Ledarsidorna.se rimligt goda Jul.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Tankarna far både snabbt och sakta genom huvudet nu.

Det har varit ett turbulent 2014 nu när jag ser tillbaka på året som varit. För ganska precis ett år sedan hängdes jag ut som ”hatbloggare” av Aftonbladet för att jag hade mage att dels försöka beskriva verkligheten som jag uppfattade den då samt att jag släppte in bland annat Sverigedemokraten Stellan Bojerud i kommentatorsfälten. Jag tror på en relativt öppen debatt men det var inget som föll i god jord på Aftonbladets redaktion. Chefredaktören Jan Helin skall dock ha all heder av att han gjorde en villkorslös pudel när det gick upp för honom vad redaktionen höll på med och jag har idag inget ont att säga om honom.

Skärmavbild 2014-12-24 kl. 00.13.49

Tvärtom, han är en av få publicister som jag anser lever upp till ansvaret och den därtill hörande etiska koden och lagstiftningen som även jag omfattas av som numera journalist genom Unionen. Med samma villkor som vilken annan tidskrift som helst. Men. Jag har en hel del synpunkter på en del av hans övriga medarbetares ryggrad, kompetens, journalistisk etik samt moral vilket om inte annat blivit klarlagt på Ledarsidorna.se. Och. Det var i den vevan, eftermälet och insikten om var egentligen vänsterns ledarsidor stod för, det började bli allvar för mig på ett personligt plan.

Jag själv sprungen ur en tradition där faktabaserad politik är överordnad. Min far är den förre LO-läkaren och professor emeritus vid Uppsala Universitet i epidemiologi Peter Westerholm och kollega till Richard Wilkinson (Jämlikhetsandens författare och redaktör) och den folkpartistiske riksdagledamoten professorn i klinisk farmakologi Barbro Westerholm. Den senare mest känd för sin kamp för HBTQ-personers rättigheter men det finns faktiskt större bedrifter som inte media förstått ännu. Med detta middagssällskap är det svårt att inte kunna leverera faktabaserade åsikter. Din överlevnad blir rätt begränsad och du hamnar snabbt i disken. Dogmer göre sig icke besvär alls och politiska profiler som Åsa Romson och andra vetenskapsfientliga har en rätt kort livslängd vid våra middagssamtal. Det vari ett av alla dessa samtal, där och då, jag bestämde mig för att samla stoff till en journalistisk betraktelse över svensk migrations- och integrationspolitik. Det visade sig att en del av de beskrivningar jag publicerat på min förra blogg inte stämde. Situationen var inte så illa, den är inte heller lika illa som Sverigedemokraterna har velat göra gällande.

Den är faktiskt värre. Mycket värre. Och utvecklas hela tiden till något ännu sämre.

Enda orsaken varför inte de bilderna har kommit fram är för att Sverigedemokraterna dels saknar systemkompetens, media saknar kunskap och har börjat vakna först senaste halvåret samt dels för att vissa av bilderna inte spelade på SD:s strängar. Jag tänker främst på hur illa det svenska samhället behandlar människor på flykt. Djur har en bättre skyddslagstiftning än flyktingar i Sverige för att nämna ett perspektiv. Ett annat perspektiv som nu blir klarare och klarare är hur många som skor sig på alla dessa arma livsöden. Cynismen, och kannibalismen, ger samlat en mycket mörk bild av det svenska samhället och välfärdens kapacitet och förmåga.

 Vi står nu inför ett 2015 som sannolikt kan te sig minst lika turbulent som jag fick uppleva 2014. Men vi står inför det som samhälle – den svenska välfärdsmodellen kommer att påverkas i grunden nu. Tio år av försyndelser kommer att behöva betalas av. Finansiellt och politiskt. Vi befinner oss nu i det som Paul Collier kallar för panikpunkten, den punkt där populism och kortsiktiga politiska vinster tar över och lösningarna kommer bli därefter. Jag tänker främst på Kristdemokraternas där de vill att nyanlända skall skattebefrias för inkomster upp till 100 000 kronor. Tänk tanken hur motiverad en fattigpensionär ska känna sig som via sin skattsedel finansierar denne nyanlände vård, skola, omsorg och boende. Kristdemokraternas lösningar är just de som Collier pekar på, populistiska som håvar in poäng kortsiktigt men som egentligen förvärrar situationen. Tänk tanken om var den rösten hamnar i allmänna val om vi inte gör någonting.

