Jag erkänner mig besegrad

Mitt motstånd till Socialdemokraternas utveckling mot mer av identitetspolitik är väl känt internt. Likaså min uppfattning om att det inte är möjligt att blanda religiös och politisk övertygelse. Detta föranledde mig att skriva en motion om en förändring i partistadgarna som skulle beröva Socialdemokrater för Tro och Solidaritet dess särställning som ständigt inadjungerade i mitt partis Verkställande Utskott. Jag anser att, utöver det olämpliga i att blanda övertygelser, det inte är rimligt att ge en minoritet en särställning framför andra medlemmar i ett parti där klasskampen och övertygelsen om allas lika värde är den gemensamma värdegrunden. Partistyrelsen, och det Verkställande Utskottet, har nu kommit med sitt motdrag mot mig och alla de andra som drivit frågan om ett bantat Verkställande utskott där alla medlemmar är lika värda och har samma representation.

HBTQ-sossen kommer vid partiets kongress i slutet av maj ges ställningen som sidoorganisation och därmed inadjungeras i det Verkställande Utskottet. De kommer med detta beslut få en särställning i förhållande till andra medlemmar.

Jag har bara att buga mig för övermakten. Partistyrelsen genomförde det enda drag de vet att jag inte kan motsätta mig utan att på något sätt göra våld på mig själv eller hamna i en motsägelsefull position. Jag erkänner mig därmed besegrad.

Just HBTQ-frågor är något jag fått med min uppväxt. Den självklara rätten att vi skall bejaka kärlek mellan människor. Jag kommer aldrig glömma när min mor, riksdagsledamoten Barbro Westerholm, kom hem en dag 1979 och berättade att trapphuset på jobbet – hon var då generaldirektör för Socialstyrelsen – hade ockuperats av unga arga män. Mamma avråddes explicit av sina medarbetare att gå ut i trapphuset men hon konstaterade, som hon alltid gör, att

”De verkar ha något som de vill säga mig, då tycker jag att de ska få göra det”

Hon gick ut i trapphuset under tjänstemännens protester.

Skärmavbild 2015-04-26 kl. 08.18.59

Med numera känt resultat. De unga männen hade mycket riktigt något att säga. De ville ha bort den kod om mental sjukdom som åsattes alla som var öppet homosexuella. Mamma gick hem, vi pratade om det och var eniga om att det inte går att sätta diagnoser eller värdera människors kärlek till varandra och efter att mamma konsulterat min far samt juristerna på Socialstyrelsen kom hon fram till att hon själv faktiskt hade makten att göra skillnad. Inte politikerna, utan hon i egenskap av Generaldirektör för det statliga verk som ansvarade för de aktuella författningarna och regelverken. Koden försvann ett par månader senare. Detta var det kanske viktigaste beslut mamma tagit och det absolut viktigaste i HBT-rörelsens historia. Från den dagen så är alla människors kärlek till varandra lika mycket värd, i varje fall ur regelverkens perspektiv.

Skärmavbild 2015-04-26 kl. 08.26.49

Det var en tjänsteman, en grå tjänsteman – alldeles vanlig, som tog beslutet. Ingen politiker och inget politiskt parti stod bakom henne då. Beslutet var inte oomtvistat, inte heller i arbetarrörelsen, men hon stod på sig. Och vann. Idag är det ogörligt att röra sig på Pride-veckan med mamma utan att någon, numera lått grånad och åldrad, trapphusockupant som var med då kommer fram med tårar i ögonen av glädje och hälsar på henne och tackar henne. Trettiofem år efter beslutet är hon, och beslutet i sig, i allra högsta grad levande. Varje gång jag upplever detta så tåras även mina ögon. Av glädje för deras skull, att deras kärlek till sin nästa är lika mycket värd. Och för mammas skull. Hon har varit ensam långa tider. Utan politiskt stöd.

Sedan den sensommardagen 1979 har både mycket och litet hänt. HBTQ-rörelsens största landvinningar har skett utomparlamentariskt – inte sällan har de politiska partierna funnit sig i bakvattnet bakom denna rörelse. Mamma har på senare år kommit att i viss mån släppa frågan till förmån för andra men absolut inte övergivit den. Det kanske mest minnesvärda på senare år var när hon arrangerade konstutställningen Ecce Homo av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i Riksdagen. Inte heller samtliga riksdagsledamöter tyckte det var en god idé, fördömandena från främst Kristdemokraterna var många och i vissa fall svavelosande. Mycket återstår i det arbetet, ett arbete där opinionsbildning och attitydförändringar har mycket kvar. Något som måste drivas från gräsrotterna enligt min uppfattning.

Det finns ingen person, eller ens politiskt parti, som betytt mer för HBTQ-rörelsens kamp för att deras kärlek och deras rätt för likabehandling än Barbro Westerholm. Vi skall ha klart för oss att de största landvinningarna har skett utanför politiken och utan partipolitisk inblandning. Precis som den allmänna rösträtten hade sina rötter i utomparlamentariska folkrörelser så har HBTQ-rörelsens opolitiska profil, de vill bara bli behandlade lika, fått sina största framgångar utanför politiken.

Det är många som försökt och fortfarande försöker kapa åt sig äran av mammas prestationer men ingen har lyckats. Hon, och vi som familj, har sparat allt hon gjort varför historierevisionister – även inom Folkpartiet och Socialdemokraterna – kommer ha en mycket kort livslängd om de tänker försöka sig på det igen. Detta är ett sakligt konstaterande främst riktat till mina partikamrater. Hur mamma hanterar sina partikamrater är upp till henne så länge jag har förmånen att ha henne i livet.

Denna fråga ligger mycket nära hjärtat för mig och min familj. Jag kan inte opponera mig mot att mitt parti, efter mer än 35 år eller i praktiken två generationer efter mammas beslut, nu tycks lyfta frågan till högsta nivå. De gör det dock på ett sätt jag inte känner mig helt bekväm med men de gör det i varje fall. Om det är av övertygelse att detta är det bästa sättet att driva frågan vidare eller om det är ett taktiskt drag mot kritiken mot identitetspolitik vet jag inte men en sak är säker:

Jag kommer inte motsätta mig detta.

Därmed erkänner jag mig besegrad i frågan om Tro och Solidaritets särställning i förhållande till andra medlemmar, det skulle vara ologiskt att lyfta fram bara vissa identiteter och inte andra. Då jag inte kommer motsätta mig beslutet om HBTQ-sossen kan jag inte med hedern och trovärdigheten i behåll motsätta mig den särställning som Tro och Solidaritets medlemmar åtnjuter även om jag kan tycka ett och annat om den. Min övertygelse är dock inte besegrad. Tron på allas lika värde, rätt till likabehandling och att socialdemokratin bör återknyta till Nils Karlebys tankegods och den bredare kampen mot klyftor och orätter, en kamp som inkluderar och inte exkluderar. Min övertygelse, att socialdemokraterna är på fel väg med den postmoderna identitetspolitiken som dagens ledning är bejakare av och förstärker, är lika orubbad som tidigare. Skall socialdemokratin överleva måste postmodernismen och identitetspolitiken kastas ut.

Där är jag inte besegrad.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.