Det fulaste jag vet

I går var det på dagen hundra år sedan folkmordet på kristna grupper inleddes i det Osmanska riket, det vill säga dagens Turkiet. Den fråga som hängt över folkmordet på armenier, assyrier, syrianer och kaldéer för hundra år sedan är hur det ska betecknas. Den turkiska staten har vägrat använda ordet ‘folkmord’ medan majoriteten av världens historiker slår fast att det är den korrekta termen. Sveriges Radio har ett reportage om detta. Idag satt jag och arbetade i kvarteren kring Sergels Torg och kunde själv se den demonstration som genomfördes och kom i samband med detta att prata med några ungdomar av armeniskt ursprung om detta.

Även fast folkmordet genomfördes för 100 år sedan var minnet denna händelse i allra högsta grad närvarande hos dessa ungdomar mellan 20 och 25 år. Minnet av ett trauma som gått från generation till generation. Kurderna, eller ”Bergsturkarna”, visade upp en särskilt rå grymhet mot armenierna, assyrierna, syrianerna och kaldéerna. En historia i reportaget, där en bagare brändes levande ihjäl i sin egen bakugn, säger allt om med vilken råhet som ”reningen” genomfördes.

Det armeniska folkmordet var ett folkmord på och svår förföljelse av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1917, samtidigt som första världskriget pågick (1914–1918). I samband med detta folkmord, förövades även folkmord på grekerna och folkmord på assyrierna/syrianerna/kaldéerna i området. Syftet var att skapa en muslimsk, homogen, statsbildning med turkisk identitet. De personer som brukar anses som huvudansvariga för folkmordet kom från den så kallade ungturkiska rörelsen. Ungturkarnas ledare och skaparen av det moderna Turkiet, Mustafa Kemal Atatürk, “turkarnas fader” får inte ifrågasättas. Kring Atatürk råder en hjältekult i Turkiet och den som fläckar bilden av Ungturkarna lämnar fältet fritt för en omprövning av republiken. Den turkiska nationalstatens ställning är mycket stark. Alla försök att genom identitetspolitik utmana denna ställning, som att lyfta fram övergrepp på minoriteter, ses som ett hot mot den nationella sammanhållningen.

Folkmordet, eller vad det nu kommer kallas för när de svenska krumbukterna är överstökade, genomfördes under sådana bestialiska former och med en retorik som Adolf Hitler senare kom att vitsorda att han inspirerats av. Inspirerats i sin scensättning av vad han kom att genomföra under sin tid. Det folkmord vi idag känner som ”Förintelsen”. Svenska assyrier anklagar nu Stefan Löfven för att inte ha följt upp sitt löfte om att erkänna folkmordet när han blev statsminister. Sedan han tillträdde har regeringen förhalat erkännandet med motivet att det behöver analyseras.

– Av det vi har sett så här långt är det ett löftesbrott. När Stefan Löfven intervjuades för ett år sedan i vår tv lovade han att erkänna folkmordet 1915.

säger Afram Yakoub, ordförande för det Assyriska riksförbundet.

 Så sent som för ett år sedan lovade Stefan Löfven och den då samlade opposition ett erkännande. 2010 tog den förra Riksdagen genom ett tillkännagivande beslut om detta i praktiken. Då motsatte sig Alliansen detta trots majoritet i kammaren. Nu sitter Stefan Löfven som statsminister och då är rollerna ombytta. Alliansen kritiserar nu Stefan Löfven för att inte genomföra något de själva vara onödigt. Och motivet för dessa manövrar har hela tiden varit uppenbara ur ett perspektiv. Sverige har inte råd att stöta sig med Turkiet, en av de få ekonomier som verkligen är sunda. Ännu mindre önskar Stefan Löfven sannolikt stöta sig med sin regeringskollega Mehmet Kaplan, muslim och född i Turkiet. Kaplans förbindelser med Ankara är vitsordat goda och intima.

Det är inte utan att ett visst mån av förakt infinner sig nu. Det är lätt att driva en fråga i opposition, väsentligt svårare att leverera löften och komma till skott i majoritet. Denna egenskap ser vi idag tydligt från såväl opposition som majoritet. Istället för att säga som det är så döljer de sig bakom det fulaste språkbruk jag vet och förutsätter att väljarna är dumma i huvudet.

Politiska.

Genom omskrivningar och krumbukter försöker nu mitt parti, Socialdemokraterna, krypa ur avgivna löften av såväl regeringsinterna skäl – Kaplan skulle ha svårt att försvara ett sådant erkännande för sina vänner i Ankara och Istanbul samt bilaterala skäl. När Vatikanen gjorde denna markering drog Turkiet tillbaka sin ambassadör från den “Heliga stolen”. Det finns även  en komponent av intern rensning av sådant som inte längre är önskvärt inom S. Det är ingen hemlighet att Margot Wallströms största konkurrent till utrikesministerposten, den nuvarande talmannen Urban Ahlin, var drivande i erkännandet av folkmordet och den fördröjning vi nu ser kan ha beståndsdelar av just en intern rensning. Detta samtidigt som Alliansen försöker krypa in i en kostym de aldrig haft på sig. Istället för att säga som det är – att andra, mycket uppenbara, intressen väger tyngre så far de med det fulaste jag vet. Alla talar politiska idag.

Politiska – det talas idag av såväl regering som opposition. Det är det enda språk de tycks klara av att tala. Det är dessutom bland det fulaste språk jag vet nu när de inte vågar säga som det är. Att stå för sina avgöranden. Finns det någon som tycker det är ett vackert språk  i samband med en etnisk rensning?

Någon?

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.