Välfärdsstaten inför ett systemhaveri

Daniel Swedin, Aftonbladet, lyckas idag ovanligt bra med dagens huvudledare i samma tidning. Han pekar på problematiken med staplade visstidsanställningar för unga och den osäkerhet detta medför. Överlag så har Aftonbladet, efter ett år av mediokra till irrelevanta ledarstick från merparten av redaktionen, nu lyckats väsentligt bättre. Att vara i opposition mot orätter och börja adressera systembrister som annars föder politiskt extrema rörelser. Swedin klarar detta bra idag och vi får hoppas att den här typen av ledare nu får renässans från en redaktion som annars den sista tiden stått för cyklopiskt tänkande och Bommersvikskolad alarmistisk retorik.

Ytterst börjar vi nu, vilket tål att påpekas igen, inför ett val av system. Nattväktarstat vs. Välfärdsstat.

Swedin tar upp ett perspektiv, den trygga anställningen, vilket är något vi fortfarande tror finns som en effekt decennier av arbetarrörelsens kamp för jobb på rättvisa villkor. Den är idag urholkad och Swedin skall ha all heder av att han nu tagit en position där han driver regeringen framför sig. Det är nämligen inte helt självklart att en socialdemokratisk regering, som leds av en riktig arbetare, kommer driva en politik för tryggare anställningar. Så länge Stefan Löfven har valt Miljöpartiet som naturlig samarbetspartner, som har en helt annan syn på arbete och anställningsskydd, så är det långt ifrån självklart att steg kommer tas för en mer klassisk socialdemokratisk syn på arbetstagarens rätt till trygghet. Detta skall läggas vid sidan av vad SCB skriver om våra förutsättningar för att finansiera välfärden.

Skärmavbild 2015-01-04 kl. 11.01.09

Under de senaste 100 åren har Sveriges åldersstruktur förändrats väsentligt. År 1900 var närmare en fjärdedel av befolk­ningen 10 år eller yngre och mindre än var tionde var 65 år eller äldre. I takt med att vi lever längre och föder färre barn ser ålders­strukturen idag helt annorlunda ut. Andelen 65 år och äldre har mer än fördubblats, medan andelen barn som är 10 år eller yngre nästan halverats. Denna förändring gör att Sveriges befolkningspyramid snarare är formad som ett torn.

De som sedan menar att vi för den svenska välfärdens säkrande behöver migration har både rätt och fel. Momentant ger migration ett tillfälligt tillskott av arbetskraft i produktiv ålder men för att denna effekt skall bli positiv så fordrar detta att migranter har rätt utbildning och kan komma ut i produktionen snabbt nog.

Idag ser vi etableringstider i snitt på åtta år för hälften av de nyanlända, i vissa grupper naturligtvis högre men även lägre i andra. Nordafrikanska migranter har en längre väg att gå än andra. Somalier har visat sig ha det svårast, endast 35 procent av dessa har ett arbete efter tio år i Sverige. Och som Paul Collier, professorn i nationalekonomi vid Oxford, nyktert konstaterar i sin bok Exodus, många migranter tar med sig föräldrar och barn som måste försörjas av välfärdsstaten. När vi i Sverige säger att vi har ett krav på egenförsörjning av anhöriginvandrare så är det dessutom ett påstående med stor osanning. Enligt Migrationsverket har försörjningskravet tillämpats i 53 ärenden 2013 vid halvårsskiftet – att jämföra med drygt 15 000 uppehållstillstånd beviljade av anhörigskäl. Matematiken går helt enkelt inte ihop med de långa etableringstiderna ens via skattsedeln. Med idag mer än 99 procent undantag från försörjningskravet av anhöriga har lagstiftningen hamnat i ett läge där den saknar legitimitet. Och därmed har vi spätt på torntendenserna i befolkningsunderlaget. Fler skall försörjas av allt färre och under en längre tid. Collier pekar även på detta, det orimliga att vidmakthålla dagens pensionsålder om det är så att vi blir äldre hela tiden. Valet av 65 års ålder baserades på en viss given medellivslängd – idag lever vi längre men jobbar lika länge som förr. Återigen – matematiken går inte ihop.

Vi står därmed inför ett val nu. Ett val av system samtidigt som vi nog bör sätta oss ned och fundera igenom vår migrationspolitik. Att systemet havererat borde vara ställt utom allt rimligt tvivel och påståendena om att migrationen räddar välfärden tål att ifrågasättas. Migration är en lönsam, ja – livsviktig, företeelse för oss som stat. Men den kräver en produktionsorienterad politik samtidigt som vi måste röra oss från uppfattningen om mångkultur, med fler från varandra isolerade kulturer på samma territorium, till fusionering av kulturer. Det är vid det tillfället, som kulturer fusioneras och korsbefruktar samt att produktionen säkerställs ner på individnivå, som migration blir lönsam i ekonomiska termer. En process som vi skall erkänna för oss själva tar minst två generationer eller 40 år.

Är vi medvetna om det tidsperspektivet, och den problembeskrivningen, får vi förutsättningar att göra alla de val vi måste göra även om det senare är svårt nog. Om vi inte gör det? Då kommer systemhaveriet komma. Mer förr än senare.

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.