Etiska dilemman

Göran Eriksson, SvD, noterar idag något som torde vara uppenbart. Att den migrationspolitiska uppgörelse som Alliansen slöt med Miljöpartiet är historia inom kort. Förslagen från de olika partierna inom området duggar tätt nu och Mattias Karlsson, Sverigedemokraterna, konstaterar nu att Alliansen sakta men säkert kommer anpassa sig till dem.

Förslagen från Alliansen är dock av, milt uttryckt, skiftande kvalitet. Göran Hägglunds förslag, som han lanserade i en debattartikel på DN Debatt, håller lägst kvalitet emedan Centerpartiets och Folkpartiets förslag hänger ihop något mer. I de två senare så tycks det som om partierna tar avstamp i olika synsätt – Centerpartiets förslag baseras på en positiv och libertariansk syn på migration – hur vi förbereder samhället för stora migrantströmmar emedan Folkpartiet markerar vilka krav som ställs på den enskilde migranten. Det gör att utformningen blir olika. Centerpartiet har i sitt förslag sannolikt stora problem att vänta eftersom deras förslag förutsätter en rätt kraftig intervenering från staten i det kommunala självstyret. Folkpartiet har även de en del problem då vissa komponenter i kedjan saknas. De talar om språkkrav för medborgarskap vilket sannolikt är lätt för oss andra att köpa men vägen dit haltar. De missar hemspråkets betydelse – du kan aldrig lära dig ett språk bättre än ditt modersmål samt att förmågan att lära sig nya språk sjunker från 12-årsåldern i normala fall. Vidare har moderaterna nu börjat röra på sig och för fram ökade krav på egenförsörjning för anhöriginvandrare.

Låt oss titta på de två senare förslagen lite till. Språket och försörjningsplikten.

Om vi nu börjar med språkkravet för medborgarskap är det ett rimligt krav. I en av mina andra roller kom jag att arbeta på ett socialtjänstkontor i nordvästra Stockholm i ett invandrartätt område. Jag kom att konfronteras av en kvinna i 75-årsåldern som ville ha hjälp med ett ärende. Ingen av oss närvarande kunde förstå vad hon ville då hon inte pratade svenska tillräckligt väl. Till slut bad vi om hennes legitimation för att via telefonväxeln försöka lotsa henne rätt och försöka få tag i en tolk. På legitimationen, ett nationellt ID-kort, stod det

”Medborgarskap: Svenskt”.

När jag borrade lite djupare i detta några dagar senare, min nyfikenhet hade vaknat då, så kom det fram att hon tillhörde en liten extremt utsatt grupp från kriget på södra Balkan. Ett krig där etnisk rensning var vardagsmat och vi via medier kunde återuppleva bilder på koncentrationsläger och massgravar. Kvinnan hade uppenbart ett skyddsbehov och jag anser det självklart att vi skulle ge henne och hennes kvarvarande anhöriga en säker hamn. Men medborgarskap? Är det rimligt att vi måste anlita tolk för att prata med en landsman? Språket är en markör av gemensam identitet men kvinnan var helt uppenbarligen för gammal för att lära sig svenska till en nivå där hon kunde klara sig utan tolk. Trots det fick hon ett svenskt medborgarskap. Signalerna detta ger är dock inte positiva, värdet på det svenska medborgarskapet urlakas. Det finns andra vägar att gå, eller som åtminstone måste utredas, i kombination med skyddsbehov och Permanent Uppehållstillstånd (PUT). Jag tänker främst på Raoul Wallenbergs ”Skyddspass”, ett i tid tillfälligt pass som ger den enskilde samma skydd som ett svenskt medborgarskap men som är begränsat i tid för en viss resa eller motsvarande. Detta, samt att göra språkkravet till ett absolut krav för svenskt medborgarskap skulle höja värdet på medborgarskapet men vi får för att uppnå detta inte glömma bort vikten av hemspråk. Du kan inte lära dig något språk bättre än ditt modersmål.

Det andra vi bör titta närmare på är moderaternas skärpning av försörjningskraven för anhöriga. I år beräknas Sverige ta emot 7 500 ensamkommande barn av de runt 15 000 som är på flyende fot i Europa. Vi måste ställa oss frågan om det är rimligt att ett barn i 12-15 årsåldern skall försörja sina föräldrar eller syskon som eventuellt hittas i förskingringen senare och i detta börja fundera på vilka effekter detta utspel kommer få. Om ett ensamkommande barn skall medges ett maximalt antal anhöriga eller inga alls. Moraliskt och etiskt dilemma, jag har inget svar men måste kasta in en parameter till i spelet. En parameter som gör det milt sagt svårare.

Hans Rosling, professor vid Karolinska Institutet, har pekat på att nu när Sverige tar tio miljarder kronor per år från biståndsbudgeten för att täcka Migrationsverkets ökade kostnader så tas dessa medel från bland annat de vaccinationsprogram mot olika sjukdomar som mässling i Afrika samt kampen mot Ebola. Vi tar därmed medel från de som är absolut fattigast, där ens att skicka ett av en familjs barn till Sverige är utopiskt. Men, där kanske drömmen om ett rimligt långt liv är adekvat. Ponera att en vaccination mot de vanligaste sjukdomarna, en så kallad trippel, i dessa program kostar 35 kronor. Ett dygn på något av Migrationsverkets boenden kostar 350 kronor. Är det rimligt att den morbror till ett ensamkommande skall ta resurser som kanske räckt till vaccination av tio afrikanska fattiga barn? Per dygn? Tio dygn för en person tar resurser från vaccination av 100 barn. Hundra dygn berövar 1 000 barn detta ….. Och hur påverkar våra val de barn med särskilda behov som har det svårt i samhälle och skola idag? Kommer det finnas resurser för dem i tillräcklig omfattning?

De moraliska och etiska avgörandena är svåra. Jag själv har mindre problem med att fundera och resonera runt dessa avgöranden medveten om att inget av svaren är rätt. De är olika onda. På olika sätt och i olika grad. Problemen jag har är med våra politiker som vägrar konsekvent att ens medge att det finns motsägelser och motsättningar mellan olika val. Och att de måste börja fatta olika beslut.

Etiska dilemman. Vi måste börja ta beslut nu. Och bara för att frågeställningarna är jobbiga och smärtsamma är inte det skäl nog för att fortsätta stoppa huvudet i sanden. Något för samtliga partiledare att börja fundera på. Och fundera snabbt, de har haft gott om tid på sig men – som vanligt – underpresterat.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.