Gateway

Kulturminister Alice Bah Kuhnke skriver idag om det nordiska samarbetet som nu inleds för att möta det ökade hotet från extremistiska rörelser. Som Kuhnke beskriver det, att länderna har både likheter och olikheter i problematiken, så är det både korrekt och en utmaning i sig. Om vi rör oss kring ett av säkerhetshoten – de resande stridande – så är det idag uppenbart att EU i allmänhet och Sverige i synnerhet dras med såväl räntor som amorteringar på en underlåtelseskuld. Vi är själva, visar det sig, helt klart delaktiga i många konflkthärdar som nu utgör uppladnings- och utbildningsområden för extrema krafter.

I Sveriges fall större än de övriga då Alliansregeringen aldrig visade detta område något intresse. Denna utmaning förstärks med EU:s engagemang. Det är ingen hemlighet för någon som rör sig i en internationell kontext att varningssignalerna varit många under flera år från bland annat Algeriet och övriga nordafrikanska länder att olika jihad-rörelser använder sig av dessa länder för rekrytering och utbildning. Särskilt Libyen har pekats ut som ett större problem. När regeringarna i Mahgrib, som området kallas, pratar med Bryssel om detta och pekar på det riktiga i att detta är i grunden ett gemensamt problem, som vitsordas av professor Paul Collier vid Oxford University,och av global karaktär möts detta med ett direkt kallsinnigt engagemang. EU:s grundsyn är att varje land ansvarar för sin säkerhet och har Algeriet, Libyen, Marocko eller Tunisien problem så är det deras egna att lösa.

Det finns goda skäl att uppehålla sig vid Libyen. Efter Mohammar Khadaffis fall, som till stor del underblåstes av EU (även Sverige deltog då vi skickade spaningsflyg) kastades Libyen, när EU lämnat, in i en spiral av våld. Idag är situationen så pass farlig att inga internationella stödorganisationer kan vara representerade. I Libyen finns idag 1 700 olika milisgrupper, ofta organiserade efter klantillhörighet, två arméer samt två regeringar. En officiell och en som inte erkänner den legitima. Situationen i Libyen är med andra ord rena rama drömtillvaron för människo- och varusmugglare som vill ta sina varor över medelhavet till Europa. Libyen är även perfekt som utbildningsplattform för rörelser som IS, Al Quaida, Al Shabab och Boko Haram samt ytterligare organisationer som än så länge bara ligger i sin linda. EU:s position – som i praktiken både förstärks och vitsordas av de fyra nordiska ministrarna, att gå från en intervenerande roll till en isolationistisk position när vi bara pratar med varandra istället för att försöka lösa den oreda vi varit delaktiga i att skapa och som ytterst kommer drabba oss är symptomatisk. Vi kan tycka vad vi vill men det visar sig nu med all uppenbar tydlighet att det ibland finns ett värde med en despotisk diktator som Khadaffi. Libyen var under hans tid stabilare och bortsett från hans egen statsunderstödda terror fanns inga säkerhetshot mot omvärlden att tala om.

Libyen är även ett problem för främst Italien ur ett annat perspektiv. Det är ”uppladdnings- och ilastningsområde” för merparten av de flyktingar som försöker ta sig över Medelhavet. Idag med känt resultat och återigen – EU agerar enligt samma modell som i frågan om jihadister och annat. Det är ett nationellt problem för Libyen att hantera. Flyktingar och jihadister av olika karaktär, huller om buller, med samma mål men med olika syften. Europa.

Trots denna mörka beskrivning är inte allt nattsvart. Eller borde inte vara det. EU:s passivitet till trots så förs diskussioner inom Afrikanska Unionen, som Sverige sedan Saudiavtalets rätt röriga avslutande av har frostiga förbindelser med, att intervenera eller vända utvecklingen i Libyen med en gemensam styrka. EU står som tidigare passiva, även om situationen är av högsta intresse för oss. Något annat som håller på att utvecklas i Mahgrib som borde vara högintressant för Sverige att vara en del av är hur vissa länder resonerar i hur att möta radikaliseringen av vissa uttolkningar av Islam. Det kan sammanfattas i två punkter:

  • Bryt upp och ta tillbaka Koranens tolkning från fundamentalisterna och främst salafisterna.

