Time will tell

Har nu på morgonen haft två långa – och mycket givande – samtal med personer som jag hoppas kunna interagera med för lång tid framöver. Samtalen kom att kretsa kring boken, som nu är 60 procent klar, samt om politik. I detta fall välfärds- och migrationspolitik. Till detta kom att jag igår kväll läste igenom SKL, Sveriges Kommuner och Landstings, prognos för kostnadsutvecklingen inom välfärden fram till 2035 och deras olika handlingsförslag för att möta detta. En snabb uppdatering av hur det står till i ekonomin i övrigt via bland annat Lars Wilderängs utmärkta blogg Cornucopia födde dessutom samtalen mina tankar för dagen.

Jag kan konstatera att det svenska samhället står inför extrema utmaningar samtidigt som inget av dagens åtta riksdagspartier förmår att dels förstå själva men även kommunicera med medborgarna och väljarna vad som väntar oss. För egen del så blir jag mer och mer besviken på min partiledning på riksplanet och inser att det socialdemokratiska partiet egentligen idag bärs upp av partiorganisationerna i primärkommunerna. Listan är lång på dugliga och ansvarstagande politiska ledare som idag sitter som kommunal- eller oppositionsråd. Niklas Nordström, Anna Ljungdell, Ebba Östlin, Ulrika Falk, Lars Stjernqvist för att nämna några kommunalråd av högsta kvalitet. Ett liv nära väljarna borgar för en god kvalitet i beslut och förvaltning samt möjligheter att bli dugliga ministrar. I dagens regering utgör Peter Hultqvist och Sven-Erik Bucht är två mycket goda representanter för hur erfarenhet från lokalt politiskt ledarskap borgar för duglighet på riksplanet. Gabriel Wikström och Alice Bah Kuhnke är exempel på motsatsen. Den ene politisk broiler som togs direkt från ordförandeskapet för SSU och den andre vet jag inte vad hon har som meriterat henne, även fast hon representerar ett annat parti. Har Stefan Löfven utnämnt henne till minister måste han ansett att det inte finns någon dugligare. Vi får inte heller glömma bort att Göran Persson kom att värdesätta sin erfarenhet från åren som kommunalråd i Katrineholm högt och mycket användbara. Även i internationella sammanhang. Interiörbilder från möten med George W Busch ger att den senare var djupt imponerad av Perssons ledarstil och kraft att genomföra sin politik.

Det är idag den lokala partiorganisationen som bär det socialdemokratiska partiet och lägger jag örat till rälsen så hör jag mer och mer missnöje med hur vi fungerar – eller inte fungerar – på central nivå. Bommersviksakademi och dogmer är det som tycks styra politiken istället för sak- och fackkunskap. Socialminister Gabriel Wikströms senaste besked, att överge svensk sjukvårds huvudfåra, att behandling och framför allt medicinering skall ha en vetenskaplig grund att stå på. Nu låter min partikamrat förstå att vi skall ställa oss bakom, och aktivt stödja, antroposofiska läkemedel på bred front. Vad han inte säger är att en hel del av dessa läkemedel innehåller såväl kvicksilver som bly samt att antroposofin bygger på teorier kring en andlig syn på sjukdomstillstånd och reinkarnation.

Min partikamrat står med andra ord i begrepp att genomföra något som dels går på tvärsen mot svensk kunskapstradition, dels går emot allt jag lärt mig genom livet. Bland annat genom mina föräldrar, LO-läkaren och professor emeritus i arbetsmedicin Peter Westerholm, dels min mor – riksdagsledamoten (FP) och professorn i klinisk farmakologi (läkemedelsbiverkningar) Barbro Westerholm. Ingen av dem direkt okunnig om det område vi som parti nu ser ut att anträda. Bluff, båg och humbug blir normen i framtidens socialdemokratiska sjukvård och vi lämnar vetenskapen bakom oss.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag är internkritiker, utan kritik så stannar alla organisationer upp i sin utveckling och jag slåss hårt för mina områden. Och har i alla år sedan jag gick med trott på att partiet haft en förmåga att ta till sig sakbaserade argument och valt kunskapens – inte dogmens – väg. Kunskap och ideologi tillsammans är ansvarsfullt. Dogmer, skygglappar och magkänsla oansvarigt.

På de lokala nivåerna möter jag det förra. Och alla dessa företrädare har mitt fulla stöd. Men på den centrala nivån så rör sig partiet i en allt märkligare riktning. Inte en riktning jag kan känna mig bekväm med. Alls. Det är inte min socialdemokrati jag ser. Jag känner inte igen någonting snart längre som betongsosse i Karlebys, Erlanders, Carlssons och Perssons fotspår. Oförmågan att möta migrationspolitska utmaningar är en sak, det kräver viss tid och folkbildning, men Gabriel Wikströms agerande blev någonstans ett vägskäl jag måste hantera. Lojal, ja – mot framför allt mitt kommunalråd Ulrika Falk i Norrtälje. Men jag kan snart inte stå bakom de allt galnare sakpolitiska förslag som min partiledning – och därmed regering – kläcker ur sig. Socialdemokraterna har lämnat vetenskapens väg för något annat. Och detta andra är inget som tilltalar mig.

Vart är jag på väg? Nu vid ett vägskäl – time will tell.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.