Utnötning och split

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Expressen och DN skriver idag kritiskt om att Socialdemokraterna låter släppa in Miljöpartiet i den grupp som arbetar med våra pensioner. Skälet som anges är att MP är ett av de partier som sedan 20 år ställt sig själva utanför och företräder en politik som går helt på tvärs mot grunderna i pensionsöverenskommelsen samt att ansvarig minister, Annika Strandhäll (S), inte förankrat MP deltagande i en grupp som bygger besluten på koncensus.

Samtidigt med detta ser vi andra rörelser. Inom MP finns omfattande kritik mot de bägge språkrören för att ha sålt ut för mycket av grön politik samt att Sverigedemokraterna explicit kungjort att de hade mycket väl kunnat släppa igenom en ren S-budget utan MP i regeringen. De ser gärna att Gustav Fridolin och Åsa Romson får permanent respass från Rosenbad. Och de senare vet exakt vad de gör, inom socialdemokratin finns det under ytan omfattande kritik mot valet av ”naturlig samarbetspartner”. Jag själv är en av de få som lät förstå detta innan valet i vårt eget husorgan Aktuellt i Politiken.

Jag ansåg då, och anser fortfarande, att alltför mycket av Miljöpartiets politik är skadlig för Sverige på makroekonomisk nivå och i praktiken lämpar sig bättre som val av livsstil. Jag anser även fortfarande att min partiledning förtjänar kritik för att inte på förhand analyserat MP industri, jordbruks- och miljöpolitik ordentligt. Att MP haft en skadlig inverkan på den förda politiken i EU redan efter två månader vet vi då de pressat fram att vi röstat nej i ett par omröstningar i en del vetenskapliga avgöranden inom GMO-området. I EU fungerar det så att röstar du nej så ställs du utanför de grupper som sedan samarbetar vidare med de aktuella sakfrågorna. Socialdemokraterna har historiskt varit vetenskapsbejakande och inte stängt dörrar till framtida samtal men MP dogmatiska inställning till bland annat detta, och Stefan Löfvens förhandlingseftergifter, gör att vi nu sänder ut motsatt signal. Vi utvecklas till att bli ett vetenskapsfientligt och ovilligt parti i den europeiska gemenskapen som väljer dogmen och att ställa sig utanför samarbetet istället. Jag kan passa på att nämna att denna förändring av det svenska förhållningssättet inte passerat utan höjda ögonbryn i Bryssel från säkra källor. Inte heller där, i bland annat ministerrådet,  känner man igen det parti som tidigare förknippades med att vara alla vetenskapsbejakande välfärdsstaters urmoder.

Mitt motstånd till MP i regeringen ligger fast. Jag har, till skillnad från en del andra, aldrig hymlat med det och låter mig därmed inte påverkas av vare sig Alliansen eller Sverigedemokraterna men bägge dessa parter vet exakt vad de gör. De bänder inte bara i den spricka som finns mellan regeringspartierna, de bänder även i socialdemokratin. De vet att de sakta men säkert hjälper till med den erosion av Stefan Löfvens förtroende som varje dikeskörning innebär. Det socialdemokratiska partiet klarar inte av hur många nederlag i till exempel EU-nämnden som helst och det tär säkert på Löfvens självförtroende.

Att varje fredag, EU-nämnden sammanträder på fredagar, åka på en förlust och åka ner eller skicka ner ministrar till Bryssel för att föra Alliansens politik. De vet vad de gör, varje fredag som skulle kantas av en stunds avkoppling efter en hård vecka har präglats av nederlag så här långt. Nederlag som sedan sätter sin färg på helgen som annars borde vara vikt till återhämtning. Det kallas i andra sammanhang för utnötning.

Oavsett hur det nu går för regeringen på onsdag nästa vecka så bör nog Stefan Löfven ägna en tid för sig själv, utan alla dessa rådgivare, inom en mycket snar framtid och börja ställa sig frågan om hur det går och prognosen för resten av mandatperioden. Hur mycket han kan tänka sig att utsätta partiet, som givit honom mandatet, och sig själv för. Jag gav honom mitt stöd för att han gav intryck av att vara en tydlig och handlingskraftig ledare, beredd till pragmatiska samarbeten men jag är besviken på utfallet. Att stoppa Förbifarten, trots att alla redan nu vet att den kommer byggas med exakt samma finansieringsavtal i grunden eftersom Alliansen i Stockholms län inte kommer komma till omförhandling, var nog annars det enskilda beslut som gjorde att jag måste börja omvärdera omdömet och därmed ledarskapet. Att slänga iväg över en halv miljard, i ett ansträngt budgetläge, är vare sig pragmatiskt, tydligt eller ansvarstagande. Löfven kan inte säga något annat till mig med bibehållen trovärdighet.

Alliansen vet vad de gör och vilka känslor inom socialdemokratin de spelar på, lika mycket som Sverigedemokraterna gör det. De sår split och de vet att det finns en god och bördig grogrund för denna att gro.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.