Allt annat är katastrof

Anna Dahlberg, Expressen, är sannolikt en av Sveriges mest relevanta opinonsbildare i traditionell media idag. Hennes ledarstick i Expressen den 2 februari 2015 utgör inget undantag. Hon naglar fast det som vare sig regering, opposition eller nationell samordnare förmår. Att det krävs att vi gör både och, inte antingen eller, för att mota terrorn i grind men att det inte heller är en lätt balansgång som dessutom har den dåliga smaken att kräva resurser. Resurser som inte skulle behövts idag om vi haft en striktare syn på migranters bakgrundkontroller som till exempel Finland, Australien eller Canada.

Svenska pass, för att ta ett exempel, är idag ett skämt internationellt. Idag är mer än 170 000 svenska pass på drift för att nyttjas av ”look alikes” eller manipuleras på andra sätt för att bidra till dels flyktingsmuggling men även för att lösa biljetter till charterresor i folkmord. Säkra källor i Regeringskansliet ger vid handen att nu har även Washington börjat reagera på Sveriges slappa attityd till “resande i folkmord” eller som den mer neutrala termen lyder,  “resande stridande”. Personer i statsministerns omgivning lär, enligt dessa källor, ha blivit förvånade över att USA nu börjat reagera på vår interna hantering. Det säger en del om förfallet de senaste åtta åren och ett förfall som ser ut att fortsätta en tid om inte vår regering börjar bli snabbare i trampet.

Anders Ygeman, inrikesministern, är trots detta inne på rätt väg men jag tror han ändock är för mjuk i nyporna. För notoriska slarvpellar och slarvmajor, som tappar bort kanske fem pass per år utan att resa en meter utanför Sverige, bör ett tämligen strikt regelverk införas. Det finns ingenting som hindrar oss från att villkora ett passinnehav till att det kvitteras ut vid incheckning på lämplig flygplats och är endast giltigt om föranmäld resrutt följs samt går ut samma dag som resenären återvänder till Sverige. Vid avvikelser? Det finns i regel svenska eller europeiska konsulat och ambassader i tillräcklig omfattning för att kunna handlägga en korrigering i resedokumentationen. En uppmärksamhet från statens sida som skulle skrämma bort de med annan agenda än att ”besöka släktingar i hemlandet”. Detta skulle sannolikt få i varje fall en del att hålla hårdare i passet som de facto är en värdehandling av viss vikt. Passet är det dokument som visar ditt medborgarskap och det skydd du har. Det bör därmed, anser i varje fall jag, behandlas med viss varsamhet och respekt.

Men åter Sverige och gårdagens möte med det ”muslimska civilsamhället”. Mycket litet har läckt ut och att den sunnimuslimska diasporan inte sagt flasklock tyder på att mötet inte gick entristernas, de som vill nyttja den svenska öppenheten för egna syftens, väg. Det är tyst som i graven nu. Och det bådar inte för att vi är på rätt väg – snarare tvärtom.

Vi måste, med måndagens möte i Rosenbad i färskt minne, börja ställa oss frågan om det verkligen skall finnas ett muslimskt civilsamhälle. Räcker det inte med ett enda samhälle, ett svenskt? Krävs det verkligen fler samhällen i samhället?

Det finns krafter i olika grupper och diasporor som gärna vill se autonoma zoner och införandet av sharia-lagstiftning för troende muslimer eller andra lokala, kultuellt förment motiverade, särregelverk. I Storbritannien är det senare en verklighet idag men det beror mer på att de har en annan lagstiftningsprocess än vi. Sverige har en kodifierad lagstiftning som bygger på träget parlamentariskt arbete, statliga utredningar och mycket mer som till slut landar i en ny lag som inarbetas i någon av våra juridiska balkar. Brottsbalken är en sådan, Äktenskapsbalken en annan. I Storbritannien är processen den omvända. Den bygger på ”Common Law” eller sedvanerätt. Ett antal jurybeslut i en viss riktning bygger lagen. Folkmedvetandet är tyngre än den parlamentariska demokratins preferenser. Idag ser vi en utveckling av sharialagstiftning för troende muslimer främst inom civilrätten – såsom avtal, äktenskap och skillsmässor – arbetas in i den bredare lagstiftningen. Detta är långt ifrån okontroversiellt. Skall en kulturellt eller religöst baserad lagstiftning vara tvingande för alla med en viss religion? Eller skall den vara rådgivande alternativt frivillig? Hur behandlas de som inte vill följa denna kompletterande lag för en viss grupp?  Straffas de på något sätt? Betraktas de som “smutsiga” och “fredlösa”? Om så, så är det inte i enlighet med vad jag betecknar som humanistiskt grundläggande värderingar. De som bygger vår stat.

 

Det finns alla skäl i världen att bevaka den svenska debatten med vad som verkar vara Alice Bah Kuhnke´s i allt väsentligt fiaskoartade möte idag i färskt minne. Det är inte rimligt att förstärka identitetspolitik med mer av sär-rättigheter. Det som däremot är rimligt är att börja markera att i Sverige finns från och med dagen bara ett civilsamhälle. Ett civilsamhälle som ovillkorligen bygger på ett antal gemensamma principer och endast en lagstiftning. Ett civilsamhälle som håller ihop med de demokratiska humanistiska grundvärden som gäller i Sverige som bas. Svårare än så borde inte det inte vara för någon av våra rikspolitiker idag. Lika självklart som att hålla reda på sitt pass. Eller? Är detta ett problem? I sådana fall, varför då?

Allt annat är nämligen katastrof.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.