Minneshögtiden i Stockholms Synagoga 2015

Minneshögtiden i Stockholms Synagoga var en mångfacetterad upplevelse. Säkerheten var rigorös med såväl synliga polispatruller som mer diskret utposterade civilklädda poliser eller annat säkerhetsfolk. Avprickning på listor samt metallbågar innan du ens kom i närheten av Synagogan. Det är en skam, precis som Stefan Löfven sade i sitt tal, att sådant skall behövas i Sverige. Han klädde mina känslor i ord i de passagerna i sitt tal att det kändes lika hedrande att få vara en del av detta, samtidigt en skam att detta behövs. Minnesstunder och kippavandringar. För att hålla minnet av ett av mänsklighetens värsta brott levande.

Överlag var Stefan Löfvens tal ett av de bättre han framfört som jag hört. Delvis helt utan manus och i de passagerna visade han kraft, bestämdhet och en redighet som jag inte sett eller hört förut. Jag utesluter inte att han skrev dessa själv. I de passagerna bottnade han. Och budskapet till omgivningen var sammantaget kristallklart :

 Antisemitism är inte acceptabelt som värdering eller norm i dagens Sverige. Och kommer aldrig att vara det.

(obs: ej Statsministerns citat, min sammanfattning av talet)

Precis så tydligt, redigt och klart en regeringschef skall uttala sig vilket var länge sedan vi hörde i Sverige. Kraft, tydlighet och en redighet i resonemanget. Som parentes måste jag tillägga att det här var första gången jag verkligen kände att Löfven inte bara är min statsminister utan även min partiordförande. Bara det var stort för mig. Jag vill nog i fortsättning se mer av Stefan Löfven när han talar och väsentligt mindre av hans stab. Skall någon kritik riktas mot det så är det ingen nyhet för de flesta som engagerar sig att förföljelserna av Malmös judar inte alls är en nyhet. Den har pågått i 20 år men det är först nu det är politiskt möjligt och opportunt att lyfta fram den. Kanske det krävdes en icke-broiler som Löfven för att göra det till skillnad från övriga av dagens politiker som i varje fall sedan 2007 fokuserat på identitetspolitik.

Detta var dock framför allt en markering så tydlig att den aldrig kommer gå att slingra sig ur den. Stefan Löfven pratade svenska ikväll – inte politiska – varför budskapet även är något för Adrian Kaba, vår gemensamma partikamrat, och Mehmet Kaplan, vår miljöpartistiske bostadsminister, att reflektera över. Likt den svetsare Stefan Löfven är så svetsade han fast just det skåpet på permanent basis. Ett budskap som förhoppningsvis gick rätt in i Sveriges Unga Muslimers ordförande, Rashid Musa, som i förrgår aviserade sitt öppna stöd till Muslimska Brödraskapet. Detta brödraskap har en uppenbart ”utplånande” attityd till staten Israel och odlar därmed ett judehat som går utanpå det mesta.

Av de övriga talarna utmärkte sig två.

Lena Posner-Körösi´s välkomsthälsning var en full bredsida mot hela det politiska ledarskapet och media i allmänhet. Hon konstaterade, i saklig ton, all den förnekelse av judarnas situation som vi andra kunnat se de senaste tjugo åren. En bredsida där jag hade velat se några av de politikers ansikten när hon levererade den. Posner-Körösis tal väckte även viss munter förvåning i den judiska församlingen då Posner-Körösi i sina tal annars är känd för att vara en försiktig general. Ibland väl försiktig, men igår klev hon fram till de flestas positiva förvåning. Hon påminde oss, bland annat i synnerhet får jag förmoda Mona Sahlin som satt längst fram, om att attentaten i Paris, främst kosherbutiken, och Bryssel den senaste tiden var riktade mot judar. Av en enda anledning. De var judar. All fascism ellerantisemitism är inte bruna eller svarta uniformer och stöveltramp vilket den förment akademiska disciplinen “vetenskapsjournalistik” bör påminnas om. Gång på gång. Antisemitism finns även i miljonprogrammen iförda baseboll-kepsar på sned, hoodjackor samt mjuka skor.

Den talare som kanske tog mig mest var en syster till en överlevare från Förintelsen. Levia Fränkel. Även Fränckel levererade en bredsida till oss närvarande. En dystopisk mening i talet fångade mig. Hon såg idag ingen framtid för Europas judar i Europa. Jag spelade tyvärr inte in det talet, det hade jag velat lyssna igenom inte bara en gång till. Utan flera. En röst ur historien som snart är borta.

Mitt intryck av stunden är mångfacetterat. En värme i församlingen, en känsla av stark gemenskap, men samtidigt en dystopi. En känsla av bittert igenkännande av något som alla, även om de visste osannolikheten i det, hoppats slippa se igen. Rasismen och den numera öppna antisemitismen. Har judar en framtid? I Europa? I ens någon del av världen? Orden ringer i mina öron.

Jag kommer sannolikt återvända till denna stund i skriven form vid fler tillfällen under året. Till nästa årsdag som jag hoppas kunna få möjlighet att närvara. För det är inte bara den 27 januari varje år vi skall minnas. Det är varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Att få närvara i denna stund väckte något hos mig som jag saknat.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.