Russinen ur kakan

 

Flera av mina partikamrater och en del ledarskribenter samt debattörer ger moderater och sverigedemokrater svar på tal på olika sätt för att möta SD argument att Sverige bara ska ta emot 10 000 asylsökande per år. Hur selekteringen ska gå till och då vilka som skall få stanna och vilka som skall bort. Ett enkelt, och tämligen tyvärr rätt torftigt argument, som ofta används i debatten kring migration. Detta argument är svårt att värja sig ifrån men öppnar dörren för en ännu jobbigare debatt, men absolut nödvändig, debatt för framför allt vänstern.

Till att börja talar Sverigedemokraternas nivå om beviljade 10 000 asylärenden per år om ett parti i avsaknad av systemkompetens. Det finns historiska och statistiska belägg för att Sverige behöver en högre migration för att både överleva och utvecklas även om vi ser bortom kompetenskraven. Det svenska nativitetstalet, antal födda barn per kvinna, är för lågt i dagsläget för att ur ett produktionperspektiv kunna säkra såväl arbetskraft som skattebas för framtida pensionärer.

Men efter det kör argumetationen rejält snett i ett vidare perspektiv. Det borde de flesta inse med viss lätthet. Idag kan inte Filipstads kommun erbjuda alla barn skolplats då antalet nyanlända spränger den kommunala budgeten. I Hultsfreds kommun misslyckades Folktandvården med att erbjuda alla kommuninnevånare den mest basala tandvården då de boende vid de nyöppnade flyktingmottagningarna tog alla resurser i anspråk inom ramen för lagen om ”Vård som ej kan anstå”. Ett lagrum som gör att alla som av olika skäl uppehåller sig i Sverige ur ett medicinskt perspektiv skall behandlas lika. Med de prioriteringar som det innebär. Om Omar, som asylsökande, bara har fem tänder kvar att tugga med går han före Agda som söker för en tappad plomb. Ni kan fundera något över hur rösten kommer falla ju längre denna utveckling tillåts fortgå. Det finns ingenting rasistiskt i vare sig läkarens prioritering eller det faktiska utfallet. Det är så här det ser ut. Lika lite som det finns något rasistiskt i att behöva neka ett nyanlänt flyktingbarn i Filipstad en skolplats när det ankommer mitt i terminen finns det något rasistiskt i att konstatera att folktandvården i Hultsfred inte hinner med de ordinarie patienterna. Det är som det är helt enkelt. Du kan inte lugga en skallig.

De som säger att vi inte ska selektera utan släppa allt fritt bör ha en lösning, både på kort och på lång sikt, som garanterar flyktingbarnets rätt till skolgång, i likhet med sina inrikesfödda jämnåriga,  och såväl både Omar som Agda tandvård. Och framför allt arbete. Idag saknar svensk arbetsmarknad denna möjlighet och välfärdens resurser, i form av vård och skola är kraftigt ur balans.  Vi kan, återigen med viss lätthet, konstatera att Sverige inte är Sovjetunionen där det inte fanns någon arbetslöshet men mycket av sysselsättningen byggde på enkelt, manuellt, arbete. Gatsopning utfördes med kvastar istället för med maskiner för att ta ett exempel.

Ser vi till det politiska landskapet idag så finns faktiskt bara ett parti som har en politik som hänger ihop. Det är centerpartiet. De är förespråkare för fri invandring men är samtidigt tydliga med att de vill ta bort alla de regleringar som idag finns på den svenska arbetsmarknaden för att skapa fler jobb. Låglönejobb utan egentliga skydd för arbetstagaren och i förlängningen även en välfärd som begränsas i åtagande och där den rike kan kompensera sig med privata lösningar. Att den samlade vänstern gapar högst, utan att ha konkreta lösningar som måste sjösättas redan under 2015, är ett underkännande av dess trovärdighet i debatten. Vänstern kan inte fortsatt komma undan genom att rycka fram selektionskortet utan att redovisa sin egen lösning på samma sätt som Sverigedemokraterna ska kunna komma undan utan att definiera vilka som skall beredas plats. Inget av alternativen ska kunna klara sig undan med att plocka de retoriska russinen ur kakan utan måste pressas till de svåra etiska, moraliska och praktiska avgöranden som måste till.

Det finns idag bara ett parti som sagt, Centerpartiet, som har en politik som hänger ihop. Avreglering av allt som går att avreglera och begränsningar i den allmänna välfärden. Övriga har en mer eller mindre lång och svår väg att gå innan de kan sägas landa i något som är trovärdigt och går att genomföra i närtid.

Den svenska modellen av välfärd och arbetsmarknad står, i likhet med migrations- och flyktingpolitiken, vid ett vägskäl. Idag är bara ett av åtta partier redo att göra det vägvalet och även fast jag inte kan sympatisera med centerpartiets lösning så är det den enda som finns tillgänglig. Personligen så har jag naturligtvis preferenser och kan även leva med sådana som anser annorlunda. Det enda jag har svårt, omöjligt, med är sådana som fortsatt är problem och prioriteringsförnekare. Tyvärr är den samlade vänstern kraftigt överrepresenterad i detta.

Vi kan inte, och ska inte tillåtas att, plocka fler russin ur kakan längre. Nu måste vi ta en bredare debatt och faktiskt välja väg.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.