The Swedish Trauma

Michail Chodorkovskij, som tillbringat viss tid i ryskt fängelse efter att ha dömts för penningtvätt, framträdde igår på Kulturhuset i Stockholm rapporterar SvD. Han sade bland annat följande om rysk demokrati:

Det värsta är när västerlänningar säger så. Kanske det ryska folket inte kan leva i en demokrati, kanske de bara vill ha en stark ledare? Kanske de inte själva förmår bygga upp sina liv? Ett folk som klarade av att ta kontroll över ett så enormt område som Ryssland och lyckades hålla ihop det trots att de nåddes av nyheter från centralmakten en gång om året – det folket har visat mer än väl att det förmår agera självständigt. Det är ett folk som man måste respektera och inte behandla som små oförståndiga barn.

Chodorkovskij ansluter sig till vad Carl Bildt skrev igår på sin blogg som kommentar till att han, med egna ord ”uppenbarligen hade blivit utnämnd till hedersambassadör” av utrikesminister Wallström:

Inte sällan fick vi höra att vi ibland upplevdes som mästrande och självupptagna.

Vad Chodorkovskij säger bekräftar den bild jag försökte ge i Dagens Samhälle Perspektiv för en tid sedan om de krafter och de idéer som driver Ryssland än idag. Det finns uppenbara skäl att uppehålla oss vid detta. Vilken roll vi skall ha, och hur långt vi skall gå, inom ramen för vår feministiska utrikespolitik. Det finns ett kolonialt drag hos framför allt vänsterns syn på sin omvärld.

Vi har sett ljuset, det har inte ni – vi skall leda er till ljuset.

Vi visar ingen respekt för att en demokratisk evolutionsprocess tar tid. En evolutionsprocess som måste börja med varje stats eget folk. Vi måste dessutom vara medvetna om att, något som även Chodorkovskij pekar på, att varje process inte nödvändigtvis behöver landa där vi landat. Demokrati innebär inte att alla får som de vill, demokrati innebär heller inte alltid till fred och försoning även fast förutsättningarna är något bättre än de som lever i en diktatur.

Jag brukar ta upp Oman som exempel. Jag var i Oman första gången för snart trettio år sedan. Då hade den förre sultanen, som dog härom året, precis kastat sin far i fängelse och deklamerat att han avsåg införa demokrati i landet. Men först efter att han låtit utbilda folket (de flesta var då analfabeter) samt säkerställt ett välfärdsåtagande. Oman har idag bland arabvärldens och världens bäst utbyggda fria sjukvård – som är tillgänglig för alla Omanska medborgare – samt skolväsende. Likväl hålls ännu inte de allmänna nationella val som vi likställer med demokrati. Gästarbetare behandlas generellt illa. Trots detta så har Omans regering idag två kvinnor, innan den nu avlidne sultanen var det flera. Hans son är något mer konservativt lagd. Över tid har dock landet rört sig i en demokratisk riktning. Utan att Sverige lagt sig i. Vi skall ha klart för oss att vår demokratiprocess tog nära hundra år om vi startar i 1809 års krig. Samt: Den allmänna rösträtten inte hade sin grund i att en fransman kom och pekade på oss att vi skulle införa den. Den rösträtten var ett resultat av en fredlig folkresning som hade sin bas i frikyrko och väckelse-, nykterhets- och kvinnorörelserna. Alla utomparlamentariska.

Väl så. Men någon gång, sannolikt under Olof Palme samt i vaket efter studentrevolten 1968, smög sig en annan syn in. En syn på oss själva som allvetande i förhållande till vår omvärld. Inte utan koloniala drag. Ju längre bort ett land ligger geografiskt och kulturellt, desto bättre vet vi hur de skall lösa sina egna utmaningar. Vad det beror på är en egen diskurs men någonstans ligger nog ett trauma bakom det. Traumat att stå utanför många av de erfarenheter som andra länder kom att dra efter andra världskriget. Det kan spela in. Det gör sannolikt det. Krig har den egenheten att den påverkar ett folkmedvetande för generationer framåt, det räcker med att åka till vårt östra grannland Finland på en av minnesdagarna så förstår nog de flesta med något sånär receptiv förmåga.

Den svenska besserwissermentaliteten är i varje fall något som omvärlden stör sig på. Något som får andra länder att inte vilja lyssna alls, även när vi har något bra att säga. Att vi så ofta vi kan säger oss ha sett ljuset och inte de. I en psykoanalys skulle detta sannolikt leda till diagnosen att vi har någon form av trauma att bearbeta.

The Swedish trauma.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.