Ett svamlande och famlande

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Dagens svamligaste debattinlägg står Anders Lindberg, Aftonbaldet, för. Ett svammel som tar sin början i Twitters världskarta #jesuischarlie och landar i ett globalt, postkolonialt, rätt taffligt försök till förklaringsmodell och klassanalys. Lindberg är vilsen nu. Och det märks. Den röda tråden som finns i ledartexten är knappt skönjbar och han visar hur illa det är ställt med de holistiska perspektiv som borde prägla en ledarredaktion. Lindbergs världsbild, skolad i SSU på Bommersvik, är rubbad i grunden. Där han tidigare såg kolonialmakters förtryck ser vi idag jihadister och religiösa extremer på frammarsch och om det nu är så att Lindberg ska rida på höga hästar, som han ger intryck av när han hänvisar till Samuel P Huntingtons ”Clash of Civilizations” så blir det patetiskt. Ur fler perspektiv.

Skärmavbild 2015-01-26 kl. 18.41.21

Lindberg borde nämna att Huntingtons bok var ett genmäle på Francis Fukuyamas uppsats ”The end of history” som i samband med Huntingtons replik utökades till ”The end of History and the last man”. Bägge läsvärda teorier om hur världsordningen skulle påverkas i och med globaliseringen där Fukuyama, lärare och Senior Fellow vid de mest välrenommerade Ivy-league universiteten i USA kom att utvecklas i en neokonservativ riktning och blev sedemera en av Ronald Reagans arkitekter bakom Reagan-doktrinen. Hur en liberaliserad marknadsekonomi skulle krossa kommunismen och därmed utplåna gränser och klyftor samt leda till den eviga freden. Huntington, å sin sida, hävdade att Fukuyama missade det kulturella raster, som ofrånkomligen ligger i våra respektive DNA, som grund för framtida konflikter. Att Lindberg uppenbarligen bara läst den ena boken och inte begripit kontexten är uppenbart. Lika uppenbart är det att socialdemokratin har för få intellektuella debattörer utan fler som bara går på magkänsla efter att möjligtvis ha läst en sammanfattning av den ena sidans argument. Lindberg är ett praktexempel på den senare. Han rycker ut beståndsdelar ur sin kontext och skapar egna sanningar

Men frågan som Lindberg väckt är inte ointressant. Men han har landat helt fel beroende på att han läst för få böcker i ämnet. Skolad av Mona Sahlin, som är känd för att gå mer på magkänsla än kunskap, så blir det inte bättre. Och i just boken, det tryckta ordet, ligger mycket av förklaringen till dagens situation. Att jihadismen är en global rörelse, med exempel som Boko Haram och Al Shabab i Afrika samt IS och Al Quaida i Mellanöstern är uppenbart- En extremt fundamentalistisk och patriarkal rörelse med starka inslag av klanstrukturer och klankulturer. Även förståelsen av  det arabiska begreppet Ummah – stam eller källa – missar de flesta och är ett vitalt begrepp för att förstå hur Islam radikaliseras. Det är inte religionen som är motorn i radikaliseringen, det är stam och klankulturerna. Religionen är bara verktyget för de som har en annan agenda. Hade Lindberg gjort sitt försök till klassanalys i dessa rörelser så skulle han kanske nämnt vilket förtryck som kvinnor utsätts för. Det gör han inte vilket säger en hel del. Han skulle inte ens behöva åka till Afrika eller Mellanöstern för att bevittna kraften i en alltmer radikaliserad Islam. Det ökade förtrycket av muslimska kvinnor som vi kan se deras manliga släktingar utöva i Sveriges miljonprogram är synliga för blotta ögat även för en oinsatt.

Men åter det tryckta ordet och förmågan samt verktygen att reformera ett samhälle. Vi måste återvända till att göra en mer holistisk analys för att börja förstå.

