Sist på bollen

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

SvD rapporterar om att samtliga Allianspartier nu formulerar nya positioner inom migrations- och integrationspolitiken. Vi kommer sannolikt se ett brett flöde av förslag från borgerligt håll redan under januari månad och min gissning är att efter Göran Hägglunds utspel så är nästa parti som kommer upp på banan Folkpartiet. Dessa har sedan senaste valet haft denna fråga uppe till diskussion centralt varför de ligger relativt långt framme i processen att lansera ett förslag som åtminstone hänger ihop.

Vad som bekymrar mig är att vi inte har samma moment inom Socialdemokraterna. Undantaget är Anne-Marie Lindgren som nu på två veckor levererat två mycket bra analyser och första steg i en bredare förnyelsedebatt. Hon känner sin rörelse och vet att det tar tid att folkbilda 100 000 medlemmar. All heder åt detta, dock är jag inte riktigt säker på om tiden räcker till att få partiledningen att reagera innan extravalet den 22 mars. Och det måste till ett mirakel om extravalet inte kommer handla om migration- och integrationspolitik. Oavsett vad vi kan tycka om det så har faktiskt Sverigedemokraterna så här långt lyckats med allt vad de föresatt sig. Det vore lögn att påstå något annat och vi andra har gjort det lätt för dem sedan 2006.

Inom socialdemokratin har det varit nästintill förbjudet att diskutera andra linjer eller positioneringar annat än de som Aftonbladets Ledarredaktion, där de två mest tongivande skribenterna i form av Karin Pettersson och Anders Lindberg haft tjänster i Mona Sahlins omedelbara närhet, representerar. Detta har inneburit att socialdemokratin dränerats på åtta år av kompetens inom området och en grundmurad rädsla för att bli utesluten om man tar tag i området. Vi kan, som socialdemokrater, fundera på hur lyckosam den strategin är i dagens parlamentariska kaos och hur inbjudande partikulturen utvecklats. Som en tanke bara.

Som tidigare var jag kritisk till innehållet i Göran Hägglunds utspel men positiv till att han initierade en bredare debatt. Tråkigt nog lät inte reaktionerna från Stefan Löfven vänta på sig i form av en verbalt knuten näve. Undantaget Lena Mellin så var även Aftonbladets reaktion den väntade, en reaktion jag sedan kunde följa på twitter och Facebook där flera socialdemokrater gav uttryck för att de ansåg Hägglunds utspel vara rasistiskt. Jag såg ingen rasism i Hägglunds utspel, möjligtvis rätt ogenomtänkta förslag som först på många års sikt kommer rendera i effekter. Effekter som inte ens är speciellt positiva då en flykting eller nyanländ skall kunna ha inkomst upp till 100 000 kronor per år skattefritt samtidigt som svenska skattebetalare, inklusive fattigpensionärer, skall betala skatt långt tidigare. Med Hägglunds förslag, om detta implementeras, kommer det spä på en redan svårhanterlig främlingsfientlighet. Rätt illa, till och med riktigt illa, förberett med andra ord men som sagt, en eloge att KD vågar ta ett steg ut i en angelägen debatt. Men rasistiskt? Icke. Men att behöva se mina partikamrater kasta det invektivet över texten visar hur långt socialdemokratin har kvar av folkbildning innan vi kan gå in i debatten. Med partikamrater som inte ens kan använda ordet rasist korrekt tyder det på att vi som parti inte vet vad det betyder.

Från Miljöpartiet så står det dock klart att man inte kommer avvika från sin tidigare starkt neoliberala syn och från vänsterpartiet är det rätt tyst vilket kan tolkas som om att detta är inte en fråga som de prioriterar eller avser söka en ny position i. Återststår socialdemokraterna. Och där har signalerna inte förändrats nämnvärt på senare tid, Anne-Marie Lindgren undantagen.

Detta innebär i praktiken att vi, det dominerande regeringspartiet, är sist på bollen. En boll som är satt i spel sedan länge och jag är inte helt säker på att Stefan Löfven förstått att matchtiden redan har börjat. Vi är sist på bollen nu och skall vi kunna ta en seriös väl genomarbetad systemkritisk position som vi alltid gjort tidigare – även när vi suttit i regeringsställning – så blir utrymmet snävare och snävare om vi skall uppfattas som ledande i den debatten. Socialdemokratin borde kunna hitta tillbaka till just den rollen, att alltid kunna vara i opposition mot systembrister och orättvisor oavsett om vi sitter i regering eller inte. Och det brådskar.

Intill dess? Sist på bollen. Och matchklockan har startat sedan länge.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.