En krass verklighet

Häromdagen skrev jag om hur bostadsmarknaden påverkats av de ökande migrationsströmmarna de senaste åren. Att vi nu står för titaniska utmaningar inom liggande mandatperiod kan sannolikt inte förnekas av någon. Men det stannar inte bara inom resursbristen inom bostadssektorn. Dagens bestånd är redan på gränsen ur fler perspektiv. Ser vi till det befintliga bostadsbeståndet vet vi redan idag att i många av de utanförskapsområden  som ökat i antal sedan mätningarna började 2002 (idag 186 stycken till antalet spridda runt om i Sverige), så finns det i dessa många problem som sannolikt kommer öka om ingenting händer. 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden.

Per Gudmundson, SvD, har beskrivit ett av de symptom som nu växer sig kraftigare. De så kallade ”No-go” – zoner som finns i Sverige, På dessa 55 platser har polisen små möjligheter att stävja brottsligheten. Polisutryckningar möts av stenkastning och utredningar försvåras av att folk inte vill vittna, om nu brotten ens anmäls. En del av områdena är kända sedan tidigare, som Rinkeby/Tensta och Alby/Fittja i Stockholm, Bergsjön och Biskopsgården i Göteborg och Herrgården/Rosengård i Malmö, men också om Koppargården i Landskrona, Araby i Växjö och Brynäs i Gävle. Men det tillkommer dessvärre fler för varje månad som politiker och polis inte tar detta på allvar.

Jag har själv jobbat i några av dessa områden fram till för någon vecka sedan och själv tvingats ”eskortera” polis till deras utryckningsadresser. En inte alltid angenäm uppgift. Vi bör även ha klart för oss att även inom dessa utanförskapsområden och zoner finns det stora skillnader. Porkalagatan i Kista är ett sådant exempel där skillnaden mellan kvarter är som mellan dag och natt. I ett av kvarteren, som är en enda stor bostadrättsförening om runt 800 lägenheter där lägenhetsinnehavarna själva äger sina bostäder, är bilden av harmoni mellan de kanske 40 nationaliteterna slående. Välstädat och leende samt öppna sinnen, hög sysselsättningsgrad och ringa skadegörelse. Den sociala kontrollen är påtaglig samtidigt som du kan se hur sikhiska barn leker med och jämte ortodoxa muslimska jämnåriga. Turbaner och slöjor i en salig blandning. Runt juletider försöker alla bräcka varandra i sina tolkningar av den deras nya hemlands tradition att hänga sina olika belysningar på kvarterets innergård. En upplevelse som de skulle kunna ta betalt för. Den märkligaste kombination jag såg var en tomte i neon som färdades över en av lysrör gestaltad floden Styx i en vassbåt i andra neonfärger.

Hemligheten med detta? Hög sysselsättningsgrad samt att ingen av grupperna blivit dominant i förhållande till de övriga. I kvarteret med hyresrätter mittemot, 20 meter därifrån, är stämningen och gatubilden en annan.

Ett par tre grupper dominerar kvarteret som präglas av låg sysselsättningsgrad, missbruk av olika slag samt en trångboddhet som resultat av anhöriginvandring och de affärsdrivande mekanismer som EBO, eget boende under asylprövningen hos släktningar eller vänner, drivit fram,

Ordnar den asylsökande eget boende har han eller hon rätt till 75 kronor i ersättning för detta per dag. Pressar du in 20 personer i en lägenhet så blir det en månadsintäkt på 45 000 kronor i månaden, avgår sedan 15 000 för enklaste tänkbara mat och hyra (hyrorna är mycket låga i dessa områden). Det finns en affär i EBO, inte utan kriminella inslag. Kvarteret präglas av sysslolöshet och hög nivå av kriminalitet och drogförsäljning. Ingen miljö du väljer att gå in ensam i, ens om du företräder någon form av rättskipande funktion. Eller ens är fastighetsskötare. I en lägenhet jag ryckte ut till konstaterade vi att det på 55 kvadratmeter sannolikt bodde mellan 15 och 20 personer. Varför vi kunde anta det? Det var det antal madrasser och kuddar som hade staplats i ett hörn. Hur många av dessa som egentligen hade rätt att vistas i Sverige var oklart och inget vi där och då kände att vi skulle försöka reda ut. Och detta var bara en lägenhet i en uppgång med kanske 40. Att sätta sig vid lunchtid en dag och räkna in alla som lämnar en portingång leder till vissa slutsatser kring trångboddhet. Stockholmssnittet på boyta, 34 kvadratmeter per person, är sannolikt inte tillämpbart. Vi talar kanske om två, maximalt tre, kvadratmeter att sova och ha sina kläder på samtidigt som du förväntas dela ett litet kök och en toalett med upp till 19 andra vuxna. Ni kan sannolikt sluta er till att mina år i områdesbevakningen inte resulterade i slutsatsen att om vi stuvar in många vuxna män på liten yta utan sysselsättning eller i grunden fel sysselsättning så når vi ett stämningsläge som är positivt för grannskapet. Tvärtom, dessa, i början kanske enstaka, lägenheter kan dra ner ett helt kvarter i misären. Och vi? Vi tittar åt ett annat håll eller så skriker vi rasist åt de som börjat peka på en tilltagande kriminaliteten och misären.

Vi rör oss nu mot ett uppvaknande bedömer jag. Men dessvärre ett uppvaknande som kan bli väl bryskt för många och börja framkalla panikreaktioner. Det vi behöver inse nu är att bara för att klara av dagens situation så kommer det krävas miljardtillskott till en rad sektorer. Varje år. I minst ett, sannolikt två, decennier. Och det kommer inte finnas utrymme, om vi vill hålla ihop samhället, att smita undan nu. Polis, rättsväsende, bostäder, vård, skola, omsorg, utbildning och mycket annat. För varje sten jag lyfter på så har jag nu kommit till en punkt där jag inte längre blir förvånad över alla systembrister som krälar ut likt ormar ur hålet. Jag är inte heller förvånad över de tre nya stenar som ligger under och inte heller förvånad över att även dessa skymmer såväl mörker som fritt fall när jag lyft undan dessa.

Men. Jag lägger faktiskt ingen värdering  i detta. Det räcker med att försöka få klart för sig hur det faktiskt ser ut för att inse att vi tappat greppet sedan många år och att det med dagens politiker och politiska tempo är det högst oklart om när, och om, vi kommer kunna få kontroll över det igen. Intill dess? Vi kan nog förvänta oss ytterligare tillskott av utanförskapsområden och ytterligare några ”no-go” – zoner. Det är inte en åsikt, inte heller något som kan kallas för, eller ens är i närheten av, rasism. Det är en bedömning utifrån en krass sammanställning av dagens situation.

Det är bara för oss att betala nu.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.