Europas, och kristendomens, reformation blev samtida med Gutenbergs tryckpress. Reformationen, och tranformeringen till ett en annan syn på kunskap var beroende av just tryckpressen. Skriv- och läsekonsten hade innan dess varit förbehållet aristokratin och samhällseliten. Böcker skrevs för hand och var, med anledning av detta, lika värdefulla som dyra. Endast ett fåtal hade råd och möjlighet att driva idéutvecklingen framåt vilket medförde att Europa präglades fram till reformationen av klansamhällets kunskapskultur. Kunskap, och värderingar, var kollektiva patriarkalt formulerade och inte resultatet av individualiserad kunskapsinhämtning. Tryckpressen kom att förändra detta i grunden. Kunskap blev tillgänglig för bredare massor och därmed idéutvecklingen. Med fler involverade gavs denna kraft. Femhundra år efter Gutenberg står vi här idag, några revolutioner senare. Såväl industriella som mer väpnade sådana. Samt efter ett par världskrig så har vi landat i vår tids tolkning av demokratibegreppet. Ett begrepp vi anser att alla borde begripa förträffligheten i. Med femhundra års vedermödor bakom oss.

Hur såg det då ut i Afrika och Mellanöstern? Det enda som Napoleon egentligen bidrog med vid invasionen av Egypten 1798 var tryckpressen. Innan dess var situationen i Mellanöstern och Afrika identisk med vad vi européer levde med 250 år tidigare. Lite burdust skulle vi kunna konstatera att vi har ett ”försprång” på 250 år i demokratiutvecking samtidigt som vi hela tiden stört Mellanösterns och Afrikas motsvarande med återkommande nålstick i form av kolonialisering och sedemera handelshinder. Men i grunden så är det irrelevant. I grunden byggde vår utveckling på att kunskap individualiserades och det finns ingenting som tyder på att Afrika och Mellanöstern skulle kunna ta genvägar. Erfarenheterna från SAK, Svenska Afghanistankommittén, är talande. I de områden som de skapat fungerande skolor, om än bara med en bok – Koranen – visar det sig att läskunnigheten stimulerar idéutbyte och demokratiutvecking. Allt detta störs dock av samma krafter som under 1700-talet försökte vrida reformationen bakåt i Europa.

I Afrika och i Mellanöstern så sticker idag tre länder ut i utvecklingen. Angola, Liberia och Oman. Alla länder har satsat hårt på utbildning och bekämpande av analfabetismen. Dessa länders sociala infrastruktur utvecklas snabbare än sina grannländers på samma sätt som demokratin utvecklas mer gynnsamt och stabilt. Omans respektive utbildnings- och framtidsministrar är kvinnor (vilket tog bland annat Jan Eliasson på sängen när han var utrikesminister och framkallade en rätt pinsam situation men det är en annan historia jag ska berätta vid tillfälle) samt Liberias president är en kvinna och den Angolanska ekonomin är så pass stark att portugiser numera söker arbetsvisum till sin forna koloni på bred front. Ordet. Boken. Den nedtecknade tanken. Distribuerad på bred front. Den ger resultat.

Den muslimska motreformationen som blev som tydligast under mitten på 1800-talet. Denna var den kraft som låg till grund för bland annat Muslimska Brödraskapets bildande och även Saudiarabiens statsreligieon, wahhabismen. Motkrafter som bildades för att finna förklaringsmodeller på historiska tillkortakommanden och hur att möta framtidens utmaningar. Hade Lindberg närmat sig islamologer som den internationellt erkände Albert Hourani samt lyssnat något på docent Anette Månsson, universitetslektor vid Uppsala Universitet språkfakultet så hade Lindberg sannolikt hittat den röda tråd som han så väl behöver nu när världen rasar kring honom.

Anders Lindberg svamlar. Men ytterst famlar han efter en ny röd tråd att hålla sig i när världen förändras. Det hade kanske lyckats om han klarat av en holistisk faktabaserad samhällsanalys men han är begränsad. Och då blir det inte bättre än så här.

Ett svamlande och famlande efter den röda tråden.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.