Den relativa yttrandefriheten

Jag kom att tala med min hustru om det igår. Känslan av att vi rör oss in i en mörk period nu. Moln som tornar upp sig över Europa och Sverige från olika håll. Det var bara några timmar innan skottlossningen i Köpenhamn. Känslan jag hade i kroppen var fylld av obehag. Den är inte på något sätt bättre nu när jag läser dagens ledarskörd.

Aftonbladets Anders Lindberg prickar rätt denna gång men i vilken riktning DN rör på sig vet nog bara de själva. De relativiserar det som hänt och närmar sig en position de i sådana fall delar med Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weiderud. DN:s slutkläm gör dödsoffer till förörvare genom

Ordets och bildens provokatörer fortsätter att följa sin övertygelse. Och de som inte tror på hädelsens och förolämpningarnas egenvärde avstår från dem, precis som de skulle ha gjort i lugnare tider.

Weideruds uppfattning, som därmed sannolikt är alla troende Socialdemokraters uppfattning eftersom han är vald ordförande för dem ligger väldigt nära:

Yttrandefriheten är fundamental, men måste hanteras ansvarsfullt. Satir är effektiv när den häcklar makt, men plump när den riktar sig mot redan utsatta.

Yttrandefriheten i form av satir är med andra ord i förlängningen, om vi följer DN:s och Weideruds linjer, relativ. Den skall sättas i relation till den grupp som för dagen känner sig mest kränkt och skona denna. Börjar vi vandra den vägen så har yttrandefrihet i form av satir inte lång tid kvar att leva.

Satiren kan inte vara relativ i min värld. Och när det gäller yttrandefrihet och satir bör framför allt Peter Weiderud titta något närmare på hur vår gemensamme partikamrat Adrian Kaba nyttjat sin rätt. Att sprida judiska konspirationsteorier har inget av satir i sig, framför allt inte om försvaret blir att han tänker ta tillbaka dem bara om det kan bevisas att de är konspirativa. Även Adrian Kaba åtnjuter troende socialdemokraters stöd då även han sitter i Tro och Solidaritets förbundsstyrelse. Vald av samma medlemmar som valt Weiderud.

Jag har själv rätt många synpunkter på Lars Vilks konstnärsskap. Eller synpunkter? Den är en, och sammanfattas med två ord, mest skräp. Skisserna till rondellhunden är något som mest liknar telefonkludd och tycker nog att han borde kunna lyckats bättre men väl så, jag tycker personligen att satiren kunde varit elegantare.

 

Skärmavbild 2015-02-15 kl. 08.32.16

 

Det hindrar dock inte honom att få uttrycka den. Även skräp kan vara satir. Lars Vilks kan, med visst fog, kritiseras för sina konstnärliga kvaliteter men inte för sin rätt att uttrycka satir. Satir är inte att sprida vandringssägner och inte att tömma ett magasin mot någon annan. Satir är, likt konsten, häcklande till sin natur och den dagen yttrandefriheten och satiren blir relativ, att satir mot vissa börjar förbjudas, så kommer det vara försent. Då lever vi i ett samhälle där yttrandefriheten offrats sedan lång tid tillbaka och ett samhälle där demokratiska val sannolikt är ett blekt minne.

Yttrandefrihet är något som är absolut. Ännu mer är satiren. Den är inte relativ och såväl DN som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är på, eller närmar sig, ett plan som sluttar. Hur brant det sluttar? Det ligger i allas våra händer att bestämma oss för det. Om vi ställer oss och försvarar satirens och yttrandefrihetens rättigheter eller inte kommer bli avgörande och vi kan nog räkna bort i varje fall två aktörer numera som vill relativisera den.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.