ALARM!

I dagens DN är Henrik Arnstad, vetenskapsjournalist nu för tiden, publicerad i en replik. Han menar att att ropet ”alarm!” ska skrikas ut från varje gathörn i hela Sverige och Europa år 2015 då vi lever i ett land böjt under ultranationalistiskt terrorism. Är Henrik Arnstad på riktigt? Jag betvivlar inte alls hans glöd och patos, hans enträgna kamp mot högerextremism, men är han verkligen på riktigt? Det blir lätt patetiskt nu. Lite av byfånestämpel kommer han inte undan.

Om vi börjar med den våg av terror som han nu pekar på så har han rätt i sak men tycks inte komma ihåg att det är exakt de förhållanden som Malmös judiska minoritet fått leva med i snart två decennier. Han nämner dessutom inte med en rad att en del av de attentat han nu använder sig av i sin understundom koleriska retorik har ingenting med ultranationalism att göra även fast den extrema högern gärna sitter och klappar händerna åt den. Det borde inte vara någon nyhet för Henrik Arnstad, om han över huvud taget är journalist inom ämnet, att en del av den skadegörelse som vi sett mot moskéer inte haft hatbrottskaraktär utan snarare politiska motiv. Politiska motsättningar i nyanländas och inrikesföddas ursprungsländer som fortsätter neråt i samma våldsspiral som i Syrien. I Libyen. I Somalia. I Libanon. Där olika korantolkningar ställs mot varandra och inte sällan mot andra minoriteter. Som kristna minoriteter. När Syrianska föreningen i Jönköping fick se sina lokaler vandaliserade stod ingen Arnstad där och skrek ”Alarm” direkt. Inte heller någon kärleksbombning så långt ögat kunde nå. Märkligt. Eller hur?

Vad Sverige däremot är böjt under är en parlamentarisk låsning i politiska block som är direkt skadlig samt en välfärd som är i ett tillstånd av kollaps.

Tydligast blir detta när det kommer till mottagandet av nyanlända. Det senaste exemplet när ett trettiotal syrier bussades till Östersund, under stora protester för att de krävde bättre samhällsservice, är för att det finns inga bostäder längre. I Filipstad kan inte nyanlända barn erbjudas skolplatser. På andra orter är väntetiden på en vanlig tandläkartid nu uppe i ett år eller mer efter att välfärdspirater öppnat anläggningsboenden med några dygns varsel. Inte heller i dessa fall ser vi Arnstad så i ett gatuhörn och skrika ”Alarm”. Märkligt det med. Eller hur?

Henrik Arnstad har gjort den koleriska kampen mot högerextremism till sin och väl så. Problemet med denna alarmistiska religion, ja – det är en rörelse som tagit sig religiösa sektliknande tendenser, är att den inte förmår adressera alla de samhällsproblem som politiskt extrema rörelser finner sin näring ur.

Det blir inte fler jobb om Arnstadisterna står och skriker ”Alarm” i gathörnen, inte heller blir det fler tandläkare eller personal i glesbygdens primärvård. Inte heller får vi fler lärare i skolorna. Inte heller blir det fler bostäder av det. Vore det så enkelt att skaka fram allt detta genom att ställa sig och skrika ”Alarm” så skulle nog de flesta göra det. Idag är vi offer för en bitvis feg och inkapabel politisk ledning som låst fast sig i block och där varje reglering av migrationsprocessen, eller steg för en mer kravorienterad integrationspolitik ses som att löpa brunhögerns ärenden. Varje steg i den riktningen har föranlett att du fått en Arnstadist i nacken som på sitt konstruktiva sätt att föra debatten vidare skrikit ”fascist” i örat på dig så du blivit lomhörd i en vecka.

Är Henrik Arnstad på riktigt? Ja. Det är han. Han är överstepräst i den nya rörelse som kallas för Arnstadismen. Som fört debatten om våra samhällsutmaningar in i en återvändsgränd. Inga av de samhällsproblem som extremhögern finner sin gödning i kommer någonsin lösas med att Henrik Arnstad och hans lärjungar står och skriker ”Alarm” eller ”Fascist” åt allt och alla i våra gathörn. Men att framföra denna kritik mot dem kommer bara rendera att du blir lomhörd på kuppen. Tyvärr så har hans tankegods och alarmistiska förhållningssätt fått fäste i socialdemokratin varför jag ser mörkt på vår förmåga att ta oss ur den situation som nu blir mer och mer akut.

Kanske dags att ställa mig i ett gathörn och skrika “Alarm” nu. Men av helt andra skäl än vad de rättrogna Arnstadisterna tror.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.