Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Min partikamrat Peter Weiderud, tillika ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet skriver idag på eftermiddagen på SvD Brännpunkt. Han menar att det är stor risk att pressade politiker agerar efter norsk eller dansk modell och godtar SD:s dagordning, att diskutera migration och invandring i termer av volymer och kostnader. Nu blev Kristdemokraternas Göran Hägglund först ut.

Ja, det finns en risk men å andra sidan är förnekelsen av att det finns kostnader förknippade med migrations- och integrationspolitiken något som faktiskt spelar SD ännu mer i händerna. Weiderud ger därmed intryck av att vara en sann Sahlinist. Förneka och skrik att alla spelar på Sverigedemokraternas planhalva. Jag har inget problem att spela på den planhalvan då det är enda sättet att göra mål på dom. Något som Weiderud inte ger intryck av att ha förstått. Vad jag sedan vänder mig mest mot i artikeln är två passager där han faktiskt far med direkt osanning. Om detta är för att han inte kan området eller något annat syfte är oklart men han far med sådana faktafel att jag tvingas kommentera dem. För det första så skriver han

Samtidigt är flyktingmottagande och invandring en investering. Inledande kostnader kommer tillbaka när fler människor bidrar till produktion, betalar skatt och bygger vårt samhälle större och starkare. Göran Hägglunds förslag om korttidsvisum är nationalekonomiskt oförnuftigt, eftersom det skapar ett system med mindre intäkter. Det skapar också en osäkerhet som kan vara helt förödande för en persons välbefinnande – och för möjligheterna att försörja sig och sin familj.

För det andra menar Weiderut att

Kanada har också en kraftig arbetskraftsinvandring, målet är motsvarande en procent av befolkningen. Det innebär i Kanada 300.000 personer. Sverige skulle med samma mål ta emot 90.000 invandrare årligen. Det är vi inte i närheten av, trots att vi, som Reinfeldt korrekt konstaterat, har gott om plats och är i stort behov av fler människor i produktiv ålder.

 Weiderud bör nog ta del av vad professor Paul Collier, idag verksam vid Oxfords universitet med en professur i nationalekonomi och tidigare direktör för Världsbankens avdelning som arbetar med bistånds- och flyktingfrågor har att säga i ärendet. Collier har arbetat med dessa frågor på mer än heltid i två decennier och kan sin sak. En professur i nationalekonomi vid Oxford i just detta ämne är inget som trillar ner av en slump på ålderns höst. I boken ”Exodus” tar han delvis död på Weideruds första argument och definitivt i hans andra. Att vi tar emot migranter för att öka vår produktion för att ha råd med en åldrande befolkning. Det är korrekt i det korta, momentana, perspektivet men inte över tid och definitivt inte över en generation. Storbritannien, som i mångt och mycket har haft samma form av migrationslagstiftning med generös anhöriginvandring, räknar med att endast 12-14 procent av migranterna, inkluderat medföljande anhöriga, är en del i produktionen. De övriga, föräldrar och barn som följer med, är det inte utan är i behov av det brittiska samhällets solidariska stöd för sin överlevnad.

Det andra exemplet, Kanada, är än mer graverande för Weiderud. Kanada ställer helt andra krav på de som önskar immigrera dit. Du skall vara straffri, du skall ha en kompetens som kan matchas mot arbetsmarknaden inom fem år efter ankomst samt att hela det bidragssystem som omgärdar den nyanlände är väsentligt mindre generöst än det svenska. Det liknar faktiskt, ner i minsta detalj, det system som Weiderud i en annan passage kritiserar så hårt. Det som lanserats av Kristdemokraternas Göran Hägglund. Kanada tillhör en av de stater, tillsammans med USA, Australien och Nya Zeeland, som ställer de tydligaste produktionskraven redan i urvalsprocessen. Vilka flyktingar de väljer ut. Kanadas lagstiftning under själva migrationsprocessen tillhör dessutom en av de hårdare och oförsonliga i västvärlden vilket Weiderud inte nämner med en rad. Det är klara regler: Skaffa en försörjning, se till att inte begå brott – annars åker du ut.

Migration är en lönsam affär ur ett ekonomiskt perspektiv om vi ser den över två till fyra generationer. Det har bland annat Tyskland kommit fram till som har i allt väsentligt mer relevanta erfarenheter för oss än Kanada med i stort samma flyktinggrupper att arbeta med. Och det är först när vi erkänner allt detta som vi kan börja jobba med att få vår migrationspolitik, som bygger på humanism och skyddsbehov istället för produktion, att fungera bättre än den gör idag. Och. Jag har inga problem att leva med detta men då måste vårt system för migration och integration anpassas efter det. Jag anser att skyddsbehov och flyktingskäl väger tyngre än de som kommer som ekonomiska flyktingar samt att all anhöriginvandring skall bygga på egenförsörjning och inget annat om inte anhöriga har samma tyngd i just skyddsbehovet.

Weiderud är farlig i sin förnekelse och i sin debattstil. Han blandar begrepp och far med direkta osanningar även fast syftet säkert säkert var gott. Men han glömmer en gammal sanning:

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Weiderud påminde oss alla om det idag.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.