Vad migrationspolitik borde handla om

Dagens Arena går idag till attack mot DN:s flirt Sverigedemokraterna på ledarplats. En ledare som är rätt talande för stämningsläget inom socialdemokratin. Daniel Mathisen skriver

Politik handlar nämligen om att förstå och identifiera intressen som står i konflikt med varandra och dra slutsatser av det. Typ som att agera mot rasism — inte bjuda in dess politiska gren till ett semantiskt pyjamasparty.

En Arnstadiansk hantering av det politiska läget. Sverigedemokraterna skall gapas och skrikas ihjäl, de problem och utmaningar som de växer ur skall tigas ihjäl. Det är, med ledarstick som detta, inte förvånande att Dagens Arena för en tynande tillvaro på vänsterkanten i svensk opinnionsbildning. De är fast i en Sahlinsk samhällsanalys som sannolikt var irrelevant redan tiden den skrevs. De moskébränder vi ser, av de som är anlagda, är ett tecken på att integrationspolitiken inte fungerat på snart två decennier. Bränder och skadegörelse som både har hatbrottskaraktär men även politiska motiv då många minoriteter inte lämnade de konflikter de flydde ifrån bakom sig. De tog dem med sig till sitt nya land och de fortsätter här. Detta borde, för att använda Mathisens egna ord, vara det som politik handlar om och dra slutsatser av detta. Hade socialdemokratin inte förletts in på identitetspolitikens spår utan tagit sådana som Nalin Pekgul på allvar från början, som varnade för såväl hatbrottskultur som entrism och radikalisering, hade arbetarrörelsen haft ett väsentligt bättre utgångsläge.

Nu står vi där vi står. Med en socialdemokrati som av olika skäl valt att förstärka identitetspolitiken. Tydligast av alla partidistrikt är Stockholms Arbetarekommun som i sina stadgar har kvoterat sönder sig. Förutom varannan damernas, en viss andel under 35 år skall även utlandsfödda ha sin beskärda del av de valbara platserna. Identitet, inte personliga egenskaper eller ideologisk övertygelse, är det som skall vara överordnat. Historien med Omar Mustafas rekordsnabba karriär (och sorti) från att vara vanlig medlem till att bli invald i Socialdemokraternas partistyrelse, det tog två år, är ett exempel på hur vi blivit identitetspolitiskt orienterade. Kvotgrupp och i detta fall övertygelsen att vi kunde finna en representant för alla muslimer. Det är så obegåvat att jag fortfarande tar mig för pannan när jag tänker på det.

Vi måste, som samhälle och som parti, bort från identitetspolitiken. Vi måste prata inkludering istället för integration och identitet. Det är olika saker. Här kan den nederländska modellen för integration tjäna som modell då de varit tvungna att överge sin havererade identitetspolitik.Nationell identitet har blivit en starkt politiserad fråga i Nederländerna under det senaste decenniet, precis som i Sverige. Den politiska debatten speglar en djup ambivalens bland nederländska allmänheten: medan en liten majoritet anser att migration hotar nationell identitet menar motsidan att förekomsten av olika kulturer faktiskt gynnar samhället. Känns debatten igen på något sätt?

Den nederländska regeringen har inte kunnat lindra alla oro inför allmänheten (särskilt lägre utbildade och ekonomiska “förlorare”), men betonar att nationell identitet och krävande assimilation sannolikt kommer att göra saker och ting värre. Att definiera nationell identitet i stela, utestängande termer – villkorade på saker såsom gemensamt arv som inte lätt kan förvärvas av utrikes födda leder ofrånkomligt till marginalisering av en del av befolkningen. I stället bör ”plurala” identifikationer med Nederländerna uppmuntras, men det ställer ett antal krav på migranten eller flyktingen som sedan väljer att stanna i landet:

  • Funktionell identifiering (gemensamma intressen och erfarenheter)
  • Normativ identifiering (delad normer och moral) samt erkännande av lagar och förordningar
  • Emotionell identifikation (delad känsla av stolthet för nationen).

För dessa ska fungera, måste det finnas en tvåvägsprocess: invandrarna måste anpassa sig till befintliga normer, lagar och förordningar men de måste också se deras kultur och normer avspeglas i offentliga arenor.

Detta är inte en ointressant diskurs att följa nu när vi ser hur vår egen identitetspolitik havererar och hur den tyska politiken slår in på samma väg som den Nederländska och följer i allt väsentligt Paul Colliers rekomendationer från hans bok “Exodus”. Vad som dock talar emot att Sverige skulle kunna ta upp den tråden är att vår kulturminister Alice Bah Kuhnke, MP, redan aviserat att hon har som ambition att från statens sida definiera vad Islam är och i detta försöka folkbilda den svenska befolkningen. Regeringens initiativ i frågan ger vid handen att den inte på långa vägar är framme vid att kunna förstå vad politik handlar om enligt Dagens Arena idag. De begrep de inte heller skall sägas vilket säger en del om hur lång väg vänstern har att vandra.

Detta är vad politik borde handla om i dagens debatt. Inte försöka gapa och skrika ihjäl Sverigedemokraterna eller fortsätta på identitetspolitikens fördärvliga väg. Dessvärre har regeringen valt bägge dessa.

 

 

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.