Hela torget gungar

Petter Larsson, Aftonbladet Kultur, och Kent Ekeroth står tillsammans, vilket är en anomali i sig, för gårdagens bottennapp i form av usel journalistik kombinerat med undermåligt politiskt hantverk. Kent Ekeroth har i en riksdagsmotion föreslagit att Kriminalvården och andra myndigheter ska registrera den svenska befolkningen efter nationell bakgrund. Detta då Ekeroth anser att kriminalitet är kulturellt betingad samtidigt som Larsson ställer sig och skriker ”Nürnberglagar”. Vad bägge missat helt är att förslagets huvudsyfte, att ge Kriminalvården möjligheter till profilering av intagna, redan finns som verktyg. Kriminalvården proflierar alla som skall avtjäna en verkställighet av påföljder på mer än två år. Profileringen sker vid en av riksanstalterna, den så kallade mottagningsenheten på Kumla. Där profileras samtliga som skall avtjäna sina straff om påföljden är mer än två år.

Profileringen skär över alla tänkbara fält. Gängtillhörighet är en som är självklar för gemene man, du placerar inte en medlem i Hells Angels på samma paviljong som en från Bandidos. Det är att räkna med stora problem att upprätthålla ordningen inne på paviljongen redan efter 30 minuter. På samma sätt så placerar du inte personer som kommer från olika familjer eller klaner på samma paviljong om dessa ligger i konflikt med varandra i sina ursprungsländer. Bara för att två intagna råkar ha samma hudfärg innebär inte det att de är bästa vänner för det. I sådana fall skulle fredens liljor växa ostört på hela den afrikanska kontinenten och i hela mellanöstern. Alla vet vi att det gör det inte. Att sätta en våldsbenägen syrier tillsammans med en lika våldsbenägen syrian är att be om större problem än de två motorcykelintresserade unga männen. Profilering är tillåtet inom just delar av rättsväsendet, och är nödvändig, för att kriminalvården skall kunna verkställa straffutmätning varför Kent Ekeroth är sist på bollen och sällsynt illa påläst samtidigt som Petter Larsson inte riktigt har fattat vad spelet går ut på. Bägge får underkänt med bred marginal.

Annars så var jag igår kväll på torget i Sal Rei, Boa Vista, Cabo Verde. En fredagskväll där hela huvudorten, gamla som unga, firade veckoslutet med en veckokonsert. Musiken, mycket egen, är en salig mix av reggae, fado, bossanova och en hel del annat. Gitarristen såg ut som han var Bob Marleys farsa, en av de skickligaste jag sett någonsin och då är jag annars en stor beundrare av Janne Schaffer, Kenny Håkansson, Carlos Santana, Eric Clapton och Jimi Hendrix för att nämna några. Och som dom spelade. Hela restaurangen gungade, hela torget gungade. Breda leenden och hela byn firade veckoslutet. Människorna på Boa Vista är lika vänliga som vackra. Men.

Jag kom i samtal med en man från Slovenien. En konstnärssjäl i diasporan som på olika vägar tillfälligt landat i Sal Rei. Vi kom att tala om Europa. Om EU. Om vad som sker i hans ursprungsland, en av spillrorna av det forna Jugoslavien. Vad som händer i Ungern, Rumänien och Grekland. Mannen, i femtioårsåldern och med ett utseende som vittnade om en rätt bohemisk livsstil, berättade sådant som vi kanske bara hör talas om då och då. Hur illa behandlade dessa länder känner sig av Tyskland och Angela Merkel. Hur EU varit dåligt för den enskilde medborgaren. Hur separatistiska krafter växer. Hur Jobbik i Ungern, Gyllene Gryning i Grekland är bara de synliga delarna av ett isberg på drift. Och som växer till sig för varje dag och vecka. Obevekligt. Mannen, som ändå gav ett liberalt balanserat intryck i övrigt, hade svårt att dölja att även han hade antipatier mot Tyskland. Även andra jag pratade med under kvällen, från andra länder i sydöstra EU, gav samma bild. Männen och kvinnorna på gatan gav mig sin bild, inte Margot Wallström och hennes kollegor i Bryssels salongers ord. De bilderna går inte ihop. Och jag tror faktiskt mer på vad jag hör med egna öron, inte vad utrikesminister Wallström har att säga.

Jag och min hustru tog en taxi tillbaka till bungalowen vi bor i tillfälligt när festen led mot sitt slut. Vi gungade fortfarande lätt av musiken och den skumpiga färden. En fantastisk kväll och natt på alla sätt. Om det inte vore för de samtalen jag hade. Samtal som gjorde det tydligt att något sker i Europa nu, och det sker snabbt.

Det var inte hela torget i Sal Rei som gungade. Hela Europa gungar nu. Musiken som Europa gungar till hörs inte ännu, men den känns. Och det är inte lika angenäma toner som den som gitarristen, han som såg ut att vara Bob Marleys farsa, framförde.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.