Den tunna bruna linjen

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Turbulensen inom Sverigedemokraterna kommenteras idag av bland annat Peter Kadhammar, Aftonbladet. Han har en underliggande poäng, även fast jag själv inte anser att den högerförskjutning han pekar på är så dramatisk. För det handlar inte om en förskjutning till höger, det handlar ytterst om att migrationsfrågorna inte kunnat debatteras på ett anständigt sätt i de tidigare etablerade partierna utan att den enskilde blivit stämplad som Sverigedemokratiskt avskum. Jag själv har fått höra det invektivet tillräckligt många gånger från tillräckligt många för att börja ifrågasätta deras intellektuella utförsgåvor.

Mitt engagemang inom migrationsfrågorna började sommaren 2012 då jag fick se med egna ögon hur större anläggningsboenden påverkade mindre kommuner i Bergslagen. Hur vård- och skolsystem påverkades och hur attityderna bland väljarkåren förändrades. Jag har vid flera tillfällen nämnt Ställdalen i Ljusnarsbergs kommun. Hur Ställdalen, med 440 mantalsskrivna, förändrades när det gamla brukshotellet Rita slog upp portarna för 150 ensamma nordafrikanska män som gick sysslolösa om dagarna i väntan på asylbesked. Hur vårdcentralen försökte hålla jämna steg med tillströmningen av traumatiserade flyktingar och hur skolan försökte parera de barnfamiljer som anlände till andra boenden i kommunen. Kommunen, som vecka för vecka inte visste hur många barn som bodde i kommunen för tillfället och vilka behov eller vilken utbildning eller tolkhjälp som krävdes. Det visade sig att den bilden inte var unik för Ljusnarsbergs kommun. Åtvidaberg, Svalöv, Askersund, Filipstad, Lessebo, Norberg och många fler visade sig vara andra kommuner med samma erfarenheter. Och då har vi inte ens berört de kommuner som Surahammar som under flera år tagit emot fler kommunplaceringar än avtalat med Migrationsverket och som var tvungna att säga upp avtalet till slut då det saknades såväl lägenheter som jobb. Eller vad som händer i Borlänges och Ludvikas socialbudgetar när statsbidragen sinar och försörjningsstödet skall betalas ut för de nyanlända som inte har en egenförsörjning.

Att påtala att detta var en verklighet ledde, och leder, ofrånkomligt till att du blir kallad rasist. Termen rasist har under dessa snart tre år kommit att få andra innebörder. Bara för att jag, och några få till, haft mage att försöka finna en verklig bild av svensk migrationspolitiks samhällspåverkan. Detta har lett mig till att vi står inför en partiell alternativt regional systemkollaps inom välfärdssystemen. I en del fall är den redan här. I Skinnskatteberg är väntetiden för en tandläkartid i Folktandvården nu två år. Varför? Enligt lagen om ”Vård som ej kan anstå” går nyanlända före i kön, oavsett om de senare får asyl eller inte.Detta exempel är inte en isolerad företeelse.

Om migrationskritik är en högersväng så är vi redan där sedan länge. Om migrationskritik eller visad oro för välfärdssystemen är att gå över den tunna bruna linjen så är vi där. Yougovs senaste mätning gav Sverigedemokraterna 19 procent. Har vi nitton procent av rasister i väljarkåren?

Mitt svar är nej. Jag själv kommer aldrig att kunna hysa några sympatier med det partiet i nationella val. Inte så länge partiets högerfalang, främst bestående av bröderna Ekeroth och Björn Söder med det tankegods de har med sig, utgör de främsta företrädarna. Och det är inte ensamma om detta tankegods. Men allt fler rör sig mot – och över – den tunna bruna linjen nu. En linje dessa väljare vet är en linje som bara passeras en gång – väl över den har samtliga partier gjort klart för oss att då är du inte välkommen tillbaka. Om du en gång har luftat Sverigedemokratiska sympatier eller röstat på Sverigedemokraterna så får du sitta ensam i byggfutten med din kaffekopp, ensam i bussen på väg till jobbet och veta att ditt värde som väljare är noll.

Detta innebär att den väljare som tar steget vet med sig att det är ett val utan återvändo. Ut i ensamheten. Resan till det beslutet är lång och jag vet att det håller emot. Beslutet att passera gränsen är därmed lika känslomässigt som det är intellektuellt fattat. En resa som i vissa fall tar år att genomföra och som kommer ta ännu längre tid att reversera.

Bland en del av mina Facebookvänner, bland annat den person som står bakom namnet ”Anders Persson”, finns nu en uppfattning om att Sverigedemokraterna står inför en kollaps och att det politiska landskapet på några månader kommer gå tillbaka till hur det såg ut 1998. Jag tror inte på honom eller andra som gör den bedömningen. Att Sverigedemokraterna skulle kollapsa vilken dag som helst har jag dels hört sedan 2002, dels funderar jag på vilket parti de skulle välkomnas i som väljare eller partiaktiva.

Inget är svaret på den frågan.

Inte så som vi behandlat invandringskritiska röster till dags dato. Har du gått över den bruna linjen och ångrat dig återstår bara soffan som alternativ. Det samhällsengagemang du har är inte välkommet. Din röst möjligtvis, men du som person är för evigt dömd till ensamhet i byggfutten, fikarummet, bussen till jobbet eller vad det nu kan vara.

Jag är personligen oroad för det jag ser ske med samhället nu. Om det gör mig till rasist eller inte har jag slutat bry mig om, rasistbegreppet är så urlakat nu att det upphört att vara relevant. Sist jag blev rasist var när jag påtalade att Filipstads kommun inte längre kan garantera skolplatser och därmed bröt mot skollagen för att privata entreprenörer i samarbete med Migrationsverket placerade barnfamiljer i anläggningsboenden utan förvarning för kommunen. Ren faktaredogöreles föranledde en rasiststämpel.

Min bedömning är att Sverigedemokraterna inte kommer påverkas av det som sker nu. Inte så länge de andra partierna vägrar acceptera de faktum att samhällspåverkan är negativ med de volymer vi ser idag och inte vill ta i frågan om hur vi organiserar om samhället för att få det att fungera rimligt bra. Med realistiska problembeskrivningar och med förslag som kan fungera. Att sluta stoppa huvudet i sanden och börja prata med väljare – inte till väljare.

Om inte så sker kommer fler ta steget över den tunna bruna linjen. Linjen utan återvändo om vi inte i grunden börjar fundera på om den attityden har varit lyckosam eller inte och om förnekelsen av systempåverkan har varit rätt väg att gå.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.