  • Ta kontroll över Moskéerna och de vidhörande madrasas (Koranskolorna)

I grunden exakt samma strategi som Kemal Ataturk nyttjade sig av när han sekulariserade Turkiet. Han hade hjälp av att Turkiet samtidigt, på hans initiativ, bytte alfabet från det arabiska till det latinska (det latinska passar de turkiska vokal- och konsonantljuden bättre) och kunde erbjuda moskéerna en viktig roll att spela i detta. På så sätt skaffade han sig relationer och sedemera kontroll av stora delar av moskénätverket. Ataturks strategi, att arbeta nära den religiösa strukturen för att skapa stabilitet i landet, skiljde sig från hans samtida. Reza shah Pahlavi, den förste shahen av Iran. Pahlavi lät, till skillnad från Ataturk, isolera koranskolor och moskéer för att bygga sin version på sekulär stat med hjälp av medelklassen. Utan statlig kontroll kunde moskéer därmed utvecklas vidare på egen hand och resultatet, revolutionen 1979, kom som en i sammanhanget logisk effekt. Iran kom att utvecklas till den kanske grymmaste religiösa stat vi sett i modern tid emedan Turkiet kunnat gå till sekulär, eller idag semi-sekulär, statsbildning.

Det är möjligt att den nu organiserade gruppen på nordisk nivå kan finna viss effekt för att kunna möta, och mota, det hot av rent nationella våldsbejakande rörelser. Men för de med förgreningar in i den muslimska ”umma”, eller gemenskapen, krävs andra tag och andra partners.

För Sverige. För Europa.

Vi måste i grunden förändra vår och Europas attityd samtidigt som vi inte får förledas att tro att det finns vare sig snabba eller enkla lösningar. Detta kommer ta decennier, kanske generationer, att komma tillrätta med. Långt ifrån den västeuropeiska och svenska kvartalspolitiken. Det kommer krävas uthållighet, något som är en bristvara i det svenska politiska medvetandet

Hur skulle en lösning, eller inledning till lösning, kunna te sig? Låt oss vara ärliga med oss själva och konstatera att Sveriges relationer med GCC (Gulf Corporation Council, frihandelszonen på arabiska halvön) och med Afrikanska Unionen befinner sig strax över fryspunkten efter Margot Wallströms olika uttalanden. Oavsett vad hon själv påstår idag så är relationen inte på den nivån att mer intima samarbeten, eller ens bilaterala samtal, med Sverige om gemensam säkerhet kan ventileras med någon som helst trovärdighet. Formerna för uppsägningen av just vapenavtalen omöjliggör detta helt och hållet vilket är väl känt i diplomatiska kretsar i Mellanöstern. Även i Mellanöstern finns en stor irritation, likt i USA, över den slappa hanteringen av resande stridande. Sverige ligger långt efter övriga EU i såväl övervakning som lagstiftningsarbetet. Ett arv från Alliansens dagar. Men det finns en part som kan vara vägen in för oss att dels börja långsiktigt arbeta med vår egen säkerhet, dels börja ta ansvar för vår delaktighet i destabiliserandet av Libyen och samtidigt kunna adressera flyktingarnas situation.

Marocko.

Marocko står utanför Afrikanska Unionen men är en naturlig spelare i Mahgrib. En multikulturell stat med såväl muslimer, araber, judar, kristna och berber samt en rad med andra minoriteter. Med en relativt ung konstitution som garanterar allas rätt till sin religion och sin kultur utgör den . De har sedan ett decennium tillämpat många av de delar som Kemal Ataturk valde som verktyg och de har en rad med erfarenheter att delge oss. Bland annat problematiken att kunna ta tillbaka Koranens budskap från Salafister till en mer modern och tidsenlig uttolkning. En erfarenhet som vi bara kan få från muslimer, inte skapa själva. Det är den muslimska världen som måste ta tillbaka budskapet,  den västeuropeiska sekulära eller kristna kan inte tolka Koranens budskap eller ta tillbaka det. Vi har inte nycklarna till lösningarna i dessa utmaningar. Vi måste finna en partner som lånar ut sina och vägleder oss genom dörren till lösningen.

Det är, vad jag ser, som den enda realistiska öppningen vi har idag. Marocko är, som jag ser det, den enda möjliga “Gateway” som återstår. Tar vi inte denna möjlighet så kan vi hamna i en konflikt som på sikt blir olöslig. I detta så bör nog främst socialdemokratin visa upp ett diplomatiskt handlag samt tålamod som så här långt in i mandatperioden dessvärre inte har serverats i överflöd.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.