Skådespelarna

Ebba Bush Thor, Kristdemokraterna, intervjuas idag i Expressen samtidigt som Anders Lindholm, vd för Demoskop har en välskriven debattartikel på DN Debatt. Lindholm menar att klyftan mellan väljarna växer, och aldrig har den varit så stor som nu när de gäller värderingar och placering på höger-vänsterskalan. Denna utveckling ökar låsningarna, och minskar förutsättningarna för breda överenskommelser och långsiktigt viktiga reformer.

Artiklarna, tillsammans med en partiutbildning inför valrörelsen 2009, knyter ihop tankar jag haft under en längre tid kring dagens politiska kultur och logik. Om vi börjar med utbildningen, som genomfördes på Väddö Folkhögskola, så hade Damberg ett avsnitt där han presenterade partiets syn på väljaren. Väljaren var en politisk konsument på en marknad av snabbrörliga åsikter. Jag var den ende, vad jag kommer ihåg, som opponerade mig mot det förhållningssättet men det är en annan historia. Synsättet, och kanske framför allt exemplifierad av partiledare som Annie Lööf och Mona Sahlin under sin tid, leder till en kultur där en politiker är mer att se som en skådespelare. En skådespelare där partitjänstemän skriver manus för dagen.

Ett av skälen varför Håkan Juholt misslyckades som skådespelare på den politiska teaterscenen var sannolikt för att han vägrade rätta in sig i den nya roll som växt fram under 2000-talets politiska Sverige. När det började för Alliansen kan dom sannolikt svara på bäst själva men förändringen blev tydlig under Per Schlingmanns tid som partisekreterare. För socialdemokraterna så infann den sig 2008 när de sista resterna av Göran Perssons inre cirklar lämnade politiken till förmån för andra utmaningar. Socialdemokratin förändrades till att bli mer en PR-maskin med manusproduktion för dagsaktuella utspel. Vi ser nu hur Mona Sahlin är helt beroende av detta i sin nya roll som nationell samordnare – antalet snedtramp är fler än de borde vara och hon har bara två personer i sin stab. Politiken har förändrats där företrädare mer skall spela en eller flera roller än att de tar med sig fackkunskap in i politiken. Förmågan att läsa in sig snabbt på frågor, lära sig one-liners utantill och att bryta igenom i media har ersatt sakkunskap.

Just manusförfattarna, de politiska och opolitiska tjänstemännen, har blivit det som styr politiken idag. Deras förmåga att fånga upp, prioritera och formulera politiska budskap. Beredningarna, det vill säga genomgångarna inför debatter och intervjuer, har blivit allt viktigare. Det är därför jag kanske inte längre känner igen Stefan Löfven. De egna åsikterna han hade, som gjorde honom vald, står idag tillbaka för ett skådespeleri som jag faktiskt inte anser att han behärskar särskilt väl. Jag hade hellre sett mer av Stefan Löfven och mindre av hans talskrivare och sakkuniga i framförandet av statsministerrollen.

Beredningarna är slutfasen av manusproduktion och generalrepetitionen inför det som gå av stapeln minutrarna eller timmarna senare.

Hur går det då för regeringen Löfven i detta? Blandad kompott om jag får tro rapporterna från de olika departementen och statsrådsberedningen. De ministrar som hanterar detta bra är mina fem favoriter; Ylva Johansson, Morgan Johansson, Sven Erik Bucht, Peter Hultqvist samt Anders Ygeman. De rapporteras vara alerta, ödmjuka samt ställa följdfrågor och komma med egna synpunkter på underlagens utformning. Men det finns en som kliver fram som en lysande stjärna i denna process:

Mikael Damberg.

Kvicktänkt, egna synpunkter, noggrann i inläsningen med många egna frågor, en ödmjuk framtoning inför den fasta stab av tjänstemän som varje dag författar nya manuskript med fakta samt framför allt lättlärd. Det är ingen slump att det var Damberg som fick kliva fram i SVT istället för Margot Wallström efter den första rundan med Saudiavtalet. Han hade med sig en mening han var tvungen att säga men i övrigt ett brett spektra att kunna improvisera med efter en noggrann beredning. Jag kan ha synpunkter på Mikael Dambergs syn på väljaren men en sak är klar, han är kanske den minister i regeringen som kan hantera politikernas nya roll bäst. Att vara mer av skådespelare på politikens teaterscen än fackman. Det är ingen slump att han hållit sig under radarn tills nu. Nu kan han sitt grundmanuskript väl och han har fått snurr på den stab han har runt sig av sakkunniga manusförfattare för de dagliga justeringarna. Mikael Damberg är mycket omtyckt och respekterad av Regeringskansliets och Statsrådsberedningens personal för sin attityd och sin kapacitet.

Vi kan ha, och jag har, synpunkter på detta. Jag kan till vardags bli lite ledsen över hur fackmannakompetens växlats ut från politiken till förmån för mer av skådespelartalanger. Hur lite för många inte har någon egentlig åsikt alls utan väntar på nästa beredning för att veta vad de ska tycka. Politik på toppnivå idag är idag en enda lång pjäs i akter om fyra år. Och det är därför vi ser mer av politiker som Ebba Bush Thor, mer av skådespelare som kan bryta igenom i media än en livserfaren och yrkeskompetent alldeles vanlig människa.

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.