Den feta damens sång

Frågan om avtalet med Saudiarabien har hyfsade förutsättningar att utvecklas till en politisk revansch för Miljöpartiet. Sen de Gröna klev in i Rosenbad har både politiska motståndare och en del besvikna sympatisörer utmålat dem som lätta offer för Socialdemokraternas slipade förhandlare. Miljöpartiet har tvingats till betydande politiska eftergifter i ett antal frågor. Samtidigt som partiet haft svårt att väga upp med några klockrent propagandistiska segrar skriver Thomas Ramberg, SR Ekot, så sätts rubriken att Stefan Löfven skulle vara i knipa nu när allt fler partier och alltfler av mina socialdemokratiska partikamrater som ansluter sig till linjen att säga upp avtalet.

Min kommentar? Sista ordet är inte sagt. It ain´t over ´til the fat lady sings.

Avtalet med Saudiarabien måste ses ur ett historiskt, ett nutida och ett framtida perspektiv. Hur vi ser på vår säkerhet och våra behov idag och hur vi möter framtiden.

Avtalet slöts inledningsvis av regeringen Persson 2005 genom försvarsminister Leni Björklund. Björklund var inget mer i detta än en lydig minister som effektuerade det som Göran Persson och George W Bush kom överens om. Det är ingen hemlighet att dessa två uppskattade varandra och det är inte heller någon tillfällighet att Sverige under Perssons tid kom att dels på ett mycket tidigt stadium bidra med specialförband till insatsen i Afghanistan. Under ministären Persson förbereddes mycket av det som skulle prägla Alliansens första två år vid makten. I avtalet som slöts 2005, och som följdes upp med ett tilläggsavtal 2006 som omfattade informations- och kompetensutbyte inom underrättelseområdet så var förutsättningarna för detta, att lilla Sverige skulle få tillgång till såväl information som teknik, att vi bidrog till att vara en brygga i USA:s intressen i Mellanöstern. I relationerna med flera av länderna i Mellanöstern har dock varje sittande president problem, i detta fall så begränsas USA:s roll av kongressbeslut som förhindrar export av bland annat de lednings- och övervakningssystem som såväl Saudiarabien som Pakistan behöver för att vidmakthålla sina respektive positioner som regionala stormakter.

Avtalen med Sverige kom att säkra detta behov då det svenska ledningssystemet ERIEYE bygger på amerikansk spetsteknik samtidigt som inte Sverige, vid den tidpunkten, var begränsade. För att agera brygga har Sverige blivit rikligt belönat med bland annat USA:s stöd för Jan Eliassons utnämning till vice Generalsekreterare. Och en hel del annat, som information. Information som få andra länder, inkluderat nära allierade som NATO-länder, har samma tillgång till.

Idag har ingenting förändrats i grunden. USA har något vi är allt mer i behov av, tidig förvarning och information, samtidigt som de via andra kanaler markerat sitt missnöje med den svenska kontrollen över resande stridande. De svängdörrar som gränsen till Sverige utgör har skapat irritation i Washington enligt säkra källor. Stefan Löfven lär ha blivit varse detta för en tid sedan, att vi inte på något sätt har den relation med USA som vi tror oss ha. Sverige har därmed en del arbete att göra för att vidmakthålla den goda relation vi är i trängande behov av i dagsläget. Det är, med IS och den internationella terrorns utbredning samt Rysslands avdammade doktriner, viktigare än någonsin att ha starka allierade som kan förse oss med just de verktyg vi behöver. Information. Teknik. Närvaro i vårt närområde.

För oss är prislappen på våra behov ett förlängt avtal med Saudiarabien, oavsett vad vi kan ha för etiska och moraliska synpunkter på det. Antingen förlänger vi, och då kan vi fortsätta ha en prioriterad roll i USA:s ögon. Eller så förlänger vi inte och med de konsekvenser detta innebär. Vi halkar ner på stegen samt kommer komma i andra eller tredje hand i allt det vi behöver där andra konkurrerar om USA:s gunst i form av unik teknik och information.

Med andra ord: Jag ser rubrikerna just nu som mest vapenskrammel från Alliansen. Jag är inte helt övertygad om att de kommer fullfölja den linje dom nu kommunicerar och de höga röster vi hör idag kan mycket väl ha bytts ut till ett mumlande om bara några veckor. För vad ska vi göra? Ska vi möta IS, Ryssland och alla de nu ökade aktiviteter vi ser i vårt närområde alternativ som riktas mot oss i på vårt eget territorium med hotet om obligatoriska veckolånga seminarier i internatform i genusteori? Ska vi hota Vladimir Putin med en extra pappamånad? Skall vi hota Ab Bakr al-Baghdadi, IS ledare och “khalif” med amningskurser och övningar i profylaktisk andning? I min värld borde beslutet redan vara taget. Det är bara att förlänga en period till som världen och våra behov ser ut idag.

It ain´t over ´til the fat lady sings.

 

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.