Svarte Petter

I samband med Decemberöverenskommelsen så försvann mycket av min lust för politisk opinionsbildning. Och mitt partipolitiska engagemang sjönk nu till en ny bottennivå. Mikael Odenberg, den gamle försvarsministern, beskriver i praktiken även mina känslor bra på DN Debatt men han gör det från ett moderat perspektiv.

Decemberöverenskommelsen var en uppvisning i en rad med nya grenar innefattande väljarförakt, ohörsamhet för vår författning samt politisk oförmåga. Jag kan inte säga att någon av de sju närvarande partiledarna, som representerade de sex ingående partierna i uppgörelsen, väcker några varmare känslor för mig nu. Inte ens min egen partiordförande Stefan Löfven kan jag känna någon större entusiasm för längre. Sjabblandet har löpt som en röd tråd genom hela hans regeringstid och jag anser fortfarande att Miljöpartiet skulle på sin höjd erbjudits statssekreterarposter på finansdepartementet men i övrigt hållits utanför regeringen. Nu har vi hamnat i en situation där Alliansens nedlagda röster kommer få regeringen att riskera föra en direkt landsbygdsfientlig och näringsfientlig politik baserat på Miljöpartiets och Vänsterpartiets dogmatiska syn. Dogmer och plakatpolitik kommer nu styra Sverige istället för kloka och breda parlamentariska beslut. Och det är en märklig känsla av förakt och ointresse när jag nu tänker på Statsministerämbetet och Riksdagen. Tidigare har jag alltid fått en känsla av vördnad för dessa institutioner när jag tänker på dem. Nu är känslorna helt annorlunda när jag tänker på dessa.

Vad som är ännu allvarligare är att i de övriga partierna, främst Alliansen, nu ser ut att ompröva sin migrationspolitik på allvar och därmed kunna ta ett initiativ i debatten. För oss socialdemokrater så kommer det bli svårt – hart när omöjligt – eftersom vi sitter med Svarte Petter i form av Miljöpartiet i regeringen. Miljöpartiet är det parti, som genom de tidigare överenskommelserna, låst fast hela det politiska landskapet i en helt avreglerad migrationspolitisk lösning. Miljöpartiet, kan vi förvänta oss, kommer yla högst av alla om nu vi skulle börja föra en diskussion om en annan politik i partiet och därmed kommer de lägga en våt filt över den debatt vi så väl kommer behöva. Det är inte hållbart att vi vid årskiftet har 13 000 personer boende i Migrationsverkets egna eller inhyrda anläggningar samtidigt som ytterligare runt 60 000 befinner sig i en asylprövningsprocess och där kommun efter kommun nu säger upp kommunplaceringsavtalen för de med Permanent Uppehållstillstånd med Migrationsverket. Parallellt ser vi hur välfärdssystemen går in i partiella, lokala, systemhaverier.

I hela debatten om vem som blev vinnare och förlorare genom denna märkliga överenskommelse, där en part dessutom saknade legitimitet eftersom hon ännu inte är vald som ordförande, så framstår det i min värld att socialdemokraterna kom ut som förlorare. Trots att Stefan Löfven får behålla jobbet. Jag kan tycka att han fick behålla jobbet på högst tveksamma meriter när jag ser hur han skött det. Sjabblet med LOV är bara ett exempel i raden, att inte hålla reda på pappren och namn på utländska ministerkollegor samt komma försent till regeringschefsmöten eftersom han satt i telefon är andra händelser som i min värld ger bilden av en regering som trots en valplattform och rigida förberedelser inte vet vad de vill riktigt.

 Låt oss erkänna att vi hamnade i det sämsta av lägen nu ett år framåt. Alliansen kommer kunna gå vidare med migrationspolitisk utveckling men för oss har ingenting förändrats. Vi sitter fastlåsta med Miljöpartiet och kommer tvingas föra en politik där glesbygdens förutsättningar kommer bli sämre och sämre. Redan nu vet vi att MP kommer få igenom skatter och avgifter inom jordbruket som då kommer resultera i att vartefter jordbrukare ger upp på grund av dålig lönsamhet så kommer vår försörjningsgrad på egenproducerade livsmedel sjunka till ännu lägre nivåer än dagens 50 procent.

Vi hamnade med Svarte Petter på hand. Detta samtidigt som vi tillsammans med de fem övriga partierna gjort vårt yttersta för att ytterligare sänka förtroendet för politik, demokrati och vårt parlament. Inte konstigt om nu väljare börjar längta efter den gode despoten i ett annat system för dagens politiska ledare har bara dåliga kort på hand.

Vi socialdemokrater hamnade tyvärr med de sämsta tänkbara korten på handen. Vi sitter fast med Svarte Petter i form av Miljöpartiet med allt vad det kommer innebära för vår egen förmåga att utveckla en relevant och ansvarstagande pragmatisk politik.

Svarte Petter. F-n också.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.