Sisu

Flyktingprotesten på bussen utanför Östersund är löst. Drygt 30 personer krävde att få bo någon annanstans än på flyktingförläggningen i Grytan. Migrationsverket och protestanterna har nu kommit överens. Moaweyh Ramly, talesperson för protesterna, säger

  • Vi har gått med på att bo här i tre månader, sedan ska vi få bo närmare en stadAllt är bra och vi har fått det vi vill ha.

  • De (Migrationsverket) har bett oss om ursäkt och sagt att de begått ett misstag.

Låt mig vara tydlig:

Migrationsverket erbjuder en plats och vill man inte bo där är alternativet att ordna sitt boende på egen hand. De asylsökande har alla möjligheter i världen att dels lösa en egen biljett tillbaka till Malmö samt söka kontakt med landsmän för att ordna s.k. eget boende (EBO) istället för Migrationsverkets Anläggningsboende (ABO). Det är något som skaver i den reaktion som flyktingarna i Östersund visar upp. Skaver något oerhört. Den Sjätte Mannen, AKA Fredrik Antonsson, förtäljer sin historia. Nu är det dags för min.

Min farfar var Bruno Westerholm, i finsk historia även känd som Bruno Altonen. Han var fram till 1942 andreman på finska VALPO, motsvarigheten till det svenska SÄPO. Efter att ha vägrat lyda order från sin chef – allt finns dokumenterat – att deportera 237 judar som levde i Helsingfors vid denna tid så slapp han arkebusering tack vare Fältmarskalkens beskydd.

Fältmarskalken, Mannerheim, var lika innerlig motståndare till nazismen som min farfar och tog honom under sina vingars beskydd samma dag han vägrade lyda order från sin chef. Det var mörka tider, Finland slogs för sitt liv och var i detta tvingat till en allians som många inte ville ingå. Men valet var i slutändan enkelt – alliansen med Nazi-Tyskland med därtill hörande truppförstärkningar och vapenleveranser räddade Finland från sovjetisk ockupation under Vinterkriget. Ibland väljer du inte vän, du tvingas till det. Farfars agerande var ovanligt och ännu ovanligare var att han kom undan med det. Vi kom undan med det. I min bokhylla finns ett numrerat exemplar av Mannerheims egenhändigt författade memoarer. Mannerheim signerade aldrig några utan gav ut dem i 1 500 nogsamt numrerade exemplar under titeln ”Minnen” utgivna på Holger Schildts förlag. Vår familjs nummer är 577 och jag vårdar dessa två band ömt. De, likt artefakten hagelgeväret som hänger på väggen jämte farfars medaljer påminner mig varje dag om värdet av kombinationen ödmjukhet inför uppgiften samt ryggrad, integritet och vilja.

Väl så. 1945 kom kriget till sitt slut och räkenskapens dag randades. Min farfar, som ansvarade som adjutant till Fältmarsalken och dåmera presidenten för operationer som ”Stella Polaris” från den politiska nivån och var dämed något av ”Persona non grata” efter krigsslutet. Detta finns dokumenterat genom docent Oula Silvenoinens doktorsavhandling i historia som för den intresserade finns att läsa på tyska. Familjehistorien förtäljer inte riktigt hur flykten gick till, farfar var – efter att förlorat i praktiken alla sina vänner och nära (halva hans klass arkebuserades under frihetskriget av ”de Röda” som randanmärkning) – efter kriget en fåordig man. En hård, och fåordig, sådan. Och med frihetskrigets erfarenheter en glödande motståndare till kommunism. Han lärde mig ro och simma på ett sätt som nog ingen modern pedagog skulle förorda. Men det var onekligen rätt effektivt. Han lärde mig även att ”jumpa” på isflak. Ett nöje jag numera, under vissa protester från min hustru, fortfarande kan hänge mig åt. Inte helt ofarligt. Men roligt.

