Ena handens tumme

Irriterar mig mer och mer på medias torftiga rapportering kring Saudiavtalet men kanske framför allt över Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, som gärna har en hög svansföring inom försvarspolitik, totala ovilja alternativt okunskap att redogöra för sambanden. Det är en enkel position för dem att hålla, de som vill säga upp avtalet, då de har moralen på sin sida men är det så enkelt som det ser ut? För att kunna värdera Saudiavtalet så måste vi sätta upp Sveriges roll i den europeiska säkerhetspolitiska kontexten samt även kronologin.

Att Sveriges försvar är svagt är ingenting som är en nyhet men vi har inom ramen för totalförsvaret två myndigheter, FRA och FOI, som spelat en avgörande roll i en internationell och en europeisk kontext sedan murens och Sovjetunionens fall. Bägge dessa myndigheter är direkt beroende av ett fortsatt avtal med Saudiarabien.

Parallellt med att Leni Björklund 2005 slöt avtalet med Saudiarabien slöts ett annat liknande samarbete. Nästintill identiskt avtal. Med USA. USA är förhindrat, genom kongressbeslut, att exportera de senaste vapensystemen till Saudiarabien men samtidigt beroende av att ha en lojal regional stormakt som kan freda sig själv. Pakistan, en bit längre bort, lever under samma restriktioner. Dessa bägge länder är bland annat beroende av förvarnings- och ledningssystem av yppersta kvalitet men är förhindrade att köpa det amerikanska AWACS. Näst bäst i klassen är det svenska ERIEYE. Som bygger på i stort samma teknik. USA har med sitt samarbetsavtal med oss möjliggjort för dem själva att leverera de system som de själva inte kan leverera till ”skurkstater” som Saudiarabien och Pakistan. För att dessa skall kunna balansera bland annat Iran och Syrien i regionen. Men avtalet med USA innehöll även något annat.

Sverige har fått tillgång till exakt samma datorer som bland annat NSA och den amerikanska signalspaningen förfogar över för FRA vidkommande. Bara någon månad efter att bläcket på det bilaterala avtalet torkade började arbetet med den så kallade FRA-lagen. Den som kommer ihåg de turerna, att FRA i de första utkasten skulle lagra bland annat information om sexuell läggning, kunde rätt klart se den amerikanska beställarens behov. Inget parti som det republikanska är så intresserat av vilken sexuell läggning du har. Efter den svenska debatten, som höll på riskera leveransen av datorerna, så slutade det med att sexuell läggning kunde lagras men inte kunde vara enskilt sökbegrepp i databaserna. Men denna datakraft har tjänat oss väl och den kommer tjäna oss väl. Svensk signalspaning är i världsklass och vår kompetens har flera gånger gått på export eller agerat i samverkan med andra. Under Balkan-krisen hade vi stationer i Italien för att bidra till räddandet av liv, där vi visade omvärlden vad vi kunde vilket resulterat i just relationerna med USA och vi var inte heller passiva i Afghanistankriget. Operationer som sannolikt räddat 100 000-tals liv. Operationer som vi deltog i som en direkt effekt av relationen George W Bush och Göran Persson som var omvittnat goda och som ligger till grund för vår positiva relation än idag.

FOI, som varit den aktör som tagit ut svängarna mest inom ramen för Saudiavtalet, är inte heller ointressant. Under Alliansens tid intervenerade UD i neddragningen av FOI:s budget vilket resulterade i att de fick ökade resurser till ett eller flera av deras program. Bland annat det program som genomför så kallad ”reverse enginering” inom kärnvapenforskningsområdet. FOI är världsledande på just ”reverse enginering” där de kan genom att titta på fotografier, gå igenom importen av teknik samt vilken utbildning nordkoreanska kärnvapentekniker ha få fram svaren på ett antal frågor. Som om det är rimligt att anta om Nordkorea har fungerande kärnvapen, vilken teknik de vilar på samt i bästa fall grovt hur de fungerar. Denna information var av vital betydelse för Carl Bildt i andra förhandlingar. Du har något att erbjuda som omvärlden vill ha, du får något tillbaka.

Och varför Sverige? Sverige passar USA som hand i handsken för denna roll. Vi är ett litet neutralt land med en egen försvarsindustri i utkanten på Europa och USA slipper sitta och motivera varför ett NATO-land får dessa förmåner och inte ett annat. Vi står utanför detta. Vi har idag, de facto, en mer priviligierad position än till och med Israel. Och så länge vi spelar den rollen vi tagit så blir vi rikligt belönade.

Att inte Aftonbladets självutnämnde säkerhets- och försvarspolitiske expert Anders Lindberg eller hans chef Karin Pettersson vill, förmår begripa eller förklara detta för läsarna är, anser jag, allvarligt. Sannolikt för Lindbergs bristande skolning och erfarenhet och det är väl ur detta vi skall se honom. Brantings ord om folkbildning som arbetarrörelsens ryggrad tycks ha halkat av det Lindbergska intellektet som, fullt förståeligt, tar en position där han har moralen på sin sida. Det är i sig rätt naturligt då Aftonbladets Ledarredaktion driver mer av Miljöpartiets opinion än Socialdemokratisk. Men att inte redogöra för vad konsekvenserna skulle innebära, att vi skulle bli av med vår prioriterade position och det enda som vi har kvar som garant för vår säkerhet är direkt oansvarigt. Lindberg et al ger inte läsaren något att välja mellan eftersom han mörkar det andra alternativet. Det kan i och för sig vara så att han inte ens begriper avtalets roll i den vidare kontext jag redogjort för och då säger det sig självt vad Aftonbladet är för tidning.

Ja, jag har tagit ställning för en förlängning. Beslutet är naturligtvis inte helt enkelt men vinsterna för oss, och det vi kan bidra med för andras säkerhet, är tillräckliga för att motivera detta. Och Lindberg, Pettersson samt alla andra kan ju börja ställa sig frågan om vad vinsten till slut blir för oss om Saudiaavtalet sägs upp. När USA ersatt oss med en annan prioriterad partner och där vi sedan står, om ett par år, hopplöst efter i de enda grenar vi idag har en vettig position samt att vi då sannolikt, efter denna fientliga handling mot Saudiarabien, kanske inte ens har en beskickning där. Hur många saudiska kvinnor vi hjälpt på vägen kan sannolikt räknas på ena handens tumme. Den kommer räcka med råge.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.