Säkert i sadeln

I onsdags presenterade Mona Sahlin för delar av Regeringskansliets fasta personal  efter sex månader vad hennes tvåårsuppdrag som nationell samordnare går ut på. Med arton månader kvar, och med ett genomfört seminarium i Umeå. Sahlin definierade uppdraget som smalt och hon förklarade att uppdraget är att föra ut information om hur man kan motverka radikalisering, samordna myndigheter som kan bidra till antiradikalisering, just nu 17 st, som bland annat Säpo, Skolstyrelsen, Migrationsverket, Kriminalvården, Statens Medieråd, Försvarshögskolan etc. Samordnaren, med sina två medarbetare skall även vara en kunskapsbank så att all information om anti-radikaliseringsarbete samlas ihop så att alla dessa myndigheter, civilsamhället med flera inte behöver bygga upp egen kunskap.  De skall även ta fram utbildningsmaterial till skolor samt inrätta en referensgrupp för kunskap och stödja aktörer som identifierar områden där radikalisering kan pågå. Omdömet var, efter genomgången,  att hon verkar rimligt god kunskap om frågeställningarna men ett snävt uppdrag. Personligen kan jag tycka att sex månader är väl lång tid att komma fram till vad uppdraget går ut på samtidigt som jag ställer mig frågande om grundkunskaperna.

Samtidigt så kommer nu uppgifter från flera håll i kvarteren runt Rosenbadatt inrikesminister Anders Ygeman aviserat ett bredare uppdrag för den nationelle samordnaren samt utökade resurser. Vad detta innebär i praktiken är ännu oklart men det kan inte uteslutas att Mona Sahlins funktion som nationella samordnare flyttas inom kort från Kulturdepartementet till Justitie- eller Inrikesdepartementet. Ygeman har aviserat idag en ny strategi i arbetet mot terrorism.  Signalen, att det är Inrikesministern och inte kulturministern som kommunicerar detta, skulle kunna tolkas på det sättet. De första stegen mot en större omorganisation av Sahlins arbete togs sannolikt i tisdags, under förmötet till det inrikesministermöte som EU genomför i Villnius kommande vecka som kommer avhandla just terrorhotet mot Europa huvuddelen av tiden.

Det finns goda skäl att fundera på vad som sker nu. Det har tagit sex månader för Sahlin att formulera sitt uppdrag, som internt i Regeringskansliet hanteras som en statlig utredning, samtidigt som händelseutvecklingen inte har gått hennes väg.

Hennes huvudsakliga fokus, och som präglat hennes stab, har från början varit de högerextrema rörelsernas utveckling. Detta fokus är naturligt med hennes engagemang i EXPO men har samtidigt utvecklats till att organisationens kompetens ser ut att halta. EXPO har inte i någon nämnvärd utsträckning haft den typ av extremism som vi nu ser under snabb utveckling växa i Europa som fokus, snarare har de varit upptagna med Sverigedemokraterna och andra islamofobiska krafter. En prioritering som, med en sannolikhet gränsande till visshet, kommer visa sig djupt olycklig. Om EXPO idag har ett kunskapsgap att fylla på grund av prioriteringsmissar så är det sannolikt inget mot vad samordnaren själv har. Sahlins inledande prioritering, som hon redogjorde för i samband med utnämningen, tyder på att den inläsning hon har framför sig är omfattande. Inte i en rad kunde vi då spåra något om religiös fundamentalism – fokus låg då på hennes egentliga patos, högerextremismens bekämpande.

År av förnekelser måste nu regleras. Och det lär inte finnas några genvägar för någon. Oavsett om personen heter Mona Sahlin eller Daniel Poohl så måste vi inse att deras huvudfokus inte har varit den jihadistiska terrorismen eller vissa av källarmoskéernas hatiska budskap. Det finns även tecken fån många företrädare vänster om mitten på en aktiv förnekelse av att vissa predikanter säger en sak i den svenska offentligheten, en helt annan sak i andra sammanhang. Det finns exempel på hur högt uppsatta svenska imamer pratat om ”islamocaust” samtidigt som 12 journalister och tecknare sköts till döds i Paris samt fyra oskyldiga kunder i en judisk kosher-butik. Judar flyr nu från Paris sedan dess.

Vad som vi nu ändå måste se till att göra är att hålla huvudet kallt. Reaktioner som den som Jan Björklund ger uttryck för, med hans sedvanliga rätt gapiga och staccatoliknande retorik och attityd, är inte önskvärt. Karln var dessutom vice statsminister fram till för ett halvår sedan och därmed en aktiv del av de förnekelsesynder som vi nu måste betala av. Hans partikamrat, Birgitta Ohlsson som dessutom pekas ut som partiledarkandidat efter Björklund vars dagar borde vara räknade, var den som utsåg Mona Sahlin till nationell samordnare varför all framtida kritik mot Sahlin från Alliansen i allmänhet och folkpartiet i synnerhet måste anses vara ren och skär opportunism och historierevisionism om den framförs.

