och avvisar båtflyktingar till havs. Att USA:s kanske invandrartätaste delstat Minnesota har en hög andel av egenföretagare bland de nyanlända har mindre att göra med företagsklimatet men desto mer med Minnesotas välfärdsmodell. Du får gå på försörjningsstöd i maximalt fem år, sedan är pengarna slut. Hur du försörjer dig sedan, om det är genom ”minimum-wage” arbete (krävs ofta två jobb för att få runt ekonomin på en rimlig nivå), egenföretagare, tiggeri eller kriminalitet är inget som delstaten har några synpunkter på. Bortsett från kriminaliteten förstås. Av denna anledning så ställer även USA högre kompetenskrav på de som beviljas asyl och uppehållstilstånd. De vill minimera lasten på en redan svag välfärd.

Sverige har, däremot, en relativt stark och generös välfärd men den bygger samhällsekonomiskt på att vi dessutom har en hög sysselsättningsgrad. Systemet omfattar alla med uppehållstillstånd eller medborgarskap men även här har Malmö Stad beslutat att även papperslösa flyktingar skall ha rätt till försörjningsstöd och skolgång för barnfamiljer. Som papperslös så är nog förutsättningarna att få ett ”vitt” jobb rätt små utan de lever helt och hållet i övrigt i en skuggekonomi där deras arbete, om de har något, inte bidrar genom skattsedeln till den gemensamma välfärden. Av nyanlända som bott i Sverige i mindre än två år är cirka 30 procent sysselsatta. Bland dem som levt i Sverige i mer än 20 år ligger sysselsättningsgraden på 70 procent, att jämföras med knappt 80 procent för infödda svenskar. Också skillnaderna inom vilken bransch inrikes respektive utrikes födda är verksamma i minskar med tiden i Sverige, de försvinner dock inte helt. Bland utrikes födda med mindre än två år i Sverige arbetar många inom lokalvård. Utrikes födda som bott i Sverige i mer än 20 år är främst överrepresenterade inom branscherna personliga tjänster samt vård och omsorg och därmed måste myten om de akademiska tillskotten, som kanske framför allt Margot Wallström anfört, ifrågasättas. Om nu 10 000 av de nyanlända är just dessa högkompetenta som bidrar positivt och snabbt kommer ut i produktionen så försvinner dessa snabbt i statistiken då de övriga 80 000 inte har de gyllene förutsättningar utan går en längre tid av arbetslöshet och utanförskap till mötes. Saco har låtit göra en studie av detta och statistiken som redovisas är inte helt heltäckande heller inom gruppen nyanlända. Sysselsättningsgraden hos flyktingar från Somalia är ännu lägre, vi talar om en sysselsättningsgrad på 20 procent generellt. Den som påstår att detta inte sätter vår välfärdsmodell under press far sannolikt med osanning och finansminister Magdalena Anderssons sorglösa attityd, att den nya asylprognosen inte ställer regeringens budget på ända måste anses vara på gränsen till vårdslös:

– Nej, den kullkastar inget. Det är den typen av saker vi hanterar varje dag i finansdepartementet, säger hon.

Då skall vi ha klart för oss att regeringen strukit poster som till exempel den för sjöpraktik för blivande svenska sjöbefäl på 1,7 Miljoner kronor samt dragit in anslagen för utlandsinstitutet i bland annat Istanbul. Och Andersson missar helt, som finansminister, att kommunerna inte får full kompensation för den belastning som nyanlända flyktingar i anläggningsboenden innebär. Kommunerna måste tillhandahålla skola och vård inom 30 dagar efter ankomst och har få eller inga möjligheter till långsiktig planering. Situationen är så pass allvarlig att Justitieminister Morgan Johansson bjudit in till blocköverskridande samtal den 14 november.

Vad är då alternativet? Alternativen, om nu utvecklingen står sig, är allt annat än trevliga. Vi har, inom kort, att välja mellan fyra vägar:

  • Fortsätta den inslagna vägen med partiella systemkollapser som följd av en underfinansierad och underbemannad välfärdssektor.
  • Fortsätta den inslagna vägen men skapa en ny extrem låglönemarknad för att snabbt få upp sysselsättningsgraden. En återgång till ett personalintensivt servicesamhälle med städerskor, husor, trädgårdsmästare och betjänter för de som vill.
  • Partiellt stänga gränserna eller åtminstone kraftigt strypa möjligheterna till anhöriginvandring utan egenförsörjning.
  • Fortsätta den inslagna vägen men med att bygga gigantiska flyktingläger och ta det därifrån. Att från dessa läger, som drivs som en humanitär insatts och göra selekteringar av vilka som från dessa läger skall medges fortsatt etablering i det svenska samhället.

Ju längre tiden går, desto mer prekär blir situationen och desto färre blir alternativen. Det börjar bli hög tid att röka ut regeringen ur sin uppenbart ljudisolerade bunker. Så länge de sitter i sin bunker så hör de inte explosionerna och den oro som nu är högst påtaglig ute i landet. Och för varje dag så blir de rimligare och humanare alternativen allt färre.  När väl de ljuden börjar penetrera regeringens bunkerväggar lär nog inte finansminister Anderssons sorglöshet förslå långt.

Annat läsvärt:

Lars Wilderäng samt Peter Santesson

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.