Bäste Stefan

Bäste Stefan

Du skall ha all heder av, om de försäkringar jag fått internt stämmer från central nivå, att du inte vill göra grundlagsnära ingrepp i riksdagens arbetsordning i de förhandlingar som tycks pågå med Alliansen. Där får du mer än godkänt men det är inte därför jag skriver detta brev – min nyårshälsning till dig.

Förre utbildningsministern Jan Björklund uttalar sig idag i DN och Expressen om stort och smått. Om förhandlingar med regeringen om formfrågor samt om migrations och integrationspolitiken. Han är, för att vara Björklund, tämligen ödmjuk men han ger inte heller intryck att egentligen ha förändrats i sin aversion mot socialdemokrati alls. En sak framgår dock med all önskvärd tydlighet nu, extravalet kommer från Alliansens sida handla mycket mer om just migrations- och integrationspolitik. Efter att Kristdemokraterna lanserat sina panikåtgärder, med skattebefrielse på inkomster på upp till 100 000 kronor för nyanlända, följer nu Folkpartiet efter med en generellt försvagad arbetsrätt, sänkta löner samt språkkrav för svenskt medborgarskap. Av de folkpartistiska förslagen så är det språkkravet som kanske tydligast vittnar om panik. Ett höjt språkkrav för att erhålla svenskt medborgarskap är symboliskt och kommer inte att på något sätt påverka den press som många kommuner upplever idag med ett allt större antal flyktingar i tillfälliga boenden. Ett allt större antal som lägger ytterligare press på en urglesad välfärd. En välfärd som glesats ur av ingen annan än Alliansen.

Även fast jag håller med om att språkkravet skall skärpas för medborgarskap, det är rimligt att språket skall fungera som markör och grunden för statstillhörighet och medborgarskap, så är åtgärden mest av symbolisk karaktär. De åtgärder som aviseras i övrigt, lägre löner och generellt försämrat klimat för arbetstagarna, är just i linje med de val vi står inför som samhälle. Mikael Damberg aviserade en förändring i Le Monde i förra veckan, att vi måste förändra vår politik då vår välfärd inte är konstruerad för en arbetslöshet på åtta procent och att vi samtidigt tar emot knappt 100 000 nyanlända per år. Vilken riktning Dambergs testballong indikerar är oklart – förändringar i arbetsrätten eller reglering av flyktingströmmen – men vi ser nu hur folkpartiledaren tar bladet från munnen. Uttalandet kan inte tolkas som annat än att vi skall ligga kvar på dagens antal men ytterligare glesa ur de kostsamma skyddssystem som vi har i vår välfärd samt försämra löntagarnas villkor i ett bredare perspektiv. Pressen på löner nedåt – och skapandet av ett trasproletariat – är folkpartiets val.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om detta. Folkpartiet ser ut att ha gjort sitt vägval som först ut om vi bortser från Sverigedemokraterna som verkar vilja gå motsatt väg – stryp strömmarna och håll löner och välfärdsåtagande uppe på dagens, eller  gårdagens, nivåer. Det finns trots detta stora inslag av panik i även folkpartiets åtgärdsförslag. Är vi betjänta av ett nytt trasproletariat? Vad tycker du om det Stefan? Även vi, och kanske framför allt du, måste faktiskt välja nu.

Richard Wilkinson, författare till ”Jämlikhetsanden” pekar på hur samhällskostnaderna faktiskt ökar vid stora klyftor och den franske filosofen Emanuel Todd har i, bland annat, sin bok After the Empire pekat på hur stora klyftor och urglesningar i det sociala skyddsnätet och stora grupper i partiella eller hela utanförskap påverkar samhällsstabiliteten. De jobb som skulle behövas finns inte för att få ner arbetslösheten oavsett lönenivå. Medelklasshushållen i de större städerna, som skulle kunna köpa billiga manuella tjänster – som trädgårdsmästare, hushållerska, betjänt, chaufför med mera, har inte den ekonomin då jobbskatteavdragen gick till större bostäder och dyra kapitalvaror. Hur långt ner som löner och arbetsgivaravgifter måste pressas för att det skall få reell effekt kan vi nog ana oss till och det är sannolikt nivåer som ligger i samma härad som vad en tiggare kan förväntas få in under ett 14-timmarspass i valfritt köpcentrum.