En som håller huvudet kallt, och kan sitt ämne, är Eli Göndör. Som docent i religionsvetenskap och då med islamologi som huvudområde håller han samma position som Paul Collier, professorn vid Oxford. Världens muslimer kan inte kollektivt hållas ansvariga för den jihadistiska utvecklingen inom Islam men de kan inte förbehålla sig rätten att stå passiva vid sidan av.  Inte heller de vetenskapsjournalister som använt sig av hashtaggen #jagärmuslim torde tillåtas att slinka undan så lätt. Det finns ett och annat som bör förklaras och motiveras nu av tidigare bergfasta budskap, budskap som inte sällan även har innefattat ordet ”Alarm” och ”Fascist” riktat mot alla de som varnat för den händelseutveckling vi idag sett i Paris och Belgien. En händelseutveckling som innefattar ungdomar från Vivalla som ser det som naturligare att delta i folkmord i Syrien än att bidra till ett svenskt samhällsbygge. Huruvida vetenskapsjournalisten nu, som präglat SSU, Bommersviksakademi samt regeringens tidigare tankegods, kommer ansluta sig till tänkare som Göndör och Colliers råd är dock osäkert. Ännu osäkrare är det huruvida han kommer bidra till avradikaliseringsprocesserna i miljonprogramsområdena. Klarlagt är dock att tankegodset – att skrika “Alarm” och “Fascist” åt allt och alla i en kolerisk ton som haft det dåliga omdömet att peka på radikala muslimska miljöer kraftigt skadat kompetensuppbyggnaden inom detta område.

Skärmavbild 2015-01-08 kl. 17.51.53

Men åter den nationelle samordnarens uppdrag. En linje som i allt väsentligt är mjuk och ligger nära Århusmodellen i sitt preventiva arbete. Personligen tror jag på modellen om den, som i Århus, tillämpas på de som ännu inte har radikaliserats fullt ut. På de som ännu inte valt att åka iväg och tillämpa sitt hat i andra länder. Där kan den modellen, inte bara kan – den har visat sig framgångsrik, ge effekt. Varför? Enkelt för de som kan sin EXIT-teori och de praktiska erfarenheterna. I de fallen finns sannolikt fortfarande ett hopp och en vilja, om än liten, att kunna vara en del av en annan ”Ummah” än den radikala. Som alla annan avhopparverksamhet så måste första steget tas av den enskilde. En vilja, ett korn av en vilja, att få att gro. För återvändarna är situationen annorlunda. Framför allt de som vänder ner igen. Där är övertygelsen så pass grundmurad att inte någon spricka finns. Det finns även andra som är så pass radikaliserade att den insats som krävs är så stor att vi inte har resurser kvar till de som kan påverkas. Oavsett vad vi tycker om det så kommer resurserna var begränsade och vi, eller vi som förutsätts jobba med frågorna i praktiken, kommer tvingas till tuffa prioriteringar. Ibland med lagen som stöd, oftast utan. Nedan ett exempel hämtat från Facebook av en radikaliserad muslim i Bergslagen

Skärmavbild 2015-01-23 kl. 20.44.46

Och våra politiker? Det finns goda skäl att fundera  över relevansen i våra folkvalda nu och vem som får vilka uppdrag. På det personliga planet. Om vi undantar duon Morgan Johansson (som dokumenterat stått för en hårdare linje historiskt men utan partiets stöd) samt Anders Ygeman (som nu ser ut att lära sig sitt område rekordsnabbt) så är andelen yrvakna ansiktsuttryck, lappkast och helomvändningar så pass många att hade det varit extraval i mars så skulle valberedningarna fått jobba hårt med att föra fram namn som inte kan belastas för att ha tillåtit dagens situation om partierna vill minimera flykten till Sverigedemokraterna. För det skall vi ha klart för oss, Sverigedemokraterna behöver inte jobba speciellt hårt för att vinna nya sympatisörer längre. Den skenhelighet, a la Björklund (han är inte ensam utan typen återfinns i alla partier), är så pass enkel att genomskåda att de andra partierna gör jobbet åt Sverigedemokraterna. För att citera Gunnar Bech i gårdagens kolumn, Sverigedemokraterna kan ägna tiden till att gå och fiska istället. De kommer, så länge vi ser lappkast på lappkast från de övriga partiernas företrädare, kunna luta sig tillbaka och räkna in väljare efter väljare. Skulle däremot bland annat Socialdemokraterna och Moderaterna matcha fram nya ansikten, som hela tiden stått för en annan linje och inte kan belastas med historien, så kan nog de ge hela politikområdet och därmed Sverigedemokraterna en match.

Och Mona Sahlin? Hon sitter nog säkert i sadeln, trots den svaga starten. Underskatta inte värdet av oreglerade politiska skuldsedlar. Oavsett den svaga prestationen efter sex månader så kan hon nog se fram emot minst 18 månader till av rampljus. För är det inte det allt handlar om i svensk politik idag? Rampljus. Och ett rätt stort mått av narcissism samt medvetenheten att ingen sittande socialdemokratisk statsminister skulle rotera ut en företrädare från ett prestigefullt uppdrag. Att säga rätt saker vid rätt tillfälle och få tillräckligt mycket media istället för att ta de tuffa beslut, inte sällan kompetenskrävande och i motvind, som faktiskt krävs.

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.