Jag hoppas jag har fel

Terrorexperten Magnus Ranstorp dömer ut den svenska terrorberedskapen.

– Gör man inte något åt den här saken, och drar alla åt samma håll, så kommer vi att ligga risigt till den dagen då terrorn slår till, säger han i söndagskvällens Agenda.

Inrikesminister Anders Ygeman håller inte med om kritiken, och kallar den “lite av en överdrift” även om Ygeman i övrigt gjorde en bra prestation i programmet. Det ser ut som om den socialdemokratiska Ygemanska linjen vunnit över den mer naiva miljöpartistlinjen i den batalj som varje dag pågår i Statsrådsberedningen. Ranstorps kommentarer är svåra att värja sig mot när han efter Agenda intervjuas av Expressen:

– Vi ligger nästan sist i norra Europa

– Innan Mona Sahlin blev samordnare så hade nästan inga kommuner diskuterat frågan ens. Det tycker jag är ett solklart betyg på hur väl rustat landet är. 

Enligt säkra källor blir det mer och mer uppenbart att det finns mer som skiljer än som förenar de två regeringspartierna vilket även det speglas i Agenda. Missnöjet, och de uteblivna segrarna, börjar slita på ett parti som uppstått ur freds- och miljörörelserna och det finns skäl att börja fråga sig om hur länge Åsa Romson och Gustav Fridolin mäktar med att behöva ta ansvarsfulla beslut och hur länge statsministerns folk står ut med en partner som ännu inte fattat att de inte längre är i opposition samt att demokrati är inte att få som man vill. Statsministern har en parlamentarisk vardag att förhålla sig mer till än ett parti som med sina sex procent tror att de skall kunna styra Sverige med dekret.

Ygeman gör i varje fall sitt jobb i Agenda. Sannolikt en av de mer dugliga ministrarna och han presterar klart över både snitt och förväntan men han är sannolikt inte helt uppriktig när han säger att vår beredskap är god och att vi ligger i framkant i Europa. Det gör vi inte. Och det har varit en hård match att få miljöpartiet att gå med på ett ökat informations- och underrättelseutbyte i denna fråga. Inför mötet i Vilnius förra månaden var det en kamp mot klockan innan någon satte ner foten och till slut fick Miljöpartiet att rätta in sig.

Varför håller jag inte med Ygeman om vår beredskap? Jag har personlig erfarenhet av det som Ranstorp säger men på några trappsteg längre ner. I miljonprogrammens källarmoskéer finns det några som utmärker sig mer än andra. Om du vet var de finns, om du vet vilka som går dit och om du kan tolka signalerna som sänds ut på sociala medier samt om du slår dig i slang med ungdomarna i dessa områden. Då får du höra. Och se. Polariseringen och radikaliseringen fortskrider som om inget hänt. Nu drar sig sekulariserade muslimer bort från vissa kvarter, kvinnor vågar inte gå genom vissa partier utan att ha ”anständig klädsel” i allmänhet och inte vara ute dygnets mörka timmar i synnerhet. De kristna arabisktalande flyttade för många år sedan eller låtsas som de är något annat. Några jag pratade med igår vill bara bort, de vill in i det som är Sverige enligt deras uppfattning och inte vara fast i de områden som var de enda de hade råd att flytta till efter de fått sitt första arbete efter år i Migrationsverkets och Arbetsförmedlingens hägn. Men de kommer inte loss säger de. Det finns inte längre någon stans att fly till. Och staten eller de rättsvårdande myndigheterna i Sverige? Det är inga vackra omdömen som fälls. “Bristande tillit” är den vackraste skönmålning och omskrivning jag kan komma på efter att jag avslutade ett längre samtal igår i en intervju.

I min bok kommer jag presentera några djupintervjuer med personer som har insikt och levt eller lever i detta. Deras bild, som har stöd av Ranstorp men inte Ygeman, är skakande. Den vittnar om ointresserade och rädda socialtjänstarbetare, ett aningslöst Migrationsverk, undfallande skolpersonal och frånvaron av polis. Och då är de områden jag beskriver inte något av de 55 områden där polisen själva konstaterat att de inte har våldsmonopolet under kontroll. Några av dessa personer har sett klasskamrater och bekanta gå under när de betalar utanförskapets pris. I radikalisering, i kriminalitet och i drogrus. Några har varit där och vänt. Några har lyckats stå emot tills vidare. Och ett litet fåtal har lyckats ta sig därifrån och vidare in i det svenska samhället. Deras historier är likartade och även de som lyckats komma vidare pekar på samma framgångsfaktorer som jag kommer beröra. Faktorer som även Paul Collier pekat på men som få har förstått vidden av. Mer om detta i boken.

Det finns snart ett antal områden i Sverige som inom kort kan komma att kunna kallas för Helvetets förgård. Det kokar där jag befinner mig inom ramen för några av mina extraknäck som även tjänar som inhämtningstillfällen av riktig erfarenhet. Jag kan konstatera att Ygemans utsago att SÄPO har kontroll inte rimligen kan stämma med de resurser som idag är anslagna. I sådana fall har de lyckat dölja sin närvaro till nya nivåer av diskretion. Även detta är osannolikt med den takt som radikalisering och polarisering tillåts fortsätta.

Samhället håller på att radikaliseras alltmer och jag är inte säker på om Ygeman har rätt rådgivare kring sig med gårdagens prestation när han haussar vår beredskap och vår förmåga att tolka signaler. Inte alls säker. Innan året är slut har vi nog svaret och jag hoppas att Magnus Ranstorp och jag har fel och Anders Ygeman rätt.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.