Ris, ros och en avslutande fråga

Regeringen presenterar i dag åtgärder för att komma till rätta med bristerna i politiken för nyanländas etablering på arbetsmarknaden och i samhället. Vi fokuserar på jobb, skola, kommunmottagning och det civila samhällets bidrag, ­skriver Stefan Löfven, Åsa Romson, Gustav Fridolin och Ylva Johansson på DN Debatt.

Artikeln är ett litet steg i rätt riktning men det finns goda skäl att granska varje förslag som de redogör för samtidigt som vi redan från början kan konstatera att problembeskrivningen är fortfarande på ett rätt högtflygande plan.

Om vi börjar med insteget i artikeln så är det minst sagt präglat av en dogmatisk, Bommersviksskolad, surdegsverklighet. Det är inte frågor kring om vår säkerhet hotas och om det skulle tvinga oss på flykt som dominerar frukostsamtalen i Sverige. Det är faktiskt ett annat ämne, hur våra gemensamma resurser skall räcka till och avskyn för IS terrordåd. Annars skulle siffrorna för Sverigedemokraterna inte tangera 20-procentsnivån och många, likt jag själv, som aldrig kan tänka sig att lägga min röst på Sverigedemokraterna pratar om just detta. Resurser och terror. Insteget är provocerande distanserat från väljarnas vardag och speglar bara författarnas vardag. Stockholms innerstad i allmänhet och kvarteren kring Rosenbad i synnerhet

Sedan ger författarna implicit intrycket av att vare sig Norge, Danmark eller Finland- eller hela EU för den delen – följer Genevekonventionen och andra internationella överenskommelser, att vi är de enda som gör det. Svaret är nej på den frågan, vi särskiljer oss däremot gentemot andra genom att tolka den extremt generöst. Det vore bättre att vara ärlig med detta och inte låtsas om något annat.  Annars skulle hela övriga västvärlden fördömts av FN vilket bevisligen inte har hänt.

Om vi sedan börjar baklänges, med punkten fyra i artikeln, så är den otvetydig. När jag rest genom Sverige i arbetet med min bok så står det klart att civilsamhället, frivilligorganisationerna, gör ett mycket bättre arbete med integrationen än alla andra aktörer, staten inkluderad. De stimuli som föreslås är rätt tänkt men även börja titta på hur bankerna kan börja jobba med microkrediter. Roslagens Sparbanks satsning från 2009 är något att gå vidare med där de skrivit av 10 miljoner i förlust från början för att kunna låna ut till nyanlända kvinnors egenföretagarprojekt. Kvinnor som annars inte hade kommit in på arbetsmarknaden. Banken har givit minst fem kvinnor ett fotfäste i Sverige, inte förlorat en krona samtidigt som dessa kvinnor skapat ytterligare arbetstillfällen. Om Ylva Johansson, och för den delen Mikael Damberg, skulle vara intresserade att veta mer kan jag ordna ett två-timmarsmöte som de sent skall glömma. Småskalighet är vägen framåt för att stimulera jobbtillväxt, inkludering och integration, inte stora kolosser.

Punkten tre, att alla kommuner skall vara delaktiga i mottagandet lämnar jag tills vidare. Detta är ett eget område inte utan risker för någon. En intervention i det kommunala självstyret utmanar vår syn på staten i grunden, en syn som är daterad sedan rikskanslern Axel Oxenstiernas dagar och jag är inte säker på att författarna gjort sin politiska analys färdig. Återkommer i detta ärende men separat.

Även punkten två får godkänt. Barn och ungdomar ska snabbt lära sig svenska, samtidigt som de fortsätter att utveckla sitt modersmål och sina ämneskunskaper parallellt med svenskundervisningen. Du kan aldrig tillgodogöra dig kunskap om ett nytt språk om du inte behärskar ditt modersmål ordentligt.

Men nu punkten ett. Nu kommer motorsågen fram.

” För att fler snabbare ska etablera sig på arbetsmarknaden krävs bättre utbildning i svenska, en effektivare valideringsprocess och ökade möjligheter till kompletterande utbildning i kombination med praktik och jobb. Det krävs också aktiva åtgärder mot diskriminering inom arbetslivet”.

I dagens flyktingström från Syrien, för att ta det mest positiva exemplet, så har den politiska nivån givit bilden av att det är överläkare, raketforskare och nobelpristagare som anländer. Sanningen är annorlunda.

Runt 25 procent av de nyanlända har en akademisk examen från hemlandet. De har lämnat roller som agronomer, ingenjörer, läkare eller annan vårdpersonal. Kan de då gå in i dessa roller i Sverige? Är deras utbildning adekvat för samma roll på en svensk arbetsmarknad?

Om vi ser till kalla siffror så är svaret sannolikt nekande på den frågan. En syrier i yrkesverksam ålder har i snitt 7,3 års utbildning, inklusive grundskola och gymnasium. Motsvarande svensk har 11,8 års utbildning. Om nu den postgymnasiala nivån håller samma standard som den europeiska (och svenska) skulle det i praktiken innebära att 75 procent av de syrier som anländer är i praktiken analfabeter för att matematiken skall gå ihop. Med andra ord: En syrisk sjuksköterska sannolikt, med bara yrkeskompetensen som grund, inte alls kan gå in i samma roll i svensk sjukvård utan ligger någon stans emellan vad en undersköterska och ett vårdbiträde gör enligt våra nivåer. Vi skall vara medvetna om detta och inte falla för argumentationen som kommer senare, att vi kränker dessa genom att inte erbjuda samma jobb här som de lämnade. En syrisk överläkare kanske kommer upp i nivå med termin sex på läkarlinjen i Sverige. Kraven, och i detta fall vårdrollerna, ser annorlunda ut.

Men bra att validera kompetensen. Det finns, vilket jag pekat på tidigare, verktyg för detta men vi får inte hamna i fällan att falla undan när vi meddelar att den egna uppgivna kompetensen inte når motsvarande svenska rolller att vi skulle vara rasistiska. Det får inte bli så att vi får de reaktionerna. I Sverige har vi absoluta kompetenskrav och det finns inget rasistiskt i dessa – oavsett vad den nyanlände tycker om att falla ner ett par pinnhål på statustrappan.

Det finns mycket att säga om detta. Det är välkommet att regeringen börjar ta tag i denna surdeg men jag måste till slut ställa mig frågande inför finansieringen. Detta kommer kräva gigantiska resurser att gå i mål med. Realistiskt ser jag inte hur det kan genomföras på en mandatperiod, snarare tre. Och de nämner inte med ett ord migrationen. Volymerna som skall hanteras eller hur vi förhåller oss till kvantitet vs kvalitet. För när dagen randas mot sitt slut skall allt betalas. Av någon. Integration med låg kvalitet men hög kvantitet har sitt pris, precis som hög kvalitet och lägre kvantiteter. Både och kräver, om vi skall ha dagens nivåer, adekvata resurser och det är den frågan som stannar kvar. Trots mångordigheten.

Allt skall betalas av oss gemensamt och jag är rätt mån om att få reda på prislappen.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.