Det finns med andra ord ingenting som indikerar att heller folkpartiet skulle befinna sig i något annat läge än det som professor Paul Collier, Oxford, benämner som panikpunkten även om det är det parti – så här långt – som ser ut att ha valt väg för oss som samhälle. Ett mer libertarianskt samhälle med mer av den starkes rätt. Förslagen är enkla och populistiska samt kommer inte ha någon egentlig effekt förutom de icke önskvärda och då på flera års sikt. Och. Jag är inte säker på att svenska väljare vill se det samhället med allt vad det innebär.

Nu återstår egentligen bara två partier av intresse i floran av politiska förslag för att möta migrations- och integrationsutmaningarna. Moderaterna och det parti du ansvarar för, Socialdemokraterna. De förra kan nog höra av sig i februari med något mer substantiellt men från Socialdemokraterna är det högst osäkert om vi över huvud taget kommer höra någonting alls. Det pågår idag inga rörelser i partiet, vilket ytterst är ditt ansvar,, som innefattar medlemmar. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att antingen kommer din hjärntrust i Rosenbad fram till något på egen hand tillsammans med Henrik Arnstad eller så försöker vi låtsas som problemet inte finns i tredje valrörelsen på raken i nationella val om nu inte Mikael Dambergs testballong i Le Monde har något substantiellt att erbjuda. Något som inte är i närheten av panikpunkten i sin utformning. Om inte? Då blir det förnekelse ett varv till, en strategi vars framgångssaga starkt kan ifrågasättas.

Med detta sagt, Stefan Löfven, så kommer du inte finna några lösningar på migrations- och integrationsutmaningarna i Henrik Arnstads bok ”Älskade Fascism” som du verkar ha läst och som du ofta hänvisar till. Det är nämligen ut i de politikområdena du nu måste bege dig om du vill bryta nacken av främlingsfientlighetens tillväxt. Arnstads recept – att försöka koleriskt skrika ihjäl den – kommer inte lyckas. Den har inte varit framgångsrik sedan 2002 när en av dina företrädare (Mona Sahlin) anammade den och den kommer inte vara framgångsrik nu heller. Kom ihåg att den strategin, att försöka skrika ihjäl dem, fått SD att fördubbla sitt stöd vid varje nationellt val och att de ser ut att fortsätta rekrytera väljare även efter den numera rätt famösa budgetvoteringen.

Tyvärr tror jag inte längre att du är den modige och tydlige politiker din stab vill sätta bilden av. Dina uttalanden om vad och med vem vi går till extraval med förskräcker. Ena stunden gäller den nedröstade budgeten, andra stunden är den överspelad. Vi tycks gå till val både tillsammans med Miljöpartiet och enskilt. Det smärtar mig enormt som medlem, och dessutom en medlem som hyllade din bakgrund från IF Metall med ditt industriella och traditionella anslag samt bandet till LO, att skriva detta. Du har konsekvent, och  även med hela din ledningsgrupp med dig, dessutom aktivt undvikit det migrationspolitiska området. Lika fegt som taktiskt obegåvat. Så här långt är jag faktiskt besviken – det är inte det du vill höra från mig men jag anser att du behöver höra det. Jag är inte ensam. Feghet är dessutom inget som premieras av mig eller någon i min familj som någon önskvärd egenskap.

Jag förväntar mig en attitydförändring till detta område från din sida nu. Det kommer krävas om vi skall behålla regeringsmakten mandatperioden ut, det vill säga även efter det av dig utlysta extravalet. Jag borde förvänta mig detta, men jag vet faktiskt inte längre om det är rimligt att jag kan hoppas på den förändringen.

Vänligen 

Johan Westerholm

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.