Feministisk utrikespolitik

DN:s huvudledare tar idag upp problematiken kring Sveriges huvudmål med utrikespolitiken, en plats i FN:s säkerhetsråd, och konflikten mellan ”den feministiska utrikespolitiken” och avtalet med Saudiarabien. Själv är jag rätt tydlig med att jag anser att avtalet skall lämnas orört och därmed förlängas i fem år. Dels för att det skulle uppfattas som en fientlig handling att säga upp det, dels för att avtalet i sig ger oss tiofalt tillbaka och då inte bara i exportintäkter. Det ger oss en prioriterad ställning i kampen mot terrorister i form av resurser till FRA och information. Resurser och information som få NATO-länder har tillgång till. Vi skall, framför allt mina socialdemokratiska partikamrater, ha fullständigt klart för oss att Jan Eliassons position som vice generalsekreterare i FN inte kommit till av en slump och att det är han som har den rollen. Utan USA:s medgivande hade han bidat sin tid i Sverige som glad pensionär och detta är en återbetalning för att vi tjänar som brygga i andra ärenden.

Det finns något skenheligt över debatten. Vi är stolta som tuppar när vi pekar på Eliasson och andras framgångar, mindre benägna att nämna vilket pris framgångarna och maktpositionerna har.

När det sedan kommer till ”den feministiska utrikespolitiken” så är det ett missfoster av rang som den utvecklats anser jag. Den skördar säkert poäng på hemmaplan bland de redan frälsta men internationellt är det få eller inga som talar om det faktum att den globala folkrörelsen som Margot Wallström är motor för, HeForShe-kampanjen, som är ett led i den feministiska utrikespolitiken är ett fiasko idag. Och vi skall nog vara rätt ödmjuka i övrigt. Det är inte ett internationellt samtalsämne i diplomatiska kretsar att Stefan Löfven bär mästartiteln som ”Champion” i HeForShe. Som virtuell folkrörelse är den att betrakta som ett praktifiasko, den virala spridningen är knappt mätbar. Mullret, eller pipet, från de 616 ryska män av ungefär 54 000 000 hörs inte i skramlet av Putins vapen. De höjda rösterna från de 5 122 tyska män av 40 000 000 män är väl inte heller något som direkt gör oss eller Angela Merkel lomhörda eller hänförda direkt. Det var inte om denna folkrörelse som Stefan Löfven talade med den tyske, observera kvinnliga, förbundskanslern utan något annat. Migrationsströmmar och terrorism.

Vi skall sedan vara ärliga med att begreppet ”feministisk utrikespolik” som en Wallströmsk innovation tål att ifrågasättas. Den förste svensk som drev denna form av säkerhetspolitik var faktiskt Carl Bildt. Inte som stats- eller utrikesminister utan som FN:s höge representant på Balkan. Genom att få de stridande parterna att förstå hur dumt det var att slakta kvinnor och barn – som utgör framtidens produktionskapital för alla stater oavsett etnisk tillhörighet – lyckades han förhandla fram humanitära korridorer. Fredade korridorer just avsedda för kvinnor, barn och äldre. En manöver som räddade 100 000-tals liv. Ett koncept som Jan Eliasson tog med sig och lyckades införa i Sudan. Även där räddades 100 000-tals oskyldiga till livet. Om inte detta är en feministisk utrikes- och säkerhetspolitiks kärna, att säkra de svagastes position i en väpnad konflikt, vet jag nog inte vad som är det. Bildt och Eliasson, inte Wallström, skapade grunden för feministisk utrikespolitik. Oavsett om sedan vår statsminister tilldelas mästarbältet i en fiaskobetonad viral kampanj eller inte. Det är i varje fall inte ett mästarbälte jag ser honom bära till vardags i internationella sammanhang.

Jag har personligen inte förstått Margot Wallströms storhet. När hon, efter 14 år på internationell toppnivå, fortfarande anser att Rysslands Vladimir Putin agerar ologiskt så undrar jag vad hon sysslat med. Internationell säkerhetspolitisk expertis ser inget ologiskt i den politik Putin för. Möjligtvis ser de inte logiken i Wallströms slutsatser och de, likt jag, funderar nog vad hon sysslat med i alla dessa år och vi kan konstatera att i det här fallet har saudiska företrädare ett standardsvar på internationell nivå på allt som rör feminism:

“You mind your business, we mind our business”.

Ett svar som den svenske ambassadören i Saudiarabien, enligt ögon- och öronvittnen, fick för mer än tio år sedan. Ingen ambassadör har sedan dess funnit några tyngre skäl att resa frågan igen.

Det finns skäl att börja fundera på hur Stefan Löfven tänkte när han bildade regering. Sannolikt så kastade han in Wallström som utrikesminister för att ena partiet och ge lite stjärnglans åt en i övrigt rätt otränad ministerskara. Dessvärre gjorde ingen någon egentlig politisk analys av Wallströms prioriteringar innan utrikesdeklarationen lästes upp. Det kan inte rimligtvis vara någon nyhet att avtalet med Saudiarabien är en nyckel för relationerna med G77 och med USA, inte heller borde det ha varit omöjligt att positionera sig som en feministiskt stormakt utan att måla in sig i det hörn som regeringen gjort nu. Och då hjälper inga mästartitlar som ”Global champion” i världen statsministern. Ett förlängt avtal gör det lättare för G77 och USA att stödja vår kandidatur till FN:s säkerhetsråd, inte ett mästarbälte i en viral kampanj som dessutom ser ut att bli ett fiasko internationellt.

Regeringschefen har det han förtjänar nu. Bristande politisk analys och att ge Wallström helt fria tyglar har sitt pris. Då blir det inte bättre än så här.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.