Inför 2015: Det står och väger

Nytt år om 30 timmar. Ett nytt år, 2015, som i min värld är fyllt av farhågor. Decemberöverenskommelsen är en sådan, en överenskommelse där – nu när jag vet mer om vad som sades i förhandlingarna – Alliansen är de som skall lastas hårdast. Att styvnackat hålla fast vid blockpolitiken tvingade fram en lösning som kan spela exakt de krafter som man vill isolera i händerna. Jag utesluter inte att vi vid nästa nationella val kommer se Sverigedemokraterna som största borgerliga parti med den snabba händelseutveckling som vi ser idag. För det hade faktiskt inte behövt gå på detta sätt.

Aldrig har vi sett så många blocköverskridande majoriteter i primärkommunerna. Det finns någonstans en närhet till väljarna där – och därmed förståelse för att väljarna vill se mer av samarbete över gränserna än vad centralmakten, våra rikspolitiker, tycks förstå. 2015 kan bli startpunkten för det år vi bröt upp blockpolitiken underifrån om vi ser någorlunda positivt på utvecklingen. Samtidigt ser vi hur kommun efter kommun säger upp avtalen med Migrationsverket för kommunplacering av de som fått tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. Många kommuners vård och skola samt välfärd går idag på knäna och det är inte ovanligt att något så trivialt som ett tandläkarbesök i Folktandvården är förknippat med långa väntetider då mottagningen av nyanlända asylsökande är helt oreglerad. Migrationsverket har idag resurser för mellan 25 000 och 35 000 nyanlända per år i egna anläggningar, resten måste upphandlas med kort varsel varför kommunerna ofta bara får några dagar på sig att skaka fram till exempel skolplatser till de barn som anländer. Inga kommuner har idag resurser att hålla platser i beredskap även fast förslag på detta höjts från bland annat Lars Stjernqvist som utrett frågan. 2015 kan därmed även bli det år som orimligheten i Miljöpartiets i praktiken avreglerade hållning till migration till slut måste utmanas.

Det finns de som hävdar att vi skall ligga kvar i denna politik och att bristerna i välfärden ytterst är Alliansens fel. Att Alliansens politik urholkade denna med 140 MDR SEK i sänkta skatter. Ja, det är sannolikt en del av förklaringen men få av mina partikamrater, och definitivt inte Magdalena Andersson, ser en höjning över natt av skatterna med 140 MDR som, ens i teorin, möjlig. Hushållens ekonomi skulle knäckas eftersom vi även måste införa amorteringskrav för villa- och bostadrättsinnehavare samtidigt som vi drastiskt skulle försämra näringslivsklimatet. Min fundering är därmed, och det är ett svar jag inte har fått av någon av mina partikamrater:

Hur säkrar vi det välfärdserbjudande vi har idag samt vidmakthåller dagens migrationspolitik?

De skattehöjningar som krävs är borta ur leken, statsfinansiellt omöjliga, kvar står prioriteringar i budgeten. Jag förväntar mig faktiskt inget svar längre annat än det gamla vanliga:

”Vi måste kunna göra både och”

eller det numera rätt uttjatade

”Politik är det möjligas konst”

Ungefär som jag skulle säga de månader på året det är trångt i den egna plånboken och viljan av investeringar stort att ”betala räkningar är det möjligas konst” när jag pratar med leverantörer och sedan strunta i att betala. De som tror att det är en framkomlig väg räcker upp handen.

Året 2015 kommer inledas med en rätt radikal rensning av min Facebook. Jag har så här långt trott på att ha debattglada Sverigedemokrater på min vänlista för jag tror på den öppna debatten. Men. Efter att en före detta kollega från Försvarsmakten, överstelöjtnant i flygvapnet som är aktiv Sverigedemokrat som fortfarande är i aktiv tjänst, lagt till mig i en grupp på Facebook utan att fråga så passerades en gräns. När sedan aktiva Sverigedemokrater ville ha mitt telefonnummer utan att jag visste vilka de var och utan att säga varför de ville prata med mig så kände jag att nu får det vara nog. Framför allt efter att ha läst en bloggpost av Anne Ramberg.

Anne Ramberg – Advokatsamfundets generalsekreterare – satte mig på spåret genom sin genomlysning av vad Sverigedemokraterna står för. Den förskräcker och bekräftade än en gång att SD är så otroligt mycket av vad jag inte är. Motstånd till samkönade pars rätt till adoption återfinns i deras partiprogram och är en snorloka i ansiktet på mig, min familj och några av mina absolut närmaste vänner. Det räcker med det men det finns mer ändå. Annat pikant är alla de selekteringsprinciper de anser skall råda vid migration. För mig är de principerna allt annat än humana även fast jag anser att vi bör reglera migrationen på något sätt. Eller fler sätt. För att kunna garantera alla, de med skyddsbehov och de som är födda i vårt land samma välfärd. Om vi inte lyckas med det måste vi annars reglera välfärden vilket jag bedömer vare sig vara önskvärt eller något som välkomnas av medborgarna.

Annat jag bekymras över är det väljar- respektive politikerförakt jag ser tydligare och tydligare. Väljare som tycks vara mer engagerade i vilken app som är hetast för dagen och vaknar till liv först när den egna vardagen är ifrågasatt eller hotad är en företeelse som jag är bekymrad över. Den väljarkategorin föder ett väljarförakt hos vissa politiker. Samtidigt, och kanske framför allt utanför storstäderna, så frodas och lever det politiska samtalet på ICA, Postkontoret (där sådant finns), Banken, Caféet och andra ställen i vardagen som aldrig förr. Tyvärr utan någon politiker närvarande annat än någon stackars ersättare i kommunfullmäktige som fastnat i karriären vid kaffebryggaransvaret. Rikspolitiker är sällsynta i de miljöerna.

 Det står och väger nu.

Vi kan, om det vill sig väl, starta resan där det politiska systemet och migrationspolitiken reformeras underifrån där primärkommunerna lever närmast väljarna och närmast de effekter som mottagningen av nyanlända leder till. Eller. Vi kan gå en väg där rikspolitikens dogmer och skyttegravar gräver samt spränger större sprickor i samhällskroppen. Jag tänker närmast på de två motpolerna i svensk politik, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Inget av partierna önskvärt i maktposition i min värld.

Jag har en mycket dålig magkänsla nu. Hoppas jag har fel. Hoppas jag har fel. Hade jag varit minsta religiös så hade jag bett en bön för att må lite bättre. Nu finns inte det alternativet.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.