Mosaik

Svenska muslimska organisationer bidrar till polariseringen i den svenska debatten skriver Sameh Egyptsson på SvD Brännpunkt. Islamiska Förbundet går i genmäle på sin egen sida men jag bedömer detta genmäle vara väl tunt med tanke på IFIS egen historia. IFIS har en historia de inte kommer undan. 2011 anlitade Islamiska förbundet föreläsare med antisemitiska värderingar på en stor konferens i Stockholm med temat ”Religionen formar uppförandet”. En av huvudtalarna då, professor Salah Sultan, ”en känd islamisk lärd från Egypten”, har gjort sig känd för att sprida myter om judisk konspiration och ritualmord.

Att denna miljö har korskopplingar till varandra är känt sedan länge. Omar Mustafa, närmast rikskänd efter sin snabba sejour i Socialdemokraternas partistyrelse är ordförande i IFIS, idag är han även förbundsrektor för studieförbundet Ibn Rushd. Ett studieförbund som uppbär omfattande bidrag för sin verksamhet. Denna miljö är inte ointressant att granska närmare. Framför allt inte sedan sommaren 2014 då Miljöpartiets Mehmet Kaplan, då gruppledare i Riksdagen – nu bostadsminister – i Almedalen förklarade att svenska muslimers jihad-resor till bland annat Syrien inte var något att vara orolig över. Det var inte konstigare än att det fanns svenskar som deltog som frivilliga i finska vinterkriget. Rashid Musa från Ibn Rushd Studieförbund instämde och förklarade att de som åker till Syrien inte alls är några galna självmordsbombare. Rashid Musa är dessutom ordförande i SUM, Sveriges Unga Muslimer.

Idag vet vi att detta inte stämmer. Händelseutvecklingen i såväl Belgien som Frankrike pekar i en besvärande riktning för den organiserade muslimska diasporan. Där vi ser en alltmer polariserad debatt. Och såväl en läsare som jag har funderat en del på hur pass väl SUM, IFIS och Ibn Rushd är för den muslimska diasporan. Att det finns en omfattande internrasism inom denna är allmänt känt och även fast det inte finns några säkra siffror så är Sunnimuslimer dominerande i denna grupp i Sverige. Wikipedia anger en siffra på 55 procent men den siffran skall tas med ett stort mått av försiktighet. Som jämförelse totalt utgör andelen sunnimuslimer i världen en förkrossande majoritet med över 80 procent. Resterande, tio procent shia samt övriga mycket små inriktningar, har historiskt förföljts var de än befunnit sig av de mest militanta sunniutövarna.

Vad denna polarisering dock leder till är något som egentligen är mycket allvarligare. Svensken i gemen har mycket få, eller vaga, uppfattningar om den mosaik som gruppen utlandsfödda eller svenskfödda med bägge föräldrarna från mellanöstern eller nordafrika. Vi ser, till det yttre, inte någon större skillnad på en sunnimuslim, en shiamuslim, en kopter, en yazidier, en syrian, en katolsk iranier eller någon annan arabisktalande religiös minoritet. Det yttre är likt, men bakom hudfärg och för oss okända markörer i form av detaljer i klädseln döljer sig i en del fall såväl oförsonligt hat mot andra grupper från mellanöstern eller allt sekulärt men det kan även dölja en uppriktig vilja att leva sitt liv i fred och försoning. Vi ser inte skillnad idag och jag vågar påstå att svenskens beredvillighet att över huvud taget anstränga sig för att se detta inte blir större med dåden i Paris och IFIS/ Ibn Rushd/SUM höga tonläge i debatten. Inte heller blir det bättre av att SD-kortet rycks fram i tid och otid för att mulas i ansiktet så fort någon vill lyfta denna problematik. Att det finns en religiös fanatism, som bejakar våld, i Sverige och att den är organiserad på något sätt måste anses vara ställt utom allt rimligt tvivel. Att det finns märkliga personunioner, personer som Rashid Musa som uttryckt sig i termer där han vill förminska jihadresenärernas betydelse, med organisationer som uppbär omfattande stats- och kommunbidrag måste anses även det vara fastlagt.

Den uppskruvade retoriken från IFIS, SUM och Ibn Rushd skadar debatten. De tar inte det ansvar som de borde göra. De är inte anklagade för mord och krigsbrott, inte heller deras religion – men de kan inte stå bredvid och säga att det inte har med dem att göra. Detta passiva – och samtidigt aktiva retoriska igelkottsförsvar – skadar även andra minoriteter från Mellanöstern och utsätter dessa för onödigt hot. Svensken ser inte skillnaden, det finns inget islamofobiskt eller rasistiskt i detta, och beredvilligheten att sätta sig in i denna mosaik har inte blivit större med vare sig tonläge eller händelseutveckling. Istället för att polarisera debatten bör de organiserade svenska muslimerna, om de skall ha fortsatt statligt stöd, ställa sig bredvid resten av civilsamhället och ta det ansvar som vi alla måste ta. Att motverka radikaliseringen. Paul Collier, professorn vid Oxford, påtalar detta i en artikel i ”The Spectator” som skulle behöva en egen kommentar. Artikeln står dock för sig själv.

Vad jag vill ha sagt? Återigen något för samordnaren att ta tag i tillsammans med såväl folkbildningsråd, kommuner och SÄPO. Börja titta på finansieringen och personunionerna mellan olika organisationer. Börja titta på retoriken och de seminarier de anordnar med olika deltagare. Börja lyssna in vad dessa deltagare säger i Sverige men kanske framför allt i andra sammanhang. De organisationer som anlitar talare med budskap som bejakar våld och radikalisering kanske inte ska uppbära fortsatt statligt eller kommunalt stöd. Stryper vi finansieringen så förhindrar vi inte, men försvårar, för de organisationer som sprider polariserande och hatiska budskap, att förvärra debatten och öka rekryteringsbasen för nya jihadister. För det vi ser är faktiskt samhällsfarligt och utsätter andra grupper från Mellanöstern för onödig fara. Grupper som är tysta och försonliga, som inte är intresserade av att bli indragna då de har en annan religiös övertygelse men där vi inte kan se skillnaden. Mosaiken kräver år av studier och arbete på fältet för att förstå. Något som inte präglat eller präglar den nationelle samordnarens anslag direkt.

Allt detta stärker mig i min uppfattning att Mona Sahlins samordningsroll nu måste flyttas från kulturminister Bah Kuhnke till inrikesminister Ygeman. Innan det är för sent.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.