De kränktas parad

Det känns nu som jag varit med om en profetisk upplevelse. Igår bevistade jag docent Göran Adamssons docentföreläsning kring hans bok “Svensk mångfaldspolitik – En kritik från vänster. Han refererar bland annat till forskning som visar att ju högre etnisk diversifiering, desto mindre förtroende människor emellan och desto större social isolering – de olika etniska grupperna sluts inåt, mot sig själva.

Adamssons forskning hakar i professor Paul Colliers motsvarande där den senare pekar på vad som händer när vissa grupper blir predominant och även de negativa effekterna som identitetspolitik – eller politik för särintressen – medför. Vid middagen efteråt, där Adamsson och jag fick sällskap av den gemensamme vännen Per Brinkemo, kom samtalet att handla om just detta. Inkludering, exkludering och identitetspolitik samt hur illa detta har skadat den samlade vänstern i allmänhet och det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Vi står exakt där Tage Erlander respektive Göran Persson varnade oss för att stå. När välfärdssamhället är färdigt så riskerar socialdemokraterna sitt liv om den inte strävar vidare.

Socialdemokraterna, kanske främst under Mona Sahlins korta tid, kom att välja en väg där framtidens väljare istället skulle attraheras genom identitetspolitik. Hela soppan runt Omar Mustafa var just detta – hoppet att en enda muslim skulle attrahera hela den muslimska väljargruppen. Vi lider idag av detta och vi ser även hur andra ”särintressen” som HBTQ, genus, hudfärg och mycket annat bildar identiteter som sliter sönder fokus på den samlade vänstern. Istället för att enas kring strukturella ojämlikheter i samhället och sträva mot ett samhälle med minskade klyftor och där alla värderas lika så har vänstern lurats, eller manövrerats, in i en position där vi springer efter den som gapar högst för dagen. Detta skifte skedde runt 2008 när Göran Perssons sista medarbetare gjorde sorti och Mona Sahlin stöpte om organisationen till att mer fokusera på PR och media än att vidmakthålla kompetens och med fakta som grund utveckla politiken. Spring på den boll som alla tittar på just nu är ordet för dagen. Jag kommer ihåg hur Mikael Damberg, idag näringsminister, presenterade konceptet för oss våren 2010.

“Väljaren är en konsument på en marknad av snabbrörliga politiska åsikter”

Jag tror nog Damberg kan erinra sig min rätt starka negativa reaktion. Jag kommer i varje fall ihåg att han blev rätt häpen över att någon ifrågasatte honom. Men synsättet är logiskt om vi ser till partiet idag. Mer PR än realpolitik.

Regeringen Löfvens skakiga start är en konsekvens av detta och endast fem ministrar, Ylva Johansson, Morgan Johansson, Anders Ygeman, Sven Erik Bucht samt Peter Hultqvist, har bra styrfart numera. Det som dessa har som gemensam nämnare är en grundmurad kompetens inom sakområdet samt en förmåga att se bortom.

Att vi slits sönder av signalpolitik och identitetspolitik är uppenbart. Det är uppenbart nu att den samlade vänstern tar välfärdsstaten för given och defragmentiseras av särintressen. I dag är ordet tjejsemla viktigare att få bort från allas vokabulär än att eliminera löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Helt plötsligt är särförmåner för olika etniska grupper i skolan viktigare än lärartäthet. Detta är förödande eftersom den kraft som skall försvara välfärdsstaten splittrar sig själv genom att fokusera på detaljer som passar den mediala logiken för dagen. Det är detta som är vad jag kallar för Sahlinism. En fullt ut mediestyrd politisk utveckling istället för att ta de stora steg som krävs för att både försvara det vi har men även nå det vi faktiskt sedan 100 år fortfarande inte uppnått. Ett jämställt samhälle.

Den politiska logiken går med andra ord idag helt i takt med den som bryter igenom mediebruset mest. Ena dagen är det Afrosvenskarnas riksförbund som häller i så mycket skuld i form av postkolonialism som möjligt i debatten för att kompenseras för oförrätter som ligger flera hundra år bakåt i tiden, andra dagen är det kraven på ett muslimskt bankväsende i Sverige (det är dock inget som hindrar någon att låna ut pengar utan ränta enligt Finansinspektionen så i detta kan de som vill starta en bank själva). Halal- eller kosherslaktat kött i skolorna är en annan variant på samma tema samt även ord som ”tjejsemla” som tar all tillgänglig politisk kraft från debatten. Istället för att strunta i det för att fokusera på ojämlikheter som de flesta är överens om tar vänsterdebattören semlan i näven och mular den i ansiktet på motsåndaren samtidigt som de skriker ”KRÄNKT” så det slår lock för öronen. Den som skriker kränkt högst vinner dagens rubriker men sänker därmed tempot för de stora reformerna och hindrar oss från att se de stora hoten mot vårt samhälle. Hur många kronor mer har detta givit kvinnorna i lönekuverten? Hur mer jämställda blir börsbolagens styrelser? Reformer som skall säkra alla människors lika värde, likabehandling och minska klyftorna skyms av semlor och gapig retorik. När vi talat om hot som jihadismen nu ser ut att utgöra då alla som tagit upp detta fått uppleva SD-kortet mulat i ansiktet som en semla.Ofta tillsammans med en semla.

Jag kom i varje fall tänka på vad som skulle ske om alla dessa kränkta kunde samla sig för en manifestation. En parad. Är det möjligt? Vem skulle gå först? Eller är det finast att gå sist? I mitten vill nog ingen gå och vem skall vara talesperson för alla dessa olika kränkta grupper? Och de som inte har någon organisationsgrad, som arabisktalande kristna, konvertiter eller nötallergiker som kränks av att det kan finnas nötter lite här och där, vem representerar dessa i denna parad? Kommer paraden kunna samlas för att skapa en sammanhållen kraft? Hur många kvarter kommer den gå innan de olika delarna i tåget börjar gå åt olika håll?

Det är i varje fall ungefär där vi befinner oss som parti. Mitt i de kränktas parad. Ett parti av särintressen eller egna fokus som är fostrad i att jobba med PR istället för politik där vi faktiskt försvagar oss själva över tid. Det var det Göran Persson varnade oss för. Det var denna mekanism som Göran Adamssons avhandling handlade om. För det får han en docenttitel av den akademiska världen.

Själv får jag bara SD-kortet och en tjejsemla mulat i ansiktet av olika partifunktionärer.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.