Gapflabbet från Kreml

”Ingen ska tvivla på 
att vi kräver respekt” säger Margot Wallström, utrikesminister, i en intervju i SvD. Ryssland skrämmer svenska medborgare enligt Wallström. Under Wallström ska Sverige bedriva en feministisk utrikespolitik, i ett skärpt världsläge.

Den insatte inser att detta är mest ett spel för galleriet för att tillfredställa vänsterfalangen i socialdemokratin samt mest munväder och jag kan inte riktigt förstå vad i en feministisk utrikespolitik som skulle få Vladimir Putin att känna respekt. De som läst rysk kultur-, idé- och religionshistoria – vilket Wallström helt uppenbart inte gjort – eller fullgjort förhörsledarutbildningen fram till mitten på 1990-talet vid Förhörsledarcentrum (f.d. Tolkskolan – inser snabbt det bisarra i Wallströms uttalanden. Hennes entré som Carl Bildts efterträdare är milt sagt motsägelsefull. Att erkänna Palestina var, från mitt perspektiv, inte en dag för tidigt. Snarare finns det tecken på att det är för sent.

Men åter Ryssland. Det finns ingenting i en feministisk utrikespolitik eller idétradition som kan få Vladimir Putin att darra. Att släppa ut håret mot ryssen eller kasta BH:n på honom i sann studentrevoltsfeminism kommer på sin höjd få honom att bli förvånad, i bästa fall locka fram ett ryskt gapflabb. De som hört en rysk general skratta kan säkert för sig själv återkalla ljudet, ingenting är som ett ryskt mullrande gapflabb.

Den ryska idéhistorien ger vid handen att idealet är en stark patriark är det som håller ihop det ryska kulturområdet, en bild som levt i ryssens undermedvetna sedan Östrom, Konstantinopel, bröt sig loss från det romerska riket och utvecklade de ortodoxa kyrkorna som vi idag känner som bland annat den rysk-ortodoxa, den grekisk-ortodoxa samt den syrisk-ortodoxa och kom att utgöra en del av det Bysantiska riket. En splittring där den ryskortodoxe patriarken över tid sökte politiskt stöd från den ryske Tsaren, en relation som permanentades vid Bysans fall 1453. Sedan dess är den ryska idétraditionen byggd kring en stark världslig ledare som överordnad den gudomliga representanten och såväl Ivan den Förskräcklige, Peter den Store, Lenin och Stalin är logiska, och uppenbara för den som kan sin sak, konsekvenser där Vladimir Putin tar sin plats i den kedjan. En kedja som inte låter sig vare sig skrämmas eller ens utmanas det minsta av en feministisk utrikespolitik.

Jag har aldrig riktigt förstått Margot Wallströms storhet inom Socialdemokratin. Och nu blev jag påmind om detta igen. I den roll hon har nu, som utrikesminister, har hon milt sagt givit ett rätt märkligt intryck. Och jag kan inte se att Vladimir Putin på något sätt kommer förändras under tid. Det enda en rysk ledare räds och respekterar är en annan, ännu mer maskulin och starkare, manlig ledare. Så har det fungerat i snart 600 år och jag ser inget som kommer förändras under Margot Wallströms tid på jorden. Och rädd? Nej, jag är inte rädd alls så Wallström talar inte för mig – däremot är jag medveten om vad vi kan ha emot oss och vad en sådan ledare och väljer att förhålla mig till detta. En eventuell feministisk utrikespolitik kommer inte kunna bidra till mer än ett snett leende i Putins annars rätt bistra uppsyn. Allt medan hans generaler och oligarker står bakom honom och gapflabbar.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.