Åtta rösters marginal

Regeringen har hittills sagt att den vill driva frågor som feminism, mänskliga rättigheter, klimatpolitik och konfliktlösning om vi kan nå en plats i FN:s säkerhetsråd. Finland kandiderade 2012 på just jämställdhet och konfliktlösning, men misslyckades. För att väljas in i säkerhetsrådet 2017–2018 måste Sverige nå två tredjedels majoritet i FN:s generalförsamling, med andra ord 129 röster om alla 193 medlemsstater röstar.

Sverige har på kort tid gjort sig osams med Arabförbundet, Israel och Ryssland samt fått OIC, de muslimska ländernas samarbetsorganisation, emot sig. Totalt 53 länder är sannolikt avogt inställda till Sverige så här långt. 193 – 53 = 140. Om Generalförsamlingen gick till votering idag har Sverige bara råd att ”tappa” elva röster till på den utrikespolitik vi för i praktiken. Israel och Ryssland samt sannolikt även Vitryssland är nog tappade redan varför vi bara har åtta rösters marginal. Givet att utgångsläget var att hela Generalförsamlingen redan från början tycker det är en bra idé att Sverige blir invalt. Skulle effekterna av utrikesministerns handlag i relationen med Saudiarabien få fortsatt spridning och omfatta hela G77 skulle matematiken göra det omöjligt för oss att ens tänka tanken. Vi skall ha klart för oss att stora delar av G77 på ett eller annat sätt är beroende av såväl Gulfen som Kina för sin utveckling vilket ger svaret på varför Stefan Löfven och Margot Wallström sedan någon vecka uttrycker sig i försiktigare ordalag.

Regeringen har avsatt 50 miljoner kronor för kampanjen under 2015. Stefan Löfvens Kina-resa var första större steget och det var ingen slump att trojkan Bildt – Schori – Persson i kort anslutning till detta. Kina var själva kampanjstarten enligt säkra källor.

Vad är då förutsättningarna för en lyckad kampanj? Ewa Stenberg, Dagens Nyheter, pekar på säkrandet av de 137 röster som nu återstår som helt avgörande och jag är inte säker på att ens ett samlat EU:s röster går att säkra helt och hållet. Det finns ett motstånd mot Sverige i EU, redan från början av regeringen Löfvens tid har vi i slutna rum obstruerat mot bland annat Frankrike och Storbritanniens vilja att gå hårdare fram mot resande stridande. Obstruktionen beror inte på Anders Ygemans eller Morgan Johanssons prestationer utan landat i vilka former av begränsningar som Miljöpartiet fört in i de förhandlingar som ständigt pågår. Som ett exempel på detta vill Miljöpartiet ta bort enskilda riskindikatorer från polisens arbete i jakten på IS-anslutna resande stridande. Sverige har dessutom börjat föra jämställdhetsfrågor inom EU vilket är något förvånande då dessa frågor enligt fördrag är nationella angelägenheter och ligger utanför EU:s kompetensområde. I diplomatiska kretsar betyder det utanför det område EU skall verka.

Ett exempel som Miljöpartiet fått regeringen att obstruera kring på europeisk nivå är om polisen stöter på en man som kommer från Syrien eller Irak och uppenbarligen har rakat av sig en större ansiktsbehåring. Sådant syns rätt väl. Det är ingen hemlighet att manliga IS-krigare har volymiösa skägg och att de flesta rakar av det när de åker tillbaka till Europa för rekrytering, vila och rehabilitering för att undvika onödig uppmärksamhet. Miljöpartiet vill förbjuda polisen på ett europeiskt plan från att använda sig av denna riskindikator då den är integritetskränkande. Frankrike, Tyskland och Storbritannien är inte glada åt denna intervention från den svenska politiska nivån och detta påverkar sannolikt inte dessa länder i en positivare riktning när det kommer till röster i Generalförsamlingen. Priset för dessa länders röster kommer att vara att Sverige är mer följsamt. Om inte? I de fallen kommer annars dessa länders röster landa på Nederländerna som även de avser kandidera.

Som Ewa Stenberg i DN konstaterar så kommer sannolikt den svenska utrikespolitiken nu snabbt att förändras från vad vi sett hitintills. Från att tillfredsställa en högljudd och svältfödd hemmaopinion till att bli mer realpolitisk. Min bedömning är att Löfven inte kan tillåtas tappa fler röster på den form av utrikespolitik som Margot Wallström kommunicerar. En utrikespolitik som har mer bäring på den inrikespolitiska arenan och socialdemokratiska postmodernister än att skapa internationella resultat. Facit så här långt är tämligen mörkt och fortsätter vi i den riktningen så återstår snart bara Färöarna som nära allierad.

Jag är inte helt övertygad om realismen i Sveriges ansökan till FN:s säkerhetsråd vartefter vi ser hur regeringen agerat i olika frågor. Det mesta vi presterat så här långt pekar inte i den riktningen. Allt från hur vi hanterat Saudiarabien med de följdeffekterna till hur vi obstruerar inom EU och lägger oss i enskilda indikatorer för polisen samt för in frågor som inte är realistiska. De femtio miljoner kronor som avsatts för kampanjen krävs dock ändå nu. Det handlar snart mer om att rädda det som räddas kan av Sveriges anseende.

Givet att EU samt de länder vi inte hunnit förolämpa ännu ställer upp unisont bakom vår kandidatur har vi  idag bara åtta rösters marginal. Det är inte speciellt många. Nog får han flyga mycket nu vår statsminister för att det skall gå vägen.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.