Snälla. Skjut mig.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Den tidigare S-ledaren Mona Sahlin vill som samordnare mot våldsbejakande extremism införa en hjälptelefon för att bekämpa radikalisering rapporterar SVT.

Är detta allt hon har presterat sedan i somras? Kan vi inte bättre än så här? Om det är allt, snälla: Skjut mig.

Mona Sahlin tycks mer eller mindre ha bott under en sten de senaste två decennierna. Om hon på fullt allvar tror att en telefonlinje mot extremism överhuvudtaget har någon som helst effekt så kan vi sannolikt dra en lättnadens suck att hon aldrig blev statsminister. Den våldsbejakande extremismen har det tagit årtionden att lägga grunden för och att möta den med en telefonlinje vittnar om en milt uttryckt total avsaknad av kompetens på området. Idag finns det, enligt polisen själva, 55 områden där de inte kan upprätthålla våldsmonopolet. Antalet så kallade utanförskapsområden har ökat under Alliansens tid vid makten. Vad dessa områden har gemensamt, förutom att de sammanfaller (det är inte direkt vid Nytorget på Södermalm eller i Djursholm detta fenomen finns), är att det är hemvist för de som utvecklar våldsbejakande föreställningsvärldar.

Jag själv har arbetat med områdesbevakning i bland annat Husby och Rinkeby tidigare och arbetar än idag, fast i en annan roll, i samma områden men med i stort  arbetsuppgifter som syftar till samma sak av och till som extraknäck. Där har jag fått många nya vänner, allt ifrån frikyrkopastorer till fältassistenter. Allt ifrån imamer till ungdomar som sliter för att ta sig in och bli accepterade i det svenska samhället. Allt från den bosniska kvinnan i 80-årsåldern som trots sitt svenska medborgarskap inte kan mer än några få ord svenska till den somaliske 15-åringen som gör revolt mot allt och alla och inte bottnar någonstans. Inte ens i sitt modersmål. Och vad vi alla är eniga om är att den våldsbejakande fundamentalismen i dessa områden har sin grund i rotlöshet och utanförskap. I ett samhälle som inte bejakar familje- och klanstrukturer blir en del lätta offer för målmedveten rekrytering. I vissa källarmoskéer visas ”snuff-movies” på halshuggning av ”otrogna” samtidigt som föräldrar och far-respektive morföräldrar står maktlösa och oförstående inför det svenska, förmätet liberala, ointresset. Men det finns ljusa undantag.

Ungdomshuset Nova i Vallentuna är ett sådant exempel. Granne med närpolisstationen och en kommun som satsar medel på mobil fältverksamhet för att täcka hela kommunen så kvävs mycket i sin linda. Jag har själv upplevt hur poliserna kommer förbi för en match pingis med ungdomarna under sina raster, hur områdesbilarna från de olika bevakningsbolagen ägnar tid att stanna och bilda band. Och sätta gränser. Samt, inte minst viktigt, tillsammans med fältassistenter och civilsamhälle skapa bryggor mellan generationerna. Andra exempel är de satsningar på bland annat skolan i Rinkeby som under ett par år, innan Alliansen kom till makten, kunde uppvisa bland Sveriges bästa skolresultat. Sådant tar år att bygga upp. Men kan raseras över natt.

Ytterligare goda exempel finner vi i Södertälje. När polisen till slut, efter många års hårt arbete, kunde spränga den organiserade brottsligheten som hade klara etniska och nationella inslag, så lägrar sig nu lugnet. Jag pratade med en kvinna som kunde förtälja att numera kändes det området hon kom från i Södertälje, syriskdominerat, som hennes gamla lugna kvarter i Damaskus. Lugnt, fridfullt. Familj- och klanstrukturerna intakta, den syriskortodoxa kyrkan blomstrar och är en naturlig samlingspunkt och alla sköter sitt, sköter sina arbeten i Stockholm på dagarna och längtar hem till tryggheten i sitt eget kulturella civilsamhälle i Södertälje. En ghettofiering behöver inte vara negativ, den kan vara positiv om vi skapar band av förtroende och samarbete. Som i några områden i Södertälje. Men.

Det är sköra strukturer. När uråldriga klan- och familjekulturer möter världens äldsta, och mest sekulära, stat och samhälle utan förståelse händer saker och jag kommer ihåg när jag jobbade med vallokalsbevakningen i det irakiska valet efter Saddam Husseins fall. Där vi hade bevakningen i bland annat Tensta så att irakiska flyktingar kunde utnyttja sin nyvunna rätt rösta i ett val. Jag kommer ihåg en brandbomb och stämningen. Vi konstaterade att det sannolikt var lättare att rekrytera en jihadist i Tensta än i Bagdad, Peshawar eller Kabul. Mycket lättare.

Så skjut mig snälla. Någon. Om detta är allt en före detta statsministerkandidat, partiordförande och numera nationell samordnare kan komma fram till, en telefonlinje, så är vi riktigt illa ute. Riktigt rejält illa ute. Men jag borde inte bli förvånad, det tog Mona Sahlin minst tio år att inse att Nalin Pekgul haft rätt hela tiden om hedersrelaterat våld. Frågan är om vi kan kosta på oss att vänta tio år på att Sahlin ska inse att det krävs helt andra tag för att komma tillrätta med problematiken än en telefonlina. Jag hoppas att våra nuvarande stats- respektive justitieministrar har andra rådgivare än den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

Snälla. Skjut mig annars.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.