Att media nu börjat vakna kan jag se som positiv men media och politiker lider svårt av de senaste årens debattklimat. Ett debattklimat som dessvärre präglats av det jag kallar för Sahlinism. Mona Sahlin, och hennes dåvarande stab, är nog de som påverkat debatten i mest negativ riktning. Den ligger nära Arnstadismen som går ut på att försöka skrika fascist så högt som möjligt till alla som har det dåliga omdömet att börja ställa frågor kring migration och genom att sedan försöka de facto ljuga ihjäl verkligheten.

Nu senast var Peter Weiderud ute i SvD och försökte få oss att tro att Kanadas system för migration var likt vårat. Kanske inte en ren lögn men en osanning i varje fall då Kanada har en migrationsmodell som ligger våra Kristdemokraters program nära i vissa avseenden. Nu får vi dessutom reda på att Mona Sahlin och Carl Bildt kommer bli krönikörer i Expressen under den extra valrörelse som eventuellt kommer genomföras. Hon menar att hon tagit debatten de senaste tjugo åren med Sverigedemokraterna samt att hon vet en hel del om hur de skall hanteras. Vi kan alla fundera ett varv på hur bra det gått och i varje fall jag förväntar mig ett rätt ödmjukt anslag från Mona Sahlin i dessa krönikor. Under den period hon, enligt egen implicit utsago, hållit fanan högst mot SD har de gått från att vara ett splittrat rännstensparti till att vara representerat i såväl Riksdag som EU-parlament. I Riksdagen som tredje största parti. Vi får som sagt följa hennes spår noga nu när hon skall delge oss sin visdom i Expressen. För om hennes, och andra i hennes tradition, tidigare anslag är att beteckna som framgång så är vi nog rätt många som är nyfikna på vad ett misslyckande innebär.

Nu står vi där vi står. Med en outbildad och oerfaren politikerkår – det stigmatiserade debattklimatet har gjort att vi tappat kompetens att debattera migration och integration – samt en välfärd under stor press. Parat med detta en statsminister som fokuserat vid Henrik Arnstads bok Älskade Fascism istället för de systembrister som gjort att dessa krafter växer. Att erkänna systembristerna och de svåra val som ligger framför oss är första steget att lösa dem. Det är inte några roliga beslut som våra förtroendevalda måste fatta nu och det kommer inte gå längre att stå och skrika fascist och därmed tro att vi slipper göra de val som kommer krävas.

Det som sker i det Socialdemokratiska partiet nu är inte heller ointressant. Samtidigt som Stefan Löfven mer och mer faller över i en av Henrik Arnstad influerat angreppssätt så är Mikael Damberg intervjuad av den franska tidningen Le Monde. Remarkabelt är det Damberg, och inte vare sig Morgan Johansson eller Ylva Johansson som uttalar sig. Damberg menar att Sverige står också inför stora problem med massan av flyktingar från Syrien och Irak. I år väntas upp emot 100 000 asylansökningar. Förra året stod Sverige ensamt för en femtedel av alla beviljade asylansökningar i EU – fler än vad vart och ett av de stora medlemsländerna Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien beviljade.

 Den svenska modellen är i fara, säger näringsminister Mikael Damberg till Le Monde. Vår välfärdsstat är inte byggd för att fungera med en arbetslöshet på 8 procent. Invandringen är en verklig utmaning: måste vi ändra politik?

