Tålamod

Det finns ytterligare något att säga utöver fartygskamraten Jens Kittels, Fredrik Antonssons och min artikel i Dagens Samhälle idag. Något om ett minne av hur professionella vi var för tjugo år sedan, hur svårt det var samt något om vad vi kanske kan ha emot oss. Allt som jag redogör här har redogjorts i för andra sammanhang och finns att läsa i öppna källor i olika rapporter på Försvarshögskolan vilket är viktigt att påpeka,  men jag finner det nödvändigt – om inte annat för egen del – att sätta saker och ting i sitt sammanhang och koppla ihop det med dagens situation. Jag befann mig dessa år i något som kanske inte var händelsernas absoluta centrum men tillräckligt nära.

Det var mitt andra år som Chef för Underrättelse- och Säkerhetscentralen vid Ostkustens Marinkommando, en verksamhet som präglades av minst sagt spännande dagar då den rollen var tämligen operativ eller låg nära operatörerna samtidigt som jag hade en överblick över skeendena inom Milo Mitt och mitt ansvarsområde som gick ut på att insamla, genomföra en första bearbetning, presentera och delge underrättelser till behöriga. Området jag hade att arbeta med innefattade vad som hände på Norra och mellersta Östersjön, Ålandshav och upp till Härnösand, in i Finska viken samt ner till Kalingrad i realtid. I detta finns det en viktig distinktion: Underrättelsetjänst avser inhämtning och bearbetning av information utanför svenskt territorium. På svenskt territorium och svenskt territorialhav är termen Säkerhetstjänst.

Åren som låg bakom oss hade präglats av ubåtsjakt och jag kommer mycket väl ihåg den veckan då vi lyckades konstatera att en av de indikationer som vi tidigare klassat som en ”Etta – konstaterad främmande undervattensverksamhet” var mink. Ljudet, en ubåtsjägares främsta indikation är ljud, var så kallad komprimerad kavitation. Denna uppstår när en propeller, eller annat bladformat föremål, roterar med en viss hastighet på ett visst djup och bildar då bubblor som – när de imploderar av trycket – genererar ett visst ljud. Försvarsmakten hade, genom analysenheten MUSAK på Berga, några år tidigare skickat banden med detta ljud till andra länders underrättelsetjänster. Alla dessa var överens om att ljudet härstammade från en ubåt. Eller alla?

Även ryssarna som fått en kopia, under visst internt debacle innan, svarade samma sak men ändå inte. Det stack ut. Svaret var till skillnad från de andra underrättelsetjänsterna mer preciserat:

”Ubåt – om ytan är fri”.

Det var ingen av oss som reagerade nämnvärt på bisatsen eller förbehållet. Vi nöjde oss med detta, inte mycket klokare, och jagade vidare. Och vi hade sannolikt gjort det flera år till om inte några började tänka i andra banor. Och det gjorde några. En kväll fick vi en indikation på komprimerad kavitation – en indikation som normalt skulle fått hela ubåtsjaktstyrkan att kasta loss – i ett hydrofonbojsystem. En sjöman hade bojen ifråga i sitt blickfång och tyckte sig se en liten skugga röra sig i det svaga ljuset över vattenytan. Komprimerad kavitation, hade vi noterat som parentes, indikerades oftare i mörker än dygnets ljusa timmar. Efter det så påbörjade en intensiv jakt på vad det var man hade sett och ett par dygn senare var det vederlagt: Simmande mink genererar exakt samma ljud som komprimerad kavitation när hans eller hennes små tassar paddlar fram i vattnet. När detta till slut, efter en jakt på mink och intensiva validerande tester, var klarlagt tog det inte 24 timmar innan dåvarande chefen för Marinen, viceamiralen Peter Nordbeck, kallade till presskonferens och meddelade omvärlden detta. Jag kommer ihåg det så väl, hela natten innan hade jag suttit med vårt stabsstöds – och analyssystem, vid den tiden ett system som några av oss kommer ihåg med blandade känslor, LEO:UNDSÄK, och klassade om varje enskild indikation som hade samma parametrar som den nu avslöjade minken.

Men var det främmande ubåtar i våra vatten dessa år? Tveklöst ja, jag är fullständigt övertygad om detta. K-kav, som den kallades för internt, var inte den enda typen av indikationer vi jobbade med och även fast en annan indikation – det så kallade ”typljudet” senare även det kunde avfärdas så tar jag med mig andra upplevelser och kännedom om specifika händelser med mig i graven. Sådana jag inte kan tala om till eller med någon men som gör mig övertygad, bortom all tvekan, om att vi de åren utsattes för upprepade kränkningar.

Detta säger oss även något annat. Den tidens professionalitet som präglade ubåtsjaktsstyrkan men även i detta fall ryssarnas motsvarande. OSS, eller Warszawapaktens efterföljare, var på fallrepet men trots det så hade de en kompetens nog att uttrycka sig som de gjorde. De visste vad inte vi och de övriga underrättelsetjänsterna och ubåtsjägarna inom NATO visste, att det kunde vara något annat än ubåt. Det var därför de lade till ”Om ytan är fri”. Så långt före låg de då, att de kunde uttrycka sig som de gjorde och fullt medvetet om denna vink, och min gissning är att de idag inte på samma sätt som Sverige låtit all den kompetensen gå i slasken. Mycket kan vi tro om ryssen men den som kan sin ryska idéhistoria vet att de sällan eller aldrig kastar bort något om de inte måste. Vare sig materiel eller kunskap. Det ligger inte i den ryska mentaliteten. Det är den egenskapen som, utöver den ryska vintern, fick Karl XII, Napoleon och senast Hitler på fall. Vi kan ha våra fina klockor att skryta med men de har visat att de är de som alltid ägt och fortfarande äger tiden. De har tålamodet som krävs.

Vi har en lång väg att gå. Låt oss inte på något sätt tro att det finns några genvägar och inte heller med detta på något sätt nervärdera dagens jägare. Låt oss vara realister. Det kommer ta minst tio år innan dagens jägare är på den nivå vi var då, övade och framför allt samövade efter långa perioder – veckovis – till sjöss samt med ett välsmort analysmaskineri. Den dagen de är där så har de förmodligen ännu bättre verktyg än vi att jobba med. Och då blivit ännu bättre jägare än vi någonsin var, och vi höll världsklass vilket om inte annat USA:s medelhavsflotta kan vitsorda. Låt oss ha det tålamodet med dem och inte förledas av opportuna politiker som hela tiden sneglar på opinionen och som idag målar upp en bild av vår förmåga som vi inte har. Ge istället alla sjömän, soldater och ubåtsjägare stöd och uppmuntran samt visa dem tålamod. Den egenskap som är den viktigaste av alla för att bli en framgångsrik jägare. De har en lång väg kvar.

 Tålamod.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.