Jag kommer ihåg som liten när vi, vid ett tillfälle per år, åkte till min farmors släktgård utanför Åbo hur farfar brukade sakta gå upp till sin svågers stuga på samma mark. Krigsdomaren Rinne. Ingen fick komma i närheten under hans besök hos sin svåger som ofta varade flera dagar utan att vi såg dem. De pratade igenom, på sitt sätt, alla dessa mörka år. Farfar och min farmors bror – den senare i en position där han tvingades döma landsmän och andra till döden. Kriget var mörka år. Och sedemera en flykt. Farfar fick ”som av en händelse” ett diskret telefonsamtal efter krigsslutet att det var dags att röra på sig. Ryssland var inte helt nöjda med farfars inställning till kommunism i allmänhet eller Finlands val av allierade under kriget i synnerhet. Farfar hade ett pris på sitt huvud och Finland hade, trots Mannerheim, en skuld att betala. Det var bara att röra på sig och farfar hade valet att fly till Iran, där han av Storbritannien garanterats skydd, eller Sverige. Det blev, som bekant, Sverige. Som finlandssvensk fick familjen en möjlighet att behålla delar av sin kultur.

Väl i Sverige hade farfar bara sina militära meriter och sina språkkunskaper, fem-språkig, att bygga sin framtid på. Och. Sin moral och sin drivkraft. Den finska Sisun personifierad. Han travade upp till Marcus Wallenberg d.ä. med en idé om präglingsmaskiner till kugghjulen i växellådor och till svenskt nyckelstål, fick ett lån och byggde sedemera upp ett företag kring den idén.

Men det var inte lätt. Många var tillfällena där min farfar representerade på Operakällaren för att hålla fasaden uppe emedan min far och hans syskon åt gröt till middag. Inte sällan hade de inga pengar alls under långa perioder eftersom min farfar prioriterade de anställdas löner före egen nytta. Sisu. Finsk Sisu. Min farfar var en lika hård som mjuk man. Han förstod. Han slogs. Han gav aldrig upp. Något som präglat min far. Och som han i sin tur präglat mig. Jag och min far har inte alltid haft den bästa av relationer efter en uppfostran som tidvis präglats av min farfars erfarenheter av livet men vi är varandras bästa vänner i vuxen ålder. Jag älskar min far. Över allt annat. Han har lärt mig allt jag kan och allt jag är.

En av mina flickvänner beskrev vår relation som ”elektrisk”. När vi kom in i salongen på Artillerigatan från varsitt håll var det som vi mentalt utmanade vem som hade mest Sisu. Pappa vann alltid och jag känner idag att jag vill bjuda på det för all tid vi har kvar, trots hans ålder. Han är min farfar återgestaltad och han är just min farfar och den finska Sisun personifierad.

Jag gör det med glädje, ömhet och stolthet över att få vara hans äldsta son. Han överlevde. Farmor bar honom i snöstormen från stugan i Karelen till närmast läkarstation när han hade lunginflammation under kriget och ingen ambulans fanns att få. De behövdes vid fronten. Trots fläckarna på lungorna som blev det minnet så blev han dykläkare, handbollsspelare på elitnivå och chodan i Judo. Han har lärt mig något som sitter djupare än allt annat. Det sitter inbränt i ryggraden. Sisu. Pappa, farfar och min faster och farmor har överlevt ett krig. Som överlevare och flyktingar. Och de vet. Och. Min far har lärt mig en sak genom sin historia: Det finns inga skitjobb, det finns inga dåliga orter. Det finns inga dåliga förutsättningar. Det finns bara du. Du bygger din framtid med dina händer och ingen annans. Du tar den hjälp du får när du flyr för ditt liv. Du är tacksam för detta, om du nu är en av de som lyckas få den, och du betalar tillbaka. Med råge. Du sätter dig aldrig i skuld.

Där står jag. Tämligen långt ifrån den mentalitet som präglar de som vi nu erbjuder skydd om nu rapporteringen är korrekt. Jag kan inte rå för det. Därtill är jag alltför präglad av en finsk krigsflyktings moral och sisu. Det som präglat min barndom och därmed mig idag. Därför smakar hela denna historia så illa för mig. Därför har jag så svårt att nu känna empati och medkänsla för de flyktingar som vi nu tydligen räddat till livet och som har det tveksamma omdömet att agera som de gör. De saknar tydligen något

Sisu.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.