Den som kan sin Socialdemokratiska Kremlologi och följt Damberg kan med viss lätthet konstatera att han nu gått från att vara skolpolitisk talesperson – när den frågan var som hetast – via gruppledarpositionen i Riksdagen – en maktposition –  till att bli mer näringspolitiskt profilerad utan att ha tidigare erfarenhet från det politikområdet efter att Stefan Löfven utsett det området som hans hjärtebarn. Och nu uttalar han sig som näringsminister i en fråga som inte alls ligger inom hans kompetens- eller ansvarsområde men som blivit ”het”.

Det är, för de som kan sin Socialdemokrati, inte någon hemlighet att hela Mikael Dambergs liv har gått ut på att matcha honom till partiledar- och statsministerposten. Därav ett visst mått av logik i agerandet och det finns som sagt goda skäl att fråga sig om detta är en förvarning om att Socialdemokraterna kommer svänga eller att vi kommer se en intern maktkamp efter det eventuella extravalet. Underskatta inte en politisk taktiker som Damberg. Speciellt inte när han via utländsk press implicit utmanar ansvariga ministrar som Morgan Johansson, Skånes Partidistrikt, samt Ylva Johansson, Stockholms Partidistrikt. Bägge explicita motståndare till Damberg.

Det är sällan du får raka svar på dagspolitiska avgöranden från Damberg utan du bör se efter var han först senare befinner sig retoriskt och taktiskt. Mikael Damberg ger aldrig en ogenomtänkt intervju, oavsett media, om det inte kan gynna honom själv. Han är skolad, elaka tungor talar om att han inte ens väljer sin skjorta själv om morgonen för att vara rätt profilerad för dagens mediaframträdanden och den roll han skolats för sedan vaggan. Statsministerns.

En sista reflektion kring detta innan jag lägger igen datorn är hur nu egentligen libertarianska och liberala idéströmningar nu till slut drev arbetarrörelsen till att bidra till den situation vi står inför. Genom att implicit hävda att all reglering av migration skulle ha en antisolidarisk agenda fick de stora delar av vänstern med sig. En vänster som är kluven mellan försvaret av välfärdsstaten och den internationella solidariteten. Den senare viljan tog överhanden efter något års arbete över ett stort antal vänsterledarredaktioner och de har kommit att tjäna den fria och oreglerade invandringen väl. Allt som andas reglering har kommit att bli brunt och fascistiskt.

Det är spännande att följa vilka redaktörer som nu förbereder piruetter och lappkast men även hur tongångarna hos våra förtroendevalda nu kommer förändras. Och mest spännande, men det får vi inte reda på, är hur de kommer må på et personligt plan när de inser att de lurades in i en fälla samt förleddes, av sådana som Arnstad, Sahlin och Expo, till att använda en retorik som fått Sverigedemokraterna att enkelt kunna ikläda sig offerkoftan och växa till nivåer som till och med kommer få Daniel Poohl, den ende som  faktiskt gissat rätt på deras utveckling, att häpna. Att skrika ihjäl Sverigedemokraterna har inte hjälpt.

Det är mot bakgrund av allt detta som jag bestämt mig för att fortsätta. Fortsätta granska migrationsprocesser, integrationsprocesser och annat som kan förknippas med detta system. Samt fortsätta spela spelet på det som många ser som SD:s planhalva – den mest förbjudna. Den som vi lämnat till dom att spela på själva. Jag gör det för jag tror på en faktabaserad pragmatisk politik och om det är någon som tror att jag spelar på SD:s planhalva så må det vara hänt. Men jag spelar där med mina egna regler och övertygad om att det enda sättet att göra mål på dem. Att med det yttersta målet på sikt är att göra den planhalvan till min är ingenting jag hymlar över.

Därmed, kära vänner, ovänner, läsare, politiker, journalister, bovar, banditer, missbrukare av alla de slag, prostituerade och hallickar, välfärdsprofitörer och direktörer samt riskkapitalister, flyktingar, migranter och bosättare, nazister, fascister och annat herrelöst folk jag interagerat med under 2014 och kommer fortsätta samtalet med under 2015 för att försöka göra någon skillnad:

God jul.

Men. Som alltid. Med förbehållet att det alltid är på mina